28 februari 2011

Filosofisk feel-good

Det har tagit evigheter att läsa ut Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Inte för att den är dålig, tvärtom, utan för att jag har haft extremt mycket omkring mig och bara orkat läsa ibland. Och varje gång så måste man ju komma in i boken igen. Ingen bra start, men i alla fall.

Egentligen gillar jag inte uttrycket feel-good, men det har visat sig vara ett uttryck som används mer och mer. Och när man ska beskriva vissa böcker så blir det lätt, ja det är lite feel-good. Då förstår låntagaren på bibblan, eller vem det är man diskuterar böcker med, precis vad man menar. Så jag viker mig för feel-good. Kanske är det så att det finns ett behov av dessa böcker.


Det känns som att det finns olika sorters feel-good. Igelkottens elegans tillhör den sorten som innehåller mörkare stråk. Huvudpersonerna är, 12-åriga Pamola, en brådmogen flicka som tycker livet är absurt och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin 13-årsdag. Sen har vi portvakten Michel, en halvfet dam i medelåldern, som försöker leva upp till schablonbilden av vresig och outbildad portvakt, men i hemlighet älskar hon litteratur och filosofi. När den japanske affärsmannen Ozu flyttar in, möts deras vägar. Alltså finns det både djup och mysighet i den här boken. Och jag gillar verkligen de filosofiska funderingarna På det hela taget en trevlig bok, om än lite sega partier. Nu tänkte jag ge mig i kast med Ät mig, av en annan fransyska Agnes Desharte, vilken verkar ha en del gemensamt med Igelkottens elegans. Franska småmysiga böcker med djup, både från förslaget Sekwa. Blir nåt att sätta tänderna i...

23 februari 2011

Svart flicka, vit flicka

Den där Joyce Carol Oates alltså. Man blir inte klok på henne. Det är svårt att tänka på henne utan att tänka på hur många böcker hon skrivit. Och skriver. Ibland tänker jag att jag kan ha som projekt att försöka läsa hela hennes produktion, jag har läst femton romaner så jag tänker att det är en god start. Men med tanke på att hon publicerar i snitt två romaner per år så blir det något att bita i. Jag har räknat lite och får det till att hon skrivit femtiosju romaner, tjugofyra novellsamlingar och fyra ungdomsromaner. Därtill essäer, dramatik, lyrik, självbiografiskt material samt barn- och bilderböcker. Det är ju förstås något att glädjas över eftersom jag tycker mycket om Joyce Carol Oates och för det mesta gillar hennes romaner väldigt mycket. Som man brukar säga: hon håller en väldigt hög lägsta-nivå. Men jag kan inte komma ifrån att jag varje gång jag plockar upp en Oates-roman, börjar fundera över vilken nivå romanen ligger på. Är det ett huvudverk eller ett slags mellanbok?

Hur som helst, nu har jag läst romanen Svart flicka, vit flicka, som kom på svenska 2007. Den påminner miljömässigt om Jag ska ta dig dit som i sin tur påminner tematiskt om Marya - ett liv. Jag tänker att Svart flicka, vit flicka inte är ett huvudverk i Oates produktion, det är inte ett verk man kommer att lyfta fram framför andra som oförglömligt. Därmed inte sagt att det är en dålig roman. Jag har njutit under läsningen.

Miljön är ett college som lägger stor vikt vid att ha en blandad och integrerad blandning studenter. Alltså både svarta och vita flickor. Genna, en av Oates alla rödhåriga och nervösa gestalter, blir rumskamrat med Minette Swift, en svart flicka och dotter till en predikant. Genna blir som besatt av att bli vän med Minette, som i sin tur är butter och svår. Minette blir utsatt för rasistiska trakasserier och impopulär bland de andra studenterna eftersom hon inte följer de utstakade rollerna hon förväntas spela.

Det är Genna som berättar, i ett efteråt-perspektiv där allt redan hänt och allt är för sent. I början av romanen får man intrycket av att det skett ett rasistiskt mord och att hela berättelsen ska utmynna i det. Men det visar sig i stället handla mycket om Genna själv och hennes komplicerade föräldrar som bär på många hemligheter. Just det greppet gillar jag mycket, att man som läsare plötsligt inser att det i själva verket handlar om något helt annat, samtidigt som Genna själv förstår det. Hennes redogörelse blir en uppgörelse.

