Till minne av Doris Lessing

Doris Lessing har gått bort, 94 år gammal. 2007 fick hon Nobelpriset i litteratur och blev än mer älskad och läst. Jag har tre personliga favoriter bland hennes böcker, alla är riktigt starka läsupplevelser.

En överlevandes minnen handlar om en kvinna som stannar kvar i sin lägenhet när alla andra lämnar staden de lever i. En ny tid är i antågande och människorna flyttar för att börja det nya livet någon annastans. Från sitt fönster betraktar kvinnan de som flyttar, och hur de blir färre och färre. Själv har hon bara sina minnen kvar. En kusligt dystopisk roman som är både eftertänksam och spännande på samma gång.

Det femte barnet. Om paret som strävar efter att skaffa fler barn och som vill skapa den perfekta familjen. De drömmer om ett stort hus, fyllt med barn och vänner som samlas kring det stora middagsbarnet för oändliga middagar i glädjefylld samvaro. Men efter att de skaffat det femte barnet blir ingenting sig likt. Den här fantastiska lilla boken handlar om faran i att aldrig bli nöjd och om att hantera verkligheten när den inte blev som man tänkt sig.

Gräset sjunger är berättelsen om en kvinna som försvarar sin gård och sin plantage någonstans i Afrika. Det är en suggestiv skildring av kolonisationens kvarlevor, fördomar, våld och stoltheten hos den som vet att allt redan är förlorat.

På skrivbordet just nu

Jag har sadlat om. Numera kan ni kalla mig vuxen, skön. Jag sysslar alltså  med skönlitteratur för vuxna. Skyltar snurror med skräcklitteratur, tjoar över nobelpris (Alice Munro! Hurra!), går på invigning av Litteraturhus, bloggar och försöker läsa en bråkdel av alla fantastiska verk jag dagligen sätter upp på hyllorna.

Och högarna av böcker bara växer. Just nu ser det ut så här på mitt skrivbord...

Intelligent om kärlek

Två människor möts. En man och en kvinna. Den ena är konstnär, berömd och hyllad. Den andra är poeten som ska skriva om konstnären, fylld av beundran.

Redan från början saknas det jämnvikt i förhållandet mellan Ester och Hugo, något som Ester hela tiden är smärtsamt medveten om, men trots det lika oförmögen att ändra på. Lena Andersson har skrivit en träffsäker och smart roman om att vara så där kär som man bara blir när man vet att kärleken är hopplös och dömd på förhand.

Som skribent är Lena Andersson vass och intelligent, man hisnar ibland över hennes knivskarpa analyser över människohjärtat och hjärnan, som man bara allt för väl känner igen sig i.

Inbjudan till de våghalsiga

Margarete och Fritzi är två systrar som lever i ett nedlagt gruvområde med sin far. De är, tillsammans med några få andra invånare, de enda som är kvar sedan en brand härjade i de underjordiska kolgruvorna. Systrarna fördriver dagarna med att läsa böcker som de hittar och genom att utforska det övergivna landskapet i jakt på den försvunna floden som skulle kunna väcka staden till liv igen och släcka de sista bränderna.
Det här är en kortroman med mycket poesi i språket som speglar systrarnas isolering och drömska tillvaro. Berättelsen tjänar på att läsas i ett svep, för att man som läsare riktigt ska komma in i språket. Författaren Dorothee Elmiger är född 1985 i Schweiz och detta är hennes debutroman som kom på svenska 2011.

Kort och gott

Alice Munro är Kanadas ledande novellist och ofta nobelpristippad. Hon skriver mästerliga små berättelser som alla handlar om hur livet plötsligt kan vända när man minst anar det, hur kärlek kan drabba oss som ett slag och hur sorg och död alltid finns vid livets sida.
I Brinnande livet, Munros senaste novellsamling på svenska, är hon mer personlig än någonsin. De sista tre novellerna handlar om henne själv och hennes minnen, men är författade på samma precisa och smarta sätt som hon alltid gör. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör Alice Munro så speciell: hon börjar skriva om någonting, låter sig dras med i associationerna till något annat som plötsligt blir novellens stora kärna, för att sedan till sist plötsligt hamna där hon började igen och därmed skänka hela berättelsen en ny betydelse. Och allt hon skriver är så lätt att känna igen sig i: människor som gör misstag, som bara försöker vara människor, som ställs inför livets stora val, för att sedan inse att allt ändå är ungefär som förut efteråt. Livet går vidare.

