30 maj 2010

Finsk ungdomsfavorit


Jag har tidigare bloggat om min norska favorit Sortland, nu har jag hittat en från Finland också i Marita Gleisners Festen är min. I början tyckte jag mest att boken var märklig, fick inte ihop hoppen riktigt, men tonen, tonen. Vissa författare lyckas så förbannat bra att tonsätta sina huvudpersoner, man liksom andas med dem och ser världen ur deras pupiller. Det är inget sensationellt som händer, hela historien kretsar kring tre syskon som olyckligtvis blir lite ensamma i några dagar. Det är inget dramatiskt, deras mamma åker till sjukhuset och deras pappa (en otroligt självuppoffrande, fast dock till omgivningen och inte till familjen, prästpappa som får lite mycket att göra och inte hinner se sina barn) som försöker täcka folks sorgbehov. Andrea, vars 15-åriga födelsedag skjuts upp, får ta ansvar för hemmet. Det är något i boken som för mina tankar till Mare Kandres Bubins unge, trots att den inte är köttig och suggestiv, utan rätt enkel och rak, så är det något somrigt slumrande över historien. Det är äventyr och rädslor, vänskap och ansvar och om det där stadiet att vara både stor och liten. Marita Gleisner har tidigare skrivit både för ungdomar och vuxna.

29 maj 2010

Annas dagbok & Döden i dina ögon




På något sätt påminner de om varandra: Börje Lindströms Annas dagbok och Rachel Wards Döden i dina ögon (har med de engelsktalande ländernas omslag för de var så fina). Båda har drag av fantasy, en stor kärlek och en stor ensam kamp.

Annas dagbok lämnar mig med obehag, där kärleksbekymmersanteckningarna undan för undan blir anteckningar om ren överlevnadskamp. Året är efter 2010 och Sverige förvandlas plötsligt till en krigszon där människor dör som flugor i en epidemi (vilket för obehagliga tankar till svininfluensan som aldrig bröt ut men kunde ha gjort). Ett forskningsfartyg har nämligen fört med sig ett dödligt virus till Stockholms kaj där panik bryter ut bland kungafamiljen, vimplar och tusentals beskådare. Det normala landet förvandlas till ett land av plundring, död och utslagen elektricitet. Anna beger sig på en farofylld och ensam färd mot farföräldrarnas trygghet norrut. Det är väldigt obehagligt och komprimerat i denna lättlästa tunna bok. Det är samma känsla som Suzanne Collins Hungerspelen och Scott Westerfelts serie Ful, fast den drabbar inte lika mycket. Genom läsningen saknar jag något, kanske funkar den bra för äldre ungdomar som vill ha en kortare och spännande bok.

Döden i dina ögon (Numbers) biter sig däremot fast från första sidan. Kanske är det det direkta tilltalet, den spännande storyn, trovärdigheten trots det icke trovärdiga, de två trassliga figurernas kärlek eller huvudpersonens tuffa sårbarhet. Bra är det i alla fall. Jem, fosterhemsplacerad och ensamvarg, har vetat sedan dagen hennes mamma dog att hennes förmåga att se människors siffror betyder att hon vet deras dödsdag. Hon försöker därför ihärdigt undvika ögonkontakt och överhuvudtaget undvika människokontakt, tills Spider trasslar sig in i hennes liv. Efter ett terroristdåd i London hamnar de tillsammans på flykt genom skogen och en flykt undan döden. Kärlek, äventyr, livsfrågor om liv, död och ödet och nervspänning hela boken igenom. Det är riktigt bra. Boken har prisats, hyllats och bland annat nominerats till Carnegie Medal. Uppföljaren, Numbers 2: The Chaos, ska enligt Rachels hemsida publiceras i England under juni.

Projekt omläsning

Jag tjatar ju titt som tätt om hur mycket jag tycker om Margaret Atwoods böcker. Till exempel HÄR, HÄR och HÄR. Men vid närmare eftertanke var det faktiskt ganska länge sedan jag läste henne. Förutom novellsamlingarna Dancing Girls och Leva i synd då (se länkarna ovan). Och vid ännu närmre eftertanke kan jag inte riktigt minnas vad vissa av böckerna handlade om, bara att jag ÄLSKADE dem... Så därför tänkte jag ta itu med lite omläsning!

Först ut är Upp till ytan, en roman som beskrivs som Atwoods stora genombrott på baksidan. Tydligen är det tänkt att den ska återutges också för den finns på Bokus som ej utkommen med nytt fint omslag. Atwood skrev Upp till ytan 1972 och det är därmed hennes andra roman. Av min läsning minns jag naturen, landskapet, sjöarna och båten de åker i. Att huvudpersonens pappa är spårlöst försvunnen och att hon ska leta efter honom. Sedan att hon på något sätt blir sviken av sina vänner och att den skildringen gjorde mig upprörd. Men fler detaljer minns jag alltså inte. Återkommer när jag läst så får vi se om den höll för omläsning...

Näst på tur för omläsning är förresten Atwoods två dystopiska romaner Oryx och Crake samt Tjänarinnans berättelse.

