26 maj 2017

Fem saker jag gillar med: Jag var precis som du av Negra Efendic

  1. Perspektivet: Att berätta ur en barns perspektiv gör att känslorna kommer fram och identifikationen blir mer direkt. Om man lyckas vill säga.
  2. Berättargreppen: Om det är medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt, men det finns flera saker som återkommer i berättelsen och knyter ihop den på ett snyggt sätt. Ett exempel är pengarna som flickan får när hon skickas bort i krigets inledningsskede och som sedan diskuteras av hennes föräldrar och släktingar för att återkomma långt senare när hon tänker tillbaka på händelserna som lett henne till den hon blivit idag.
  3. Känslorna: Att jag äntligen efter en liten lässvacka får sträckläsa en bok från pärm till pärm, att jag får känna och gråta och andas ut när familjen är i trygghet igen. Detta trots att jag ju egentligen vet att det kommer att "ordna" sig på slutet eftersom boken handlar om kriget i forna Jugoslavien och en familjs flykt till Sverige och hur flickan som berättar växer upp och blir journalist på Svenska dagbladet. Det vet jag innan, ändå är det gastkramande att läsa.
  4. Karaktärerna: Förutom berättaren själv, hennes godhjärtade mamma och rättvisa pappa, passerar massor av personer förbi genom berättelsen - syskon, grannar, kusiner, skolkamrater, lärare, soldater, offer och bödlar - och hur man minns dem för att författaren minns dem!
  5. Strukturen: Att berättelsen om krig och flykt också blir berättelsen om rasism och främlingsfientlighet i Sverige på 90-talet och idag. Att författaren återvänder till Bosnien och till sin gamla högstadieskola som journalist för att ställa alla frågor som också jag som läsare vill ha svar på. Och kanske finns det inga svar men hon har åtminstone ställt frågorna.