Visst handlar det mycket om rasfrågor och rasism, men det handlar lika mycket om systerskaps-temat som så ofta återkommer hos Oates. Genna vill bli mer än bara vän med Minette, hon vill bli som en syster för henne, en längtan som gör att hon förminskar sig själv för att vara till lags. Det är alltså mycket som känns igen från andra romaner av Oates och kanske just därför är det så lätt att bli uppslukad.

20 februari 2011

Tematrio- Hjärtedagen


Utmaingen från bloggen Lyrans noblesser tematrio löd: Berätta om tre favorittexter som handlar om kärlek!


1. Bruno K Öijers dikt Du fick aldrig veta. I och för sig ingen lycklig kärlek, mer melankolisk. Men jag har alltid tyckt att den är oerhört vacker. Bäst är ju att höra Bruno själv läsa den.


2. Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. En av tidernas vackraste kärlekshistorier, om ytterligare en olycklig kärlek, men med helt andra hinder för kärleken än vad vi har idag. Då vid sekelskiftet 1900 gällde det att vara från samma samhällsklass om man skulle få varandra. Den gripande kärlekshistorien berättas genom ett fantastiskt och enkelt språk. Detta tillsammans med de fina miljöbeskrivningarna gör romanen till en riktig tidlös klassiker. Man glömmer aldrig Arvid och Lydia.


3. Bob Dylans Lay lady lay. En av mina favorit Dylans. Läste någonstans att den ska handla om Bob Dylans relation med Joan Baez. Jag ryser fortfarande varje gång jag hör den. Lay, lady, lay, lay across my big brass bed...

18 februari 2011

Kvinnor på ett tåg - Anita Nair

Senaste bokcirkelboken valde Jenny S: Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Jag läste den här boken med förtjusning, blev uppslukad från första sidan, och tyckte den var lättläst och underhållande. Därmed inte sagt att jag inte har invändningar. Jag stör mig främst på formen. Och för att beskriva formen måste jag beskriva handlingen.

Det utspelar sig i Indien och handlar om Akhila, en kvinna i fyrtioårsåldern som stiger på ett tåg. Hon ska dela kupé med fem andra kvinnor och hon inleder ett samtal med dem där alla får berätta sin historia. Akhila står hela tiden i centrum och återkommer som berättelsens nav. Min invändning är att jag helt enkelt bryr mig mer om Akhila än de andra kvinnorna. Hennes berättelse är jättebra beskriven. Hon står inför ett vägskäl i sitt liv och det hon vill diskutera med de andra kvinnorna är om en kvinna kan leva ensam. För Akhila har nämligen tagit hand om sin familj efter pappans bortgång. Och om sin systers familj efter moderns bortgång. Hennes eget liv som kvinna har alltid hamnat i skymundan, aldrig tagits på allvar. Förrän nu. Hon har brutit sig loss från familjen och traditionen och satt sig på ett tåg som kan leda mot en ny framtid, ett självständigt liv.

De andra kvinnornas historier är intressanta och spännande men rymmer oftast ett helt liv inom ett kapitel. jag blandar ihop dem till slut och kan inte riktigt använda dem som jag antar att det är tänkt: som motpoler och motvikt till Akhila. Blir det inte lite tjatigt efter ett tag med ramberättelsen där Akhila lutar sig ut genom fönstret för att få luft eller tankfullt studerar de sovande kvinnogestalterna tills en av dem visar sig vara vaken  och inleder sin historia...? Det kanske beror på mig. Jag vill stanna kvar hos mina gestalter, lära känna dem, följa dem en liten bit och se hur de utvecklas. Vad dessa kvinnor bjuder på är en återberättelse av sina liv - man vet att man aldrig får veta något om deras framtid.

Till skillnad från berättelsen om Akhila alltså, som är levande. Hon utvecklas och förändras, man känner med henne. Och det finns faktiskt en framtid, trots allt.

Blue Valentine och Sarah's Key

Filmfestivalen avslutades för min del med en ny favoritfilm och en lite mindre bra. Blue Valentine var fantastisk. Michelle Williams är en favoritskådespelare som bara blir bättre för varje film. Fast det här är ingen film man blir glad av, snarare tvärtom. handlingen kretsar kring två karaktärer: Kärleksparet. När vi först möter möter dem förstår vi att allt inte är som det ska, balansen i relationen är inte helt bra. Cindy, spelad av Michelle Williams, stressar för att hinna till jobbet och samtidigt göra i ordning fyraåriga dottern för skolan, medan Dean, spelad av Ryan Gosling, softar runt med en cigg i mungipan och leker med dottern i stället för att hjälpa till. Cindy är full av återhållen irritation, splittrad, trött. Sedan möter vi Dean och Cindy i olika situationer som så småningom visar sig vara förfluten tid. Vi får se hur de träffades, hur de blev kära och fyllde i saknade pusselbitar i varandras liv. Och så tillbaka till nutiden där det gått fyra år och där kärleken ersatts med vardag.
Det är fruktansvärt smärtsamt att se hur kärleken föds och blommar upp för att sedan ta slut. Det är filmat tätt inpå, intimt och intensivt. Vackert och väldigt känslosamt.



Och så till sist filmatiseringen av Sarahs nyckel, skriven av Tatiana de Rosnay. Det är ingen dålig film, absolut inte. Den är gripande och stark, men lite väl sentimental för min smak. Filmen börjar i nutid där Kristin Scott Thomas spelar den amerikanska kvinnan Julia, som sedan många år lever med man och dotter i Frankrike. Hon arbetar som journalist och ska nu skriva ett reportage om Frankrikes inblandning när massor av franska judar deporterades under andra världskriget. Av en slump råkar hon på judiska flickan Sarahs öde, en flicka som bodde i Julias nuvarande lägenhet innan familjen deporterades till koncentrationsläger. Men Sarah och hennes lillebror finns inte med i några listor. Vad hände med dem? Julias eget liv vävs samman med Sarahs i kringelkrokar som jag tycker håller till en början men blir lite långsökt mot slutet. För berättelsen tappar liksom lite fokus efter ett tag. Det judiska folkets tragedi får stå tillbaka för ett slags detektivarbete där Julia far kors och tvärs mellan Europa och USA, och det hela utmynnar i en spirande romans (troligtvis) och det tårdrypande avslöjandet att Julia döpt sin andra dotter efter Sarah. Naturligtvis känner jag mig som vanligt hård och kall med ett hjärta av sten när jag himlar med ögonen samtidigt som jag hör spridda snyftningar bland publiken. Men jag gillar helt enkelt inte den här typen av utstuderade försök att få mig att känna vissa saker. Då går jag direkt in i trotsåldern.

15 februari 2011

Enkät: Just nu...

JUST NU…
Läser jag: Göteborg i päls av Per Johansson till bokcirkeln och Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates som ren lustläsning.
… och tycker: att det är härligt att läsa Oates igen! Och att boken verkar bra fast jag bara läst några kapitel. men det är internatmiljö och en hämmad rödhårig flicka och det är ju aldrig fel. Tycker även att Göteborg i päls verkar lovande, och kul att läsa när man själv råkar bo i Göteborg!
Lyssnar jag på: Alla Robyns senaste skivor när det är dags att natta lillan. Hon verkar gilla rytmerna.
Tittar jag på: SVT play: Klass 9A, Gynekologen i Askim, Vägen till Lycka, Sherlock
Känner jag: Glädje efter att i helgen ha jobbat första dagen på tio månader. Och sedan lika stor glädje över att få fortsätta vara mammaledig större delen av min tid ett tag till.
Önskar jag: Att jag fick mer lästid och läsro. Och mer tid att blogga...
Längtar jag efter: Våren! Och nästa bokcirkelträff!
Enkät hittad hos Dark Places.

12 februari 2011

Filmfestivalen: Never Let Me Go

Jag har tidigare läst Kazuo Ishiguros roman Never let me go, men minns inte att jag blev särskilt berörd av den. Då tycker jag att Ninni Holmqvists Enhet på samma tema är snäppet vassare. Men filmatiseringen av Never Let Me Go är lyckad. Det handlar om kloning av människor, att det i framtiden ska finnas en uppsättning reservdelar på levande människor som bara väntar på att användas. Vi får följa tre av dessa kloner; Tommy, Kathy och Ruth. De växer upp på internatskolan Hailsham, till en början ovetande om sin lott i livet. Men så småningom kommer verkligheten ifatt dem och de slussas ut till ett liv där man kan vara antingen organdonator med en gång eller vårdare i några år innan man börjar donera sina organ ett efter ett tills man till slut gör slutdonationen och dör. Den stora behållningen i filmen (och i boken som jag minns det) är relationen mellan dessa tre personer. Kathys och Tommys kärlek som stoppas av Ruth som svartsjukt ställer sig mellan dem för att desperat försöka få lite kärlek i en känslokall värld. Sedan tror jag också att jag hade tyckt ännu mer om filmen om jag inte hade läst boken, det tar ju bort spänningen när man vet vad som ska hända.... Det är en finstämd och vacker film med regniga lantliga miljöer som ställs i kontrast till det cyniska uppdrag människorna fått från "födseln".

10 februari 2011

Filmfestivalen 2011


34:e Göteborg International Film Festival.



Fröknarna Boardy utanför årets filmtält, Lagerhuset.

Brim på fina biografen Draken.
"Alla islänningar har en relation till havet, vare sig de själva har varit till sjöss eller känner någon som jobbar till sjöss", säger Árni Ólafur Asgeirsson, regissören till den isländska filmen Brim som bygger på teatergruppen Vesturports succépjäs. Filmen handlar om en fiskebåt vars besättning tvingas hantera en av männens självmord. Efter några dagar till lands beger de sig ut igen, denna gång med en ny besättningsmedlem, en kvinna. I tillbakablickar får vi se vad som föranledde självmordet. Det är klaustrofobiskt, sjösjukt och känslosamt om havet och båtkulturens machoism. En film som sitter kvar.


Roy Andersson, Charlie Kaufman och Stellan Skarsgård samtalar med Orvar Säfström i Lagerhuset.


Blir varm i hjärtat av det här. I denna finstämda och humoristiska dokumentären Guilty pleasures får vi följa olika personer som är knutna till Harlequinböckerna. Japanska hemmafrun Hiroko som drömmer om ett Harlequinliv och för att uppnå detta börjar ta danslektioner, indiska Shumita som kämpar för att få sin man tillbaka, Shirley som kämpar för sitt förhållande och romantik, Stephen som prytt mer än 200 Harlequinomslag och söker efter sin själsfrände och den pensionerade Roger som skriver under pseudonymen Gill Sanderson och som inte tror på kärleken. Skrattar och gråter åt karaktärerna och en Harlequinbok blir aldrig detsamma igen.

The last flight of the flamingo, baserad på Mia Coutos roman, utspelar sig i början på 90-talet i Moçambique då inbördeskriget precis tagit slut. Fem döda FN-soldater, vars enda rester består av hjälmar och penisar, ska utredas av en italiensk FN-tjänsteman. Mystik och folklore möter civilisation och logos. Korruption, språk och kolonialisering i en deckarliknande fars, fast det komiska är svårt att avgöra ibland och publikens skratt känns lite trevande ibland. Det är stereotypt och huvudpersonen är ju egentligen en mansgris, men jag gillar det och det är nästan lite befriande att inte veta hur scenerna ska tolkas.


Upside down: The Creation Records. Dokumentär om indie-skivbolaget Creation Records uppgång och fall från grundaren Alan McGees värvade Jesus And Mary Chain i början av 80-talet till Oasis. Intervjuer och inblickar i ett exctasyflödande kreativt kaos. Hann inte stanna på utfrågningen tyvärr.

William S Burroughs: A Man Within
Genom klipp från framletade hemmagjorda filmer, intervjuer med bland annat Patti Smith och Tv-klipp har Yony Leyser satt ihop sin film om Burroughs. Det är ett ömsint och hyllande porträtt av en ensam, skjutgalen och hög Burrough. Kanske inget nytt som framkommer, fokuset är till stor del satt på hans homosexualitet. Yony var själv på plats och svarade på frågor om stora kreatörer och dagens inspiratörer.

Jag är nöjd med årets filmfestival, hade tre filmer till att se men som missades. Men tänker att jag kan se dem senare: Never let me go, Blue Valentine och Sarahs nyckel. Tänkte mig ett litterärt tema men det höll inte, blev fler dokumentärer än jag planerat och så hade jag velat följa min lilla tradition med att se en film på Aftonstjärna men hittade ingen film som passade. Men som sagt: är nöjd. Dock en liten undran över att ha med drakfostret som förfilm igen, det roliga är ju att det alltid är en ny sådan. Ska denna behållas? Och vid varje filmtillfälle var det någon som suckade så där som folk gör vid något sött och fint (kattunge, bebis). Och så undrar jag varför jag envisas med att stanna kvar på utfrågningarna.


Filmfestivalen: Rabbit Hole

Här kommer min anspråkslösa rapportering från årets filmfestival i Göteborg. Jag såg bara fyra filmer i år men är ändå mycket nöjd. Det var starka filmer och helt fantastiskt att få komma iväg och försvinna i biomörkret under flera timmar! Först ut var Rabbit Hole, ett amerikanskt drama med bl.a. Nicole Kidman. Stillsamt och intensivt. Miljön är den amerikanska förorten, lyckan och rikedomen som så många gånger tidigare skildrats i sina mörkaste stunder. Även här har lyckan rämnat och drömmen tagit slut. Det vackra och framgångsrika paret lever i ett stort och vackert hus med en stor och trädgård. Men redan från början förstår man att något inte är som det ska. Frun planterar blommor i rabatten med en beslutsamhet som får oss att förstå att detta är på liv och död. Hon försöker återskapa något som varit, och undan för undan får vi veta vari tragedin består: det förlorade barnet, pusselbiten som behövs för att göra hela bilden komplett. Stort hus, vacker trädgård, två bilar, hund, lyckliga och vackra föräldrar. Och så barnet. Mer vill jag inte avslöja om just den detaljen för det tar bort filmens spänning. Det handlar om sorg och om att som ett par och en familj försöka bearbeta sorg tillsammans och på varsitt håll. Om att försöka gå tillbaka till när allt var bra och om att misslyckas med det. Om att besluta sig för att trots allt välja varandra igen och göra ett nytt försök? Många starka scener och mycket smärta. Jag uppskattar också filmer som kan lämna sina huvudpersoner där mitt i sorgen utan att övertyga åskådaren om att det kommer att bli bra igen. För det kan man inte veta. Allt man kan göra är att försöka om och om igen. Och trots den smärtsamma berättelsen så lämnar jag ändå biografen med hopp om att kärlek och gemenskap övervinner de svåra saker man tvingas utstå i livet.

2 februari 2011

Stor-Emma

En av de begåvade systrarna Adbåge, närmare bestämt Lisen, kom precis med boken Stor-Emma. Som vanligt är det fina och finurliga bilder med en väl genomtänkt text som gör bilderboken till något alldeles extra. Jag gillar de härliga färgerna, den snygga 50 eller 60-tals stilen samt att det finns något nytt att upptäcka på varje bild.

Boken handlar om Emma (som påminner lite om Emma Adbåges Leni). Emma ska gå med föräldrarna till deras vänner på middag. Hon måste ha finkläder och mamma flätar håret för hårt. Vännerna har också en flicka som heter Emma, men hon är äldre så de kallar henne för Stor-Emma. Gå och lek med Stor-Emma, säger mamma och pappa. Emma vill inte, hon tycker inte att Stor-Emma verkar snäll.
En perfekt bok att läsa och prata om. Man kommer ju själv ihåg hur det var när man blev ihopparad med någon man inte ville leka med. Bara för att föräldrarna var vänner. En söt bok som passar kanske från 2-års åldern och uppåt. Ser också fram emot syster Emmas nya bok Leni blir en bebis, som har beställt till biblioteksfilialen där jag jobbar. Fina bilderböcker är verkligen något alldeles särskilt!