Semesterläsningen

Nä, inte är det som förr under semestertiden. Då, när jag hann läsa och läsa, bli uppslukad och plöja under några timmars stillaliggande på en strand. Detta års semester var lite annorlunda, antingen störde kvällsläsningslampan den lille sovande eller så vaknade den lille sovande precis när jag satt mig till ro i solen. MEN, tre böcker hann jag med:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Den svarte nazisten av Magnus Sandelin och Wallflower av Stephen Chbosky. Och alla var bra läsning.

Anyurus bok får nog räknas som den bästa bok jag läst på länge. Förstår varför En storm från paradiset har fått så fin kritik och flera nomineringar. Boken om hans pappa är berörande, vacker, spännande och kompakt. Förutom att hans fars historia berättas så förtäljs också ett stycke världshistoria om sjuttiotalets Östafrika, kolonialhistorians makthet och individens utsatthet av systemet. Och allt detta på ett mästerligt skrivet sätt där meningar andas och ibland rymmer en hel bok i sig.  Det är en bok om längtan efter frihet, förståelse och förlåtelse. Ömt.

Wallflower, som utkom första gången 1999 och är författarens debutbok och hittills enda bok, filmatiserades 2012 och gavs i år ut som pocket av förlaget Gilla. Alldeles lagom avbruten sommarläsning. Boken, klassad som ungdomsbok, är skriven i brevform till en okänd person. Det är 15-årige Charlie som är brevskrivaren och han berättar om sitt första år i high school, hans tankar, känslor, problem och upplevelser. Charlie, vars enda vän tagit livet av sig, får plötsligt två nya vänner i populära Sam och Patrick. Som titeln (Wallflower- The Perks of Being a Wallflower) anspelar på så är Charlie en betraktare och genom boken får man följa hans utvekling till att istället delta. Det är roligt att få vara inne i Charlies huvud. Sorgligt och roligt. Svarthumoristiskt. Lite störande språkliga missar borde ha kunnat rättats till och säkerligen är det så som flera påpekar att man ska läsa denna på originalspråk då just huvudpersonens talande språk är själva grejen med boken. Ska låna filmen när jag börjar jobba igen.

Den svarte nazisten- En dokumentär om Jackie Arklöf (2010) av Magnus Sandelin plockar jag ur min fars bokhylla och blir lite oväntat fast. Det är som att slungas tillbaka i tiden. Allt det där som berättas i boken fanns ju med i periferin i mitt tonåriga nittiotal: Bosnienkriget, Nationalsocialistisk fronts utbredning i Sverige, Lars Norén-projektet om de fyra intagna, Malexandermorden. I boken behandlas Jackie Arklöfs liv, från uppväxten som adopterad och uttittad i Storuman till livet som legosoldat i Bosnien, som upptagen i nazirörelsen till bankrånarliv, rättegångar, fängelsetid och självrannsakan. Journalisten Magnus Sandelin vill försöka förstå hur det kommer sig att en svart kille söker sig till nazismen. Bilden av en trasig, sökande, osäker och lättpåverkad person växer fram. Fram växer också bilden av djupt hat, förakt och våldsamhet. Om krigsvåld, våldsromantik, högerextremism och rättssystem. Och ja, det är lite som att läsa en förlängd kvällstidningskriminalartikel, men det är onekligen spännande och för mig en återblick samt en inblick i vad jag inte förstod då.

Just nu

Utanför en röd liten stuga sitter jag i en solstol medan lillan sover. Jag är redo att dyka ner i berättelsen om Freddie Wadling. En liten bäck porlar på avstånd, fåglarna sjunger, katten lämnade just sitt jaktbyte i form av en mus framför mina fötter. Det är sommar.

Hämnden är ljuv

Brittisk galghumor är faktiskt inte riktigt min grej. Jag har lite svårt att skratta åt det där riktigt hemska, det allra grymmaste och svarta. Skrattet fastnar i halsen, men det är ju också meningen.

Stjärnornas tennisbollar av Stephen Fry är en absurd och komisk spänningsroman. Typ. Titeln kommer från ett citat av John Webster som liknar människan vid en tennisboll som stjärnorna leker med. Romanen handlar om ödets grymma vägar, om människans mest grundläggande känslor såsom avundsjuka och hämnd, maktbegär och åtrå. Det är en klurig och intelligent berättelse som biter sig själv i svansen på slutet där det blir lite väl många trådar som ska knytas ihop.

Det kan inte bli mer än tre rödlackerade fingernaglar i betyg, men inte heller färre, för det är en oerhört spännande och underhållande berättelse som jag fullkomligt sträckläste.

Utbudskvällen 2013

Så var det dags igen och man inser att ett helt år har gått sen sist. Författarveckan i Göteborg, då hela stadens bibliotek och skolor fylls av författare och tusentals elever som får ta del av deras tankar kring skrivande och böcker,, var förra veckan. I år var det 45 författare som kuskade runt i staden och avverkade 550 besök. Det är flott det!

Varje år arrangeras en utbudskväll under denna vecka, ett tillfälle då bibliotekarier och pedagoger får se alla dessa författare och lyssna. Fyra minuter har de på sig att presentera sig på något sätt. Flera brukar berätta vad de gör när de är på författarbesök, flera slår slag för läslust, några berättar om sina senaste böcker och några läser dikter som barnen skrivit på deras träffar. Det är roligt att få se de personer som står bakom alla de böcker man plöjer som barn-och ungdomsbibliotekarie. Det ger liksom lite mer när man själv ska berätta om deras böcker inför elever. Man kan alltid dra en liten anekdot som väcker uppmärksamhet från de ibland så sömniga ögonen man har framför sig. Johanna Lindbäck pratade om just detta, att det ibland faktiskt är så himla svårt och lite tröstlöst ibland att komma och berätta om sina böcker för åttaklassare. Där flera redan har dömt ut författarbesöket på förhand som urtrist. Mia Söderberg pratade om pojkars sjunkande läsförmåga, eller deras saknad av kontext och att kunna läsa mellan raderna. Hon gav följande tips till alla lärare i rummet:

• Läs ännu mer för era elever
• Skapa en förväntan av texten
• Samtala om texten
• Marinera era elever i våra böcker

Ingrid Olsson pratade om att hon brukar berätta om just det som man kan säga mellan raderna. Allt det där som man kan utläsa ändå i texten. Hennes skrivstil är ju just sådan, korta meningar som alltid andas så mycket mer.

Jessica Schiefauer pratade om sin bok Pojkarna. Att folk blir upprörda över boken, över innehållet och alltid kräver att få veta vad den egentligen vill säga. Hon efterlyste att man pratar mer om läsupplevelsen och lite mindre om läsförståelsen när man diskuterar böcker i skolorna. Det var så himla bra sagt! Hon hade själv fått en liten aha-upplevelse när hon kommit på detta, och det fick vi också kändes det som.

Lena Ollmark pratade om sina spökböcker. Hon berättade att spökhistorier väcker berättarlust och att folk ofta kommer fram och berättar upplevelser om spöken för henne. Att det är ett mycket bra format att jobba med elever; korta med tydligt syfte (att skrämma någon).

Mycket inspirerande! Och en mycket bra pepp inför att börja jobba efter en lång mammaledighet!

Så fult

Omslaget till Stjärnornas tennisbollar av Stephen Fry. Fulast i stan. Men boken verkar bra!

Bara ungar

Det är mars, ännu biter sig vinterkylan kvar. Ännu biter sig vintervirusen kvar. Jag går till tvättstugan och lägger in ännu en tvätt. Jag går till Coop och handlar frukost och blöjor. Sedan sover alla lite och jag läser Patti Smith. Sover en natt på Chelsea Hotel, sitter i lobbyn och skriver dikter. Går på New Yorks gator tillsammans med konstnärer som heter Robert, Sam, Gregory, Alan. Sedan går jag in i en andrahandsbutik och köper en indianfilt och ett leksakslamm. Sedan vaknar min familj och det är dags att gå till tvättstugan igen.