21 februari 2014

Robinson i en livbåt

9789175470122_200_livbatenNej, jag blev ju besviken. Det här var inte alls så spännande som jag hade trott och hoppats. Den omtalade och hajpade Livbåten av Charlotte Rogan började bra men föll platt. Grundhistorien är såklart fångande: en oceanångare förliser under resan mot USA 1914. 39 personer räddar sig i en livbåt och vi får sedan följa deras långa väntan på räddningen genom en ung nygift kvinnas ögon. Redan från början tar överlevnadsinstiknkten över hos människorna och de väljer att inte rädda ett litet barn som hamnat i vattnet och förtvivlat sträcker armarna efter dem. Och därpå följer ett slag Robinson-stämning i livbåten. Personer röstas ut, får dra lott om vem som ska hoppa över bord från den överfulla båten och övertalas att offra sig för de andra. Självklart blir det också en kamp om ledarskapet.

Det hela blir lite för invecklat för att vara trovärdigt för mig. Jag har helt enkelt lite svårt att tänka mig att man efter två veckor ombord på en liten livbåt, nästan utan mat, med endast lite vatten, dålig sömn, kyla och skräck, ändå har kraft att konspirera och skvallra, bilda pakter och smida planer.

Dessutom är huvudpersonen Grace, en osympatisk lycksökerska utan personlighet och även övriga karaktärer är tecknade på ett sådant sätt att man inte riktigt bryr sig om vad som händer med dem. Trist.

13 februari 2014

Främlingsleguanen

När jag under läsningen ler och myser för mig själv och skrattar igenkännande men med något slags ångest i bröstet, (ni vet så där som man kan göra när man läser något riktigt fantastiskt bra och roligt men som samtidigt är väldigt svart och tungt), så ser jag framför mig vilken reaktion jag skulle få om jag presenterade den här romanen för min bokcirkel som jag håller i på jobbet. Ungefär samma som när vi läste Reglerna av Sara Mannheimer, föreställer jag mig. Alltså total oförståelse blandat med lite medlidande. "Tycker du att det här är roligt? Men hon är ju sjuk!" Lite så.

För handlingen i Främlingsleguanen av Martina Montelius är ju absurd och lite sjuk: En femåring säger upp sig från dagis och tillbringar dagarna hemma i lägenheten tillsammans med sin leguan, medan "upphovsmännen" är någon annanstans, frånvarande hur som helst. Barnet tänker och resonerar, lite som Stewie i Family Guy om ni har sett den serien på tv. Alltså ett barns kropp med alla begränsningar det medför, längden till exempel och även att inte hunnit lära sig klockan än. Men i övrigt är hon hur utvecklad och intelligent som helst, analytisk och kritisk mot sin omvärld.

Men här har vi humor, intelligens, samhällskritik och igenkänning i en liten roman som till formen är ett litterärt experiment. Det är så träffande ibland att jag riktigt hajar till för att i nästa sekund drabbas av den där ångesten i bröstet inför barnets, människans totala ensamhet.

10 februari 2014

Det vita huset i Simpang


Två syskon växer upp i Nederländska Ostindien strax innan andra världskriget. Det är flickan Zus, senare kallad Kerstin och hennes lillebror, gossen. Mamman, kallad Moeder, är som en fånge i det vita huset, med betjänter och uppassare, sockerkarameller och svalkande drycker och de två barnen som hon försöker hålla ifrån sig. Ibland tar hon fram sina gamla målardukar men lägger snabbt tillbaka dem igen, orörda. Pappan, kallad Pa, jobbar på sockerfälten och är hemifrån allt längre perioder. Och syskonen försöker sysselsätta sig och fördriva tiden bäst de kan. Flickan tar på sig ansvaret för gossen som gör allt för att hitta något som kan kompensera moderns brist på kärlek och tillgivenhet.

Parallellt får man följa Kerstin när hon blivit gammal, genom hennes dotters ögon. Dottern hittar en gammal anteckningsbok och försöker förstå hur moderns uppväxt har påverkat henne.

Hanna Nordenhöks roman Det vita huset i Simpang är en fantastiskt sinnlig skildring av barndomen i dåvarande Ostindien, som framkallar dofter och syner hos läsaren. Man känner hettan, doften från de prunkande övermogna trädgårdarna, de klibbande sockerkaramellerna. Och man ser gossens vidöppna, sökande blick som gradvis blir alltmer inåtvänd när han aldrig finner det han längtar efter. Det här är en drabbande, hemsk och samtidigt vacker bok som kommer att stanna kvar hos mig länge.

Hanna Nordenhök fick Göteborgs-Postens litteraturpris 2013.