28 maj 2010

Lättläst och läskigt


Jag och en kollega har varit ute och pratat om böcker för årskurs fem. Vi har ett projekt som heter sommarboken, där man får en bok om man läser fem stycken samt skriver ett litet omdöme om dem. En av böckerna som verkar gå hem, speciellt för killar som vill ha något lättläst, är Dödens sång och annat otäckt av Kenneth Bögh (har inte danskt ö på datorn..) Andersen. Han är en ung dansk författare som tidigare arbetat som lärare. Nu ägnar han sig mest åt författandet, och för det har han fått ett flertal priser. Som bibliotekarie märker man att det kan vara svårt att hitta lättlästa böcker för den här åldern, utan att de blir för barnsliga. Denna balansgång klarar Andersen på ett galant sätt. De fyra spökberättelserna är alltså både lättlästa och riktigt ruskiga. Dessutom innehåller de läskiga och snygga bilder illustrerade av Stefan Sonesson. En av berättelserna handlar om t.ex. om tre killar som gör anden i glaset och överraskas på ett oväntat sätt. Just slutet av historierna är oförutsägbara och oväntade. Gillar man dessa så finns det fler böcker av författaren, vilka är uppbyggda på samma sätt. De är alla utgivna på Hegas förlag som är bra på just lättlästa böcker för barn och ungdomar. På baksidan står det, "Varning du blir garanterat skräckslagen!" Så se upp...

27 maj 2010

Låt den rätte komma in

Vissa böcker är man lite förvånad över att man inte läst tidigare. Som den här. För jag har ju också haft vampyrfrossa. Men ändå inte kommit mig för med denna. Här snackar vi vampyrer på riktigt. På det läskiga, mörka sättet, långt ifrån sexiga blonda uppenbarelser som bedårar och förtrollar. Möt Eli, den sorgsnaste vampyren i världen. Gammal i själen, tyngd av fasor och tvingad att döda för överlevnaden, fast i ett barns kropp, varken flicka eller pojke efter den fruktansvärda tortyr han utsattes för medan han ännu var människa.

Och så har vi Oskar, fina lilla Oskar som mobbas i skolan av sina grymma klasskompisar. Förortsmiljön, tidigt 80-tal, ensamhet, utanförskap. Och den explosiva och hemliga glädjen i att få en vän.

Det enda jag känner mig tveksam inför är splatter-inslagen i slutet då pedofilen återuppstår som odöd och till hälften upplöst av saltsyra klafsar omkring med ett ständigt bultande stånd. Usch och blä!

26 maj 2010

Ensam kvar?

Jag har hakat på Lyrans läsutmaning som går ut på att läsa valfritt antal dystopier och blogga om dem under sommaren (mellan juni och augusti egentligen men sommaren får börja redan nu). Och den första jag ger mig på är österrikiska Marlene Haushofers Väggen, skriven 1968.

I romanen reser en kvinna tillsammans med två vänner till en stuga i österrikiska alperna. Vännerna vill gå ner till byn på kvällen men kvinnan är trött och stannar kvar i jaktstugan. När hon vaknar har vännerna ännu inte kommit tillbaka och hon anar oråd. Tillsammans med hunden Lo beger hon sig mot byn för att ta reda på vad som hänt. Men plötsligt stoppas hon av en osynlig vägg. Hon kan se igenom men inte ta sig förbi den och den tycks fortsätta åt sidorna. Genom väggen kan hon se att alla djur och människor på andra sidan har dött. Kvinnan återvänder till stugan i chock men tvingas att fortsätta med sitt liv på nya villkor. Hon hittar en ko och en katt som tillsammans med hunden blir hennes nya familj. Ganska snart slutar hon också hoppas på räddning och anpassar sig i stället till sitt nya liv.

Kvinnan skriver sin redogörelse med exakt noggrannhet. Dag för dag beskrivs, det mödosamma arbetet, ensamheten, oron, kärleken till djuren, sorgen när ett djur dör. Hon funderar mycket över livet och lyckan och jämför sitt gamla liv med det nya. Trots att hon är ensam kvar och har förlorat alla sina anhöriga så tycker hon att hon har funnit en ny sorts mening och lycka. Allt som var viktigt förr betyder ingenting i den här världen. Hennes händer är hennes viktigaste redskap, arbetet utför hon för överlevnad och naturen är hennes trygghet. Utseende, pengar, status är värdelöst.

Jag fascineras av insikterna, det är en klok roman som ifrågasätter vårt moderna sätt att leva och värdesätter det lilla och enkla livet. Jag börjar fundera över hur jag själv skulle klara mig i en liknande situation. Vad har jag egentligen för kunskaper av verklig vikt? Kan jag odla, skörda, bära, snickra? Skulle jag kunna skjuta en hjort, flå den och tillaga den? Skulle jag klara av att vara helt ensam med bara djuren som sällskap?

Men jag tycker att det blir lite händelselöst och monotont i längden. Jag vill trots allt veta mer om vad som hänt, och den spännande och avgörande händelse som berättelsen pekar mot och laddar upp inför kommer för långt fram i boken och är över alltför fort. Lite mer spänning så hade det blivit en bok helt i min smak.

22 maj 2010

Fish tank


Jag blev helt knockad av den här filmen. Det är en sån där helgjuten film där allting känns äkta och rätt. Och det känns som att den inte skulle kunnat gjorts på ett annat sätt. Även om jag någonstans mitt i filmen hade mina betänkligheter. Den utvecklades på ett sätt som inte kändes helt bra. Man får lägga moraliska och feministiska tankar åt sidan så att säga. Om man ska köpa den här historien. För historien skulle kunna tagit en annan vändning, men då hade det inte blivit Fish tank.

Katie Jarvis som spelar Mia är på pricken i porträttet av den struliga truliga tonåringen. Vilken explosiv energi i denna späda tjej med sin hård hästsