Bästa filmer 2010- Modersrollen, barn och fantasi

2010 var ett hyfsat bra filmår, men med några få riktiga höjdare. Det som förenar flera av dem är starka kvinnoporträtt av duktiga skådisar. Jag har också på känn att en del som jag inte har hunnit se skulle platsa här. En av dem är Svinalängorna, som har fått strålande kritik både här hemma och utomlands. Och det är ju verkligen Noomi Rapace år i år. Men den filmen får jag återkomma till.

Det vita bandet av Michael Haneke

Den första filmen vi såg i höstens filmklubb, som jag är med i. Vi var alla helt knockade efteråt, och det har varit svårt att toppa den. Jag minns att jag satt i samma ställning i 40 minuter innan jag insåg att jag började få kramp i benet. Tät var ordet jag använde och det är detsamma när jag nu tänker tillbaka. I svartvitt skildras en by i 1800-talets Tyskland, där hemska händelser gör alla misstänkta, inte minst barnen... Men vem var det egentligen?

Fish tank av Andrea Arnold

Engelsk socialrealism är ofta bra, men kan ha en tendens att bli för mycket. Men inte här. Hiphop-musiken och ungdomsporträttet av flickan Mia, mästerligt spelat av nybörjarskådisen Katie Jarvis, för filmen till en annan dimension. Även om vissa bitar är lite feministiskt tvivelaktiga, så är det på det hela en riktig pärla till film, där slutscenen med Nas Life's a bitch, dröjer sig kvar lääänge efteråt.

Miss Kicki av Håkan Liu

Pernilla August imponerar i en rollen som opålitlig mamma, en roll vi inte är vana att se henne i. Men hon briljerar verkligen som instabila och halvalkade mamman Kicki som försöker återknyta kontakt med sin 16-årige son som vuxit upp hos mormor. Smärtsamt att se det typiska beteendet hos barn som alltid hoppas och försvarar sina frånvarande föräldrar. Men resan till Taiwan blir något av en vändpunkt för dem båda.

Engelen av Margret Olin

Jag trodde aldrig tårarna skulle sluta strömma i slutet av denna, minst sagt gripande film på Göteborgs filmfestival. Men låt inte det avskräcka er, det är inget slisksorgligt eller elände för eländets skull över den här. Margret Olin har bara lyckats göra en kolossalt stark film om drogmissbruk, och valet att lämna bort sitt barn med hopp om att det ska få ett bättre liv. Filmen bygger på regissörens väns erfarenheter av detta dilemma. Riktigt fina skådespelarinsatser av Maria Bonnevie i huvudrollen och Gunilla Röör som hennes mamma.

Till vildingarnas land av Spike Jonze

Jag var aningens tveksam till den här filmen, eftersom jag tyckte den flörtade för mycket med vuxenpubliken. Den bygger ju ändå på en barnbok. Jag har också träffat på flera barn, som sagt att boken är bra men filmen var konstig... Men bortsett från det var det en riktigt fin film. Snyggt gjord, bra musik och vackra scener. Både filosofisk och tänkvärd om barndom och fantasi.

En sån där lista

Det här året har varit lite annorlunda för mig. Framför allt eftersom jag har varit mammaledig sedan april och inte alls läst på ett bibliotekariesätt. Jag har alltså läst väldigt lite barnböcker (förutom pekböckerna som börjar göra intåg i hemmet), ungdomsböcker och nya böcker. I stället har jag läst mycket ur min bokhylla, ganska många klassiker, dystopier och omläsningar av favoritböcker. Därför gör jag i år även en annorlunda "årets bästa"-lista. Länkar till inlägg jag tidigare skrivit om nedan nämnda böcker.

Årets omläsning: Över näktergalens golv av Lian Hearn. Filmiskt berättad, stora känslor, klaner, förbjuden kärlek, övernaturliga förmågor och Japan, Japan, Japan!

Årets klassiker: Väljer mellan Mot fyren som också var en omläsning där jag äntligen fick bekanta mig med fantastiska Virginia Woolf på allvar, och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury som är skrämmande aktuell trots all tid som gått sedan den skrevs.

