Okej, jag ångrar mig

Den blev ju så bra! Välkommen till den här världen av Amanda Svensson. Men den kräver verkligen sin helhet, dvs att man läser den från början till slut. För det som kändes lite trevande och tjatigt fick en helt annan innebörd och mening på slutet.

Nu utfärdas en SPOILERVARNING, eftersom jag för att kunna skriva vad jag tycker om boken måste ta upp både början och slutet.

Amanda Svensson målar upp en scen där hon placerar in sina figurer, låter dem träffa varandra och tar reda på vad som händer då. Då och då återkommer berättaren som en allseende gudinna som blickar ner på sina karaktärer med ömsint blick, men utan att ingripa. Allt har redan hänt, allt är förutbestämt, för den här berättelsen är urgammal och evig. Det handlar om kärlek och vänskap och om att tre är ett ojämnt antal. En måste bort. Det handlar om Greta, svenskan som flyttar till Köpenhamn och vännerna Claus och Simon, danskarna som känt varandra hela livet.

Jag tycker det är fint hur självmordshopparna som i början av boken är ett slags rekvisita, ansiktslösa statister som står i bakgrunden för att belysa de tre karaktärernas liv. Och så får de långsamt allt större betydelse: Man får veta att Simon försökte hoppa från en bro när han var barn men att han räddades av Claus. Och motivet återupprepas i slutet och får sin slutgiltiga betydelse när en av de tre dör.

Det är en lysande skildring av 20-åren, den där tiden när man flyttar hemifrån och plötsligt befinner sig i ett frihetsrusigt men mycket ensamt vakuum. Man måste välja väg i livet samtidigt som man har sitt livs chans att bara vara sig själv. Karaktärerna i Välkommen till den här världen är överdramatiska, deprimerade, självcentrerade och totalt hopplösa, men också trovärdiga och autentiska i sitt desperata sökande. Det är något väldigt rörande och fint med den där totala fixeringen vid jaget, samtidigt som jag känner mig tacksam över att den tiden är över.

Läsaren inom mig

Enligt O har gjort en rolig enkät om hur man är som läsare. Passar perfekt eftersom jag också var på det föredrag med Aidan Chambers som hon fick inspirationen från. Jag har också tänkt mycket efter föredraget, på hur man läser och hur man kanske kan träna upp sig som läsare så att man lättare kan läsa sådana texter man tycker är svåra. Till exempel lyrik.

Nu till mina svar:

Hur är du som läsare?

snabb långsam

läser alla ord skummar en del

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan

läser baksidetexter undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning

läser alltid på svenska läser på flera språk

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser

läser varje dag läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande

Lässvackan från helvetet

Inte nog med att jag inte har en gnutta TID eller ORK till att läsa böcker (så klart ännu mindre till att blogga, förlåt stackars bloggen), men allt jag ändå lyckas läsa gör mig lätt besviken och oerhört otillfredsställd. Ändå försöker jag med böcker jag BORDE gilla. Ta Amanda Svenssons Välkommen till den här världen till exempel. Den största behållningen hittills (jag har inte läst klart, hoppas komma med ett fullvärdigt inlägg inom kort) är att den är nominerad till AUGUSTPRISET, och det är ju alltid roligt att ha läst några av de nominerade böckerna. Dessutom kan jag ge mig katten på att hon tar hem hela priset för alla andra verkar ju vara så odelat överförtjusta i romaneländet. (Om någon förresten undrar varför jag skriver vissa ord med VERSALER så är det för att Svenssons språk börjar sätta sig på hjärnan. Läs boken så förstår ni.)

Vad jag ville komma fram till var att jag älskade Hey Dolly och tycker att jag borde älska den här också, men kan inte sätta fingret på vad det är som stör mig så. Språket känns för utstuderat, jag tänker hela tiden att Monika Fagerholm och Sara Stridsberg redan har gjort det så mycket bättre. Och så påminner den PÅ TOK för mycket om Vänta, blinka som INTE är min favoritbok.

I läshögen väntar två andra nominerade: Eva-Marie Liffners Lacrimosa (hennes Drömmaren och sorgen är en av mina absoluta favoritböcker, så ingen press på den nya), och Jessica Schiefauers Pojkarna som på pappret verkar vara den perfekta boken för mig. Så nu håller vi tummarna för att läslusten lossnar, koncentrationen infinner sig, lästiden plötsligt bara finns där och böckerna som väljs är de rätta!