30 april 2011

This is England -86

This is England -86 är en fortsättning på fantastiska filmen This is England, snudd på klassiker i sitt unika sätt att skildra en tidsepok och ungdomsrörelse. I This is England -86 träffar vi åter Shaun, Lol, Woody och alla de andra igen fast tre år senare.

Nu är det mitten 80-talet och saker och ting har förändrats, men ändå inte. Gänget håller fortfarande ihop och partar vidare som tidigare, men alla har ju blivit lite äldre och lite mognare. Vissa mer än andra. Kanske vill man ha ut något mer i livet än som det har varit hittills. Särskilt Lol, vill på något sätt stadga sig och komma vidare i livet. Men flera omständigheter från hennes förflutna dyker upp och välter omkull tillvaron. Och det är just i dessa stunder, när det bränner till som serien blir riktigt bra och lyfter. Först kan jag inte låta bli att jämföra med första filmen, och är faktiskt lite besviken. För inledningsvis känns detta som "This is England goes buskis". Det händer inte så värst mycket, de är samma gamla gäng, lite tokiga och knasiga, festar och hänger. Djupet från This is England saknas.

Men det tar sig mot slutet. Och det rejält, även om vissa scener riktigt jobbiga att se. Sen får man inte glömma bort att detta är ingen film, utan den visades som tv-serie i England. Tre timmar fördelade på fyra avsnitt. Perfekt när man inte orkar se en två timmars film, utan att somna... Mot slutet har man fått en annan syn på alla karaktärer, som här fördjupas på ett annat sätt än i första filmen. Kul att se Shaun växa upp till en egen person, från att ha varit lite av gängets maskot i filmen. Thomas Turgoose är lika bra i här. Men annars tycker jag att det är kvinnorna som står för de starkaste rollprestationerna. Snygga Vicky McLure som Lol får spela ut hela sitt register, och är något av en huvudkaraktär. Och Shauns mamma får en mer framträdande roll, charmigt spelad av Jo Hartley. Enjoy!

27 april 2011

Göteborg i päls

Vi läste den här boken i bokcirkeln. Han fick ju Göteborgs Postens litteraturpris för ett tag sedan, Per Johansson, för sin senaste bok. Hoppas den är lite roligare än debuten Göteborg i päls, tänker jag. För det här var inte en bok i min smak. Till en början tycker jag det är lite kul att läsa om staden där jag också bor, känna igen sig bland gator och torg och restauranger och lokalkändisar. Men det är en märkligt konstruerad roman, fragmentarisk utan röd tråd. Ja, det skulle vara råttorna då, som bor på berättarens gård och som dyker upp på bakgatorna där han vistas som diskare på restauranger. Men jag får ändå ingen klar uppfattning om vad råttorna ska symbolisera. Att han och hans restaurangkollegor är som råttor? Flyttar omkring, tar vad de får, i stort sett osedda där de lever i samhällets skugga? Det finns väl en större struktur i boken än vad jag orkar rota fram. Jag tycker mest den är tråkig.

Däremot ägnar jag avsevärd tid åt att grubbla över understrykningarna som någon gjort med blyerts i låneboken jag läser. Ibland är nästan en hel sida understruken men jag kan inte hitta något klart samband mellan alla ord och meningar som någon tidigare läsare funnit så minnesvärda. På ett ställe har någon skrivit "Tomas och Tabba" som är två av berättarens vänner. Och i följande mening är understruket: "Råttor äter både organiska och syntetiska material. Några exempel: tvål, överkast, plastknappar på hårtorkar, knäckebröd, gurka, leverpastej, stearin, frön, oljefärg (oklart om det är färgen eller tuben som är det intressanta), isoleringsmaterial till spisar, sallad, majs." Var är mönstret, sambandet? Som jag har grubblat!

12 april 2011

Människohamn

Vilken sträckläsningsbok! Jag kunde knappt tänka på annat än lilla Maja som försvunnit mitt på isen utan att man hittat någon vak eller minsta spår efter henne. Och Domarö, den mystiska ön där folk håller ihop och runt vilken havet verkar vara ovanligt vildsint... Jag har alltså slukat Människohamn av John Ajvide Lindqvist. 
Man vet aldrig vad man ska få möta för varelser när man öppnar en bok av John Ajvide Lindqvist. Den här gången är det ett slags gengångare från en värld under havet, en paradisvärld där man fastnar. Fast vissa av gengångarna tar sig loss och återvänder för att hämnas.

Det är välbekant mark om man läst författaren tidigare: Vi rör oss i gränslandet till skräck och det övernaturliga, men det är placerat i en välbekant svensk miljö. Och här finns också den sedvanliga uppgörelsen där de mobbade slår tillbaka, i det här fallet är det de missförstådda och utstötta förlorarna Henrik och Björn som citerar The Smiths som får sin hämnd för gamla oförrätter.

Och ingen kan som Ajvide Lindqvist ta trygga folkhemssymboler och göra om dem till värsta sortens skräck. I Människohamn är det GB-glassgubben som får symbolisera hur gränsen mellan trygghet och kaos börjar luckras upp.

Men mest ändå handlar det kanske om kärleken mellan pappa Anders och hans försvunna dotter Maja. Det är vackert och smärtsamt skildrat. Men jag undrar ändå lite över ett spår som tappas bort i slutdramatiken: Detta att Maja skulle ha varit elak. Var hon det eller var det var alla andra ansåg? Hon verkar ju ha varit lite egen men var å andra sidan bara fem år när hon försvann. Autistisk kanske rentav? Hur som helst har jag grubblat över det eftersom jag inte fick något svar i boken. Till och med Anders börjar ju minnas hennes elaka sidor och får en chock när han erkänner att hon  kanske inte var den lilla ängel han minns. Men sedan är det som om det bara glöms bort och han tänker inte på något annat än att få henne tillbaka. Någon som läst och tänker något om detta?

10 april 2011

Till det som är vackert

Jag är inne i en filmperiod just nu. Mycket jobb och sena kvällar har gjort det svårt att komma in i en bok. Sen är det mycket bra film som går nu. Både på biografer och dvd. Nyss kom Lisa Langseths hyllade debutfilm på dvd. Och hyllad är den med rätta. Svensk film är ofta lite så där tycker jag, känns som att det är mycket feel-good komedier som är rätt tråkiga. Men så kommer det ett och annat guldkorn. Som den här filmen, Till det som är vackert.


Filmen har något alldeles eget. Ofta är det så när det är riktigt bra, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Antagligen är det en lyckad kombination av regi, manus och skickliga skådespelare. I den här filmen är det Alicia Vikander som lyser allra starkast i rollen som Katarina. Hennes intensiva minspel och fysik framställer på ett fascinerade sätt den känsliga Katarina. Katarina som inte riktigt hör hemma i Göteborgs förorten och den lite halvtrashiga miljön, med en alkoholiserad mamma och en pojkvän som bara vill väl. Katarina är en strulig tjej med nerverna utanpå och alla säger åt henne att hon måste skärpa sig. Men hon längtar efter något annat, något mer i livet. Så råkar hon av en slump höra Mozart på Youtube och blir helt såld. Hon söker sig till konserthuset. Där blir hon helt uppslukad av musiken och lyckas få ett jobb i receptionen. Hennes nya jobb och den nya världen blir allt för henne. Verkligen allt, och kanske lite för mycket.


Det är en mångbottnad film som rymmer mycket. Klasskillnader, sociala skillnader, hierarkin på kulturinstitutioner etc. Samuel Fröler gör också sin roll, som den pompöse och självgode dirigenten, mycket bra. En man som tar det han vill ha på ett självklart sätt. Även om allt spårar ur för Katarina, finns här viss igenkänning. Många kan nog känna igen sig i att längta bort eller inte höra hemma. Och så hittar man det där som är ens eget. En egen grej, må det vara kultur, litteratur, konst eller sport.

6 april 2011

Litteraturvecka i Göteborg


Kollegan Anna-Karin Johnson på utbudskvällen på Stadsmuseet. Smörgås, vin och mingel. En kväll under varje litteraturvecka bjuds pedagoger och bibliotekarier in till en utbudskväll där författarna får presentera sig. Varje författare/illustratör får 4 minuter på sig och man får absolut inte dra över.









Så här såg det egentligen ut. Monica Zak berättar om sitt möte med Alex Dogboy.

En av smörgåsarna skulle få åka med någon hem.

På Västra Frölunda bibliotek hade vi Kerstin Lundberg Hahn, Gudrun Wessnert, Petrus Dahlin och Petter Lidbeck som träffade barn under veckan. Petter var mycket populär bland barnen som fick autografer, men även bland alla kollegor under morgonfikat. Här är storsamling med 100 barn som alla har förberett frågor som Petter försöker besvara.
Veckan var som vanligt intensiv och mycket roligt. Heja Göteborg för att detta finns!

2 april 2011

Lite lovebombing bara

Egentligen har vi inte hunnit prata om första boken i vår Jane Austen-cirkel ännu, vännen E och jag. Men jag läste Pride and Prejudice i ett nafs och måste genast förklara mig Austen-frälst. Vilken humor! Vilken dialog! Vilken skärpa!

Jag blir alldeles förundrad när jag läser henne, för jämfört med till exempel Charlotte Brontës Jane Eyre så är Pride and Prejudice så fri och modern. Jag hade nog förväntat mig något med moraliserande och tidsbundet, framför allt bundet till konventionerna och religionen så som jag tycker att just Jane Eyre känns. Men hos Austen hittar man inte riktigt det. I stället förhåller hon sig till konventionerna på ett närmast ironiserande och distanserat sätt. Hon låter till och med Elisabeth Bennet kritisera föräldrarna och konstaterar att deras förhållande till varandra och brist på kärlek och respekt, direkt påverkar hennes, dotterns framtida kärleksliv. Bara en sådan sak!

Och avsnittet där Elisabeth attackeras av lady Charlotte som vill förhindra att hon och Darcy gifter sig, där Elisabeth alldeles stark och stolt kan stå upp för sig själv, trotsa konventionerna och hävda sitt eget jag. Det är inte hennes problem om Darcy gifter ner sig genom att välja henne som kommer från en inte lika fin familj, det får Darcy själv ta ansvar för. Fantastiskt!

Nästa Austen blir Sense and Sensibility.