Årets besvikelse: Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug som hajpats i tidningarnas recensioner men överlag fått ljumma omdömen hos bokbloggare och bokcirklare i min närhet. Jag tyckte den var ytlig och alltför ironisk utan att verkligen gå på djupet med karaktärerna och deras känslor. Trist för det fanns verkligen roliga avsnitt och mycket potential.

Årets nya bekantskap: Alice Munro. Som inte upphör att fascinera. Hennes noveller kräver omläsning och eftertanke.

Årets tegelsten: The Golden Notebook av Doris Lessing. Den tog tid att läsa och den var en trogen följeslagare under en stor bit av hösten och den bara växer och växer efteråt.

Årets roman: Här tänker jag ny roman från 2010 och väljer Utrensning av Sofi Oksanen som jag tyckte var mästerlig. Kul också med tanke på att jag bara halvgillade Stalins kossor och att de element som jag gillade mest i den romanen har utvecklats och fått större plats i Utrensning.

Årets dystopi: The Year of the Flood av Margaret Atwood. Jag blev helt begeistrad i Atwoods senaste. Det är äventyr och teknik och hjältinnor och domedagen i en salig blandning.

Årets överraskning: Att jag läst så mycket på engelska i år. Och att det ger så mycket att läsa på originalspråk! Det finns en känsla och stämning tillhörande varje språk som inte går att översätta.

Att läsa eller ge bort: Årets två bästa ungdomsböcker

Himlen börjar här av Jandy Nelson.

En del böcker är så makalöst filmatiska. 17-åriga Lennies storasyster omkommer hastigt i en hjärtattack och livet står plötsligt still. Lennie försöker överleva sorgen tillsammans med sin mormor och morbror, som hon bor med då deras mamma övergav systrarna som små. I den enorma sorgen uppenbarar sig plötsligt himlastormande kärlek, och detta gånger två, om en den ena i absolut helt fel kille. Det är en svindlande historia som stormar fram som ett känslomässigt inferno. Jag grät och jag skrattade. Det är så fantastiskt skönt att få göra just så med böcker. För ett tag bor jag där i huset med de udda sköna karaktärerna, sprider lappar för vinden, blir kär, krossar hjärtan, får hjärtat krossat och saknar en syster så själen blöder. Bland alla känslor bottnar sig också en utvecklingshistoria där Lennie, som alltid stått lite i skuggan av sin charmanta syster, får växa och hantera en kris; blir vuxen, blir egen.

Här finns en trailer om boken.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

fick årets Augustpris, ett mycket välförtjänat sådant. Även i denna lysande pärla gråter och skrattar jag under läsningen. Maja råkar drastiskt nog bli av med sin tumspets under en lektion då hon ska tillverka en hylla till sin mamma. Hyllan följer med genom hela historien som utvecklar sig till en spännande historia då det visar sig att hennes mamma plötsligt är försvunnen, en kärlekshistoria då hon klampar in i grannpojkens liv, en utvecklinshistoria då hon börjar ifrågasätta sin mammas frånvaro under hennes uppväxt. Det är en skimrande text som forsar fram och den andas lite av samma anda som Amanda Svenssons Hey Dolly.

Juryn motivering:

"Med träffsäker galghumor förkroppsligas Majas koketta och samtidigt oförställda utanförskap. En av misstag amputerad tumme kastar ut läsaren på en irrfärd i sökandet efter identitet. Ett psykologiskt porträtt med särskild trovärdighet i uttrycket."

Det sämsta jag läst

Det här kan vara det värsta jag har läst på hela året, om inte längre, inom ungdomslitteraturen. Jag hade viss förhoppning på Blod & Choklad av Annette Curtis Klause, då jag hört gott om boken och att den, till skillnad från resten av senaste dark romance utgivningen för ungdomar, hade en flicka i huvudrollen som var den omänskliga. De flesta böckerna inom de senaste åren har ju annars varit flickor som har dragits till killar vilka visat sig vara farliga änglar, varulvar eller vampyrer. Här byts alltså rollerna om. 16-åriga Vivian tillhör flocken varulvar. Hennes pappa, flockledaren, har precis omkommit i en brand. Flocken har precis flyttat till ett nytt ställe och är splittrade och oense. Vivian vill gärna passa in och ha vänner. Hon vet att hon är annorlunda, starkare och av en annan sort men hon tycker att de andra egentligen borde beundra hennes styrka och kraft att kunna förvandlas. I synnerhet Aidan, killen hon blir kär i. Men allt går inte som hon har tänkt sig. Grundplåten är väl i och för sig duglig och det är även till fördel att det inte är lyckligt boken igenom, då den är rätt mörk. Och det finns nog en idé bakom alla utläggningar om hennes smäckra kropp och attraktiva yttre, att hennes fysiska nöjdhet gör henne stark som individ, men språkligt är den en katastrof.
Exempelvis: Medan hon beundrade benens smäckra kurvor, grep hon tag om sina höfter och lyfte upp kroppen i en båge. Eller: En svag bris smekte runt hennes skinkor, och hennes bröstvårtor hårdnade i det svala vinddraget från floden.
Texten för oundvikligen tankarna till en harlequin-roman uppblandad med chick litt. Boken verkar ändå gå hem hos ungdomarna och som sagt det är ju positivt med en tjej som tar för sig, däremot vet jag inte om slutet ändå tar ner en stor del av just detta positiva.

Kluven till White material

Det finns filmer som man gillar på en gång. Som man sveps med av och där allt känns rätt. Sen finns det de riktiga bottennappen, de behöver ingen närmre beskrivning. Sen finns det de som är lite mittemellan, lite jaha, lite underhållande, lite ligga-i-soffan-slötitta-filmer. Men sen finns det de man inte blir riktigt klok på. Som inte är direkt dåliga, men som man inte känner på en gång att det här är en bra film. Det är ofta filmer som skaver lite grann, där allting inte serveras på ett enkelt fat till tittaren. En sån upplevelse hade jag när jag såg filmen White material, i regi av Claire Denis.

Lite kort så handlar det om en kvinna som heter Maria Vial. Hon bor i ett ickenamngivet postkolonialt afrikanskt land där hon äger ett kaffeplantage, som gått i arv i generationer Tiden är också oviss för tittaren. Ett inbördeskrig bryter ut, och många flyr för sina liv, men inte Maria som stannar kvar för att göra den sista kaffeskörden. Hon vill inte lämna landet, och hon blir allt mer envis i sin kamp medan hennes man ser att det inte längre är säkert för dem att stanna. Hennes son, som är i 20-års åldern, försvinner mer och mer in i sig själv. Situationen blir allt mer ohållbar och direkt farlig. men ändå stannar Maria. För det är ju hennes hemland och det är allt hon vet. Filmen för fram temat, vem är främling och vem är det inte? Vem har rätten till ett land, och när har man det? Intressant och högaktuellt tema, särskilt i dagens samhälle med främlingsfientlighet och rasism. Även om jag ibland störde mig på Marias naivitet och dumdristighet, så kunde jag inte låta bli att fascineras av hennes energi och envishet. Ett starkt kvinnoporträtt, en kvinna som klarar sig själv. I vår filmklubb var det någon som tyckte att hon var för manhaftig i sitt envisa sätt att fixa allting. Men det tycker inte jag. Nej, mer sådana förebilder tycker jag!

De höga förväntningarna på filmen gjorde nog sitt till. DN, Svd och Gp hade alla gett den både fyror och femmor. Har också för mig att den var en snackis på senaste Göteborgs filmfestival. Moa gillade den och skriver om den här . Precis som Moa skriver så tror jag också att det är en film som växer. Fast det var en film som inte var helt lätttillgänglig så kunde jag inte heller sluta tänka på den efteråt. Jennie skrev också om den här, att den har mycket men att man skulle velat bli lite mer berörd. Det är ganska intressant för det var exakt den uppfattningen som många av oss hade i den filmklubb som jag är med i. Många av oss tyckte att det var ett intressant ämne, bra skådespelare (speciellt Isabelle Huppert) osv, men det var något som saknades. Man blev inte berörd. Några tyckte också att det var rörigt, att man inte fick lära känna karaktärerna tillräckligt, att man inte visste vad filmen ville berätta. Man tyckte att det fanns för många lösa trådar. Men kanske är det så att man ofta är van vid att bli serverad film på ett särskilt sätt? Presentation av karaktärer, en uppladdning, intrig, en lösning av intrigen och ett slut som förklarar. När det inte blir så, så tycker man inte att det är en bra film. Hur som helst så tänker jag ge White material en ny chans. Definitiv en film som är värt att se om.

Låtar i böcker

Det här blev ju jättejobbigt. Först fick jag PJ Harvey-abstinens av att läsa Vänta, blinka och letade fram Stories From the City, Stories From the Sea, en skiva som betyder jättemycket för mig och lyssnades sönder under en speciell period i mitt liv (inte helt olik Sigrids i just Vänta, blinka). Men nu går det ju inte att lyssna på fantastiska låten "This is Love" utan att se jobbiga karaktären Kåre framför sig på en krog där han skriker "Wanna chase you round a table, wanna touch your hair" till den tjej han för tillfället raggar på. Den låten känns tyvärr lite förstörd för mig.

Sedan har jag läst om Bright Eyes i två romaner på sistone. Dels i Ajvides Lilla stjärna där någon av Teresorna älskar hans låtar och texter. Och dels i Jonathan Franzens Freedom där rockstjärnan Katz går på Bright Eyes-konsert och känner sig gammal. Själv har jag ingen relation alls till Bright Eyes. Lyssnade på en låt och blev besviken.

En roman där det däremot verkligen funkade med musikreferensen och där den till och med förstärkte läsupplevelsen för mig var Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Bokens förhållande till Courtney Love har jag skrivit om här.

Bokåret 2010

Kultur i Väst Regionbiblioteket bjöd in till en heldag fredagen 3 december om årets böcker "Bokåret 2010 - Ett bokår som fylldes av Darling River, en del Spill, Idiot!, 50-talsnostalgi och Min kamp".

Förmiddagen ägnades åt barn-och ungdomslitteratur då Pia Huss, kulturjournalist, litteratur-och teaterkritiker i DN och Petter Lindgren, författare och litteraturkritiker i Aftonbladet samtalade om trender och tendenser. Det började märkligt med någon slags ursäkt över att inte ha läst böcker och en ursäkt för att som kritiker inte kunna uttala sig på grund av att inte ha hunnit med den enorma bokflod (1200 titlar/år). Vilket var synd, en ursäkt och lite halvtamt fladder vill man inte ha när man peppad sitter och väntar på allt tyckande, det är väl vad kritiker ska göra; tycka. Petter Lindgren kändes en aning oförberedd. Vissa saker tyckte jag inte stämde med bokbeskrivningarna och så saknade jag lite köttigare information. Men det fanns så klart mycket intressant som kom upp under timmarna. De hade valt rubriken "Nyskapare eller idel gamla bekanta?" Teman som talades/diskuterades var: likriktningen som kommer i och med att de stora förlagen (t.ex. giganten Rabén) inte ger utrymme för de små och udda förlagen (hade varit roligt att få några av dessa framlyfta). Att det är trist med att en massa bra barnboksförfattare kommer i skymundan då kända namn (som Schulmans Bajsfesten) toppar listorna. Att det är stor skillnad på vuxenförfattarskap (vuxenförfattare som ska skriva för barn) och barnboksförfattare, "Antingen skriver man för en målgrupp eller för att man vill berätta en historia" (Huss). Att litteraturens viktigaste uppgift är att genomleva olika äventyr, för att kunna mobilisera och anse att man kan överleva dem. Att manusen tvättas "Man får inte röka, dricka vin i Paris, låta barnen tro att de kan bli ensamma i världen, liksom i Ulf Nilssons bok När vi var ensamma i världen " (Huss). Att det också blir självcensurerande, eftersom det är bättre att censurera själv än att förlagen gör det sen. Att papporna också får vara människor, att föräldrarna överhuvudtaget får vara med mer i böckerna och vara människor med egna liv (många medelålders pappor som söker efter kärlek). "Tidigare har författaren varit allvetandes med föräldrar i hörnen som betett sig illa. Vuxenbilden har alltså fått utvecklas, nyanseras och synas" (Lindgren). Fjolårets trend med mammorna som var döda och ledsna verkar ha tonats ner. Lindgren menade att det stora temat för ungdomsböcker har varit kärlek, och att många böcker utspelar sig på skolan, och undrade om detta intresserar ungdomarna.
Så drogs en (lite skämtsam) slutsats att årets trend inom barn-och ungdomslitteraturen varit Syndaflod & Smörgåspålägg och Kärlek & Orange.

Under eftermiddagen diskuterades vuxenlitteraturåret av Annina Rabe, kulturjournalist och litteraturkritiker i SvD och Per Planhammar, författare och litteraturkritiker i GP. De hade valt "Barndomsskildringar och en del epik" som sin rubrik. Intressant och strukturerat, och Annina Rabe imponerar stort med vass tunga. Planhammar inledde med att Sverige har en bra brokig bokutgivning och att det finns en genusmedvetenhet. Att det är svårt att sammanfatta en trend utan att gå tillbaka några år i tiden, men att ett stort tema varit biografiska romaner, med ett sökande tillbaka till uppväxter. Att det varit ett år av litterära återkomster. Att det varit många kända namn som gett ut böcker (måste inte vara dåligt som t.ex. Jonas Karlsson, Mikael Nyqvist). Att boken har blivit mer en handelsvara (tidningens bokbilagor, bokprogram etc.) Att det handlar mer om böcker än om litteratur och att media styr mycket över vilka namn som får synas.

Att det varit flera barn som skrivit om sina föräldrar (CajsaStina Åkerström, Nils Claesson). Rabe tog upp gubbmemoarerna (Per Wästberg, Theodor Kallifatides, Torgny Lindgren) och efterlyste de kvinnliga memoarerna. Att den självbiografiska trenden håller i sig (En dåre fri, Död åt Karl Johan Nilsson). Att många av årets bästa pärlor (Katarina Kieri) inte fått någon uppmärksamhet utan getts till de stora redan hypade namnen (Maja Lundgren). Att den svenska serieromanen är kvinnornas fält (Åsa Grennvall, Loka Kanarp, Liv Strömquist).

I slutdiskussionen då alla deltog och även moderatorn UKON, Ulf Karl Olof Nilsson, diskuterades bland annat hypandet kring författarskapet. Att sökandet efter hypandet gör det extra svårt att hitta det speciella med 2010 års bokutgivning. Att skrivarkurserna leder till en likriktning, en slags attrapplitteratur. Att man hellre vill vara en författare än att skriva en historia och att hetsen över att bli uppmärksammad och ihågkommen tar över. "På samma sätt som man bara kan dö en gång, kan man även bara debutera en gång".

Att det är en svår överlevnad som litteraturkritiker när det skalas ner på tecken och litteraturen ska slåss på samma utrymme som all annan media. Rabe och Huss efterlyste fler kaxiga författarskap och fler kaxiga debutanter. Och det kan man väl hoppas på inför kommande bokår.


Läs mer från dagen hos Framsidan.

Christina Wahldén

Jag har tidigare bloggat om Christina Wahldén som jag tycker skriver bra böcker, just för att hennes teman är så viktiga.I år har hon kommit med "I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig" (som jag ännu inte hunnit läsa) som handlar om att ha flytt från ett krig och leva med minnena från brutala händelser, och boken "Är det någon där?". Den senare handlar ungdomars utsatthet på internet. Det är en mycket liten kortläst (Nypon förlag) bok om ett stort och viktigt tema, och på ett skickligt sätt lyckas Wahldén få in en rik historia på dessa korta sidor. Jag har skrivit det innan: Wahldéns språk är inte särskilt broderande och insugande men jag gillar verkligen hennes bokteman. 16-åriga Tea spenderar stor tid vid sin dator och i olika chattrum. En dag finns jägaren där och erbjuder henne pengar som hon inte kan motstå. Priset är givetvis att blotta sig, men är det verkligen så högt, tänker Tea. Boken kan bidra till att väcka diskussion och den ställer frågor kring integritet, gränsdragningar, vuxenansvar och egenansvar.

Jag har också precis läst Kort kjol. Boken utkom 1998 och har nu kommit i nytryck i pocket. Det är en oerhört stark och omskakande bok. Myran och hennes klasskamrater från första ring ska fira att de fått sommarlov. Kvällen som börjar fantastiskt slutar i en mardröm för Myran. På en efterfest blir hon brutalt våldtagen. Boken skildrar tiden efter övergreppet, polisförhören och rättegången. Känslorna av skam och skuld och om att kunna gå vidare. Det är en fullständigt vidrig med viktig läsning.

En sån där islänning

Jag har haft fyra böcker av isländske författaren Sjón stående i bokhyllan en längre tid. Olästa. Den första, Dina ögon såg mig köpte jag på bokmässan i samband med att han var där och pratade tror jag. Och sedan har jag köpt de andra för att de är så vackra och för att han verkar vara en så speciell och bra författare. Jag menar läs här. Han har bl.a. skrivit texter till Björk.

Och nu har jag då äntligen läst. Alla utom den första. Anledningen som fick mig att komma loss var att jag själv valde Skugga-Baldur som bokcirkelbok. Och den gick ju lekande lätt att sätta i sig. Så jag fortsatte med Fisk och kultur och Med skälvande tårar. Och nu är jag helt såld, det ska erkännas. Magkänslan var alltså rätt,men jag tror inte precis det gör något att romanerna fått stå och mogna i bokhyllan för jag tror inte att jag hade kunnat läsa dem när som helst, vid vilken tidpunkt som helst i mitt liv. Sjón följer en isländsk berättartradition där saga och myt blandas med realism, berättaren tar själv stor plats och träder ibland in i handlingen. Han återanvänder isländska sagor, fornnordisk och grekisk mytologi. Så trots att romanerna är små och korta med ganska mycket luft mellan styckena, så är de inte helt lättsmälta. Skugga-Baldur är den bästa hittills. Vacker och poetisk och mer sammanhållen än de andra. Men jag väntar med att skriva mer om den tills efter bokcirkeln och tills dess tänker jag läsa om den minst en gång till.

Underjordiska timmar som ger rysningar

Franska Delphine de Vigan fångar mig direkt i denna nästan thrillerartade roman om mobbing på arbetsplatsen och olycklig kärlek. Vi får följa två personer parallellt, och scenen är storstaden Paris. Det är Mathilde som efter åtta år på samma företag, sakta men säkert blir utfryst av sin närmaste chef och slutligen av nästan alla på arbetsplasten. Hon går från att ha haft ett arbete och kollegor hon trivs med, till att ha infråntagits nästan alla arbetsuppgifter. Samtidigt möter vi Thibault, ambulerande akutläkare i Paris. Han suktar efter kvinnan han älskar, som allt mer avskärmar sig från honom. Hans möte med människor bestå mest av smärta och, likt honom själv, bär de alla på en längtan efter gemenskap.

Jag tycker porträttet av Mathilde är mest fängslande. Hur hon blir allt mer utesluten ur gruppen och och gemenskapen är hjärtskärande att läsa. Ångesten hon känner när hon går till jobbet flämtar fram i sidorna, och jag kan inte låta bli att fundera på hur man skulle ha tacklat det själv. Vi spenderar ju så mycket tid på våra arbetsplatser, och vad fruktansvärt det måste vara att inte trivas och inte få vara med. Som det ofta kan vara med mobbing, så börjar det hela successivt och Matilde förstår inte förrän efter ett tag vad som håller på att hända. Det är främst en person som sätter käppar i hjulet för henne och drar med sig den andra. Samtidigt börjar det gå upp för Mathilde vad som kan ha utlöst detta mardrömscenario.

Jag vet inte varför porträttet av Thibault inte fångar mig på samma sätt. Jag stör mig mest på att han är så mesig i förhållande till sin frånvarande flickvän. Det känns som det klassiska dilemmat när en älskar mer än den andre. Men här blir det så övertydligt och destruktiv. Det finns dock en hel del ljusglimtar. Hans möte med de ensamma patienterna är fina, särskilt det med den äldre damen som brister i gråt på frågan när hon var utanför dörren eller träffade någon sist. Då kommer den alienerande storstaden som ett tema fram. Hur storstadens anonymitet också gör oss ensamma och sårbara. Det glimtar även fram i scenerna i tunnelbanan. När Matilde en dag hjälper en kvinna som får en panikångestattack i trängseln, medan de andra passagerarn tittar bort. Den klaustrofobiska stämningen med överfulla vagnar där människor pressas in går att ta på. Mitt i allt detta korsar Thibault och Mathildes vägar på ett "Short cut-aktigt" sätt. Först kändes det krystat, men sen blev det ganska fint. Jag kunde inte släppa Underjordiska timmar på ett par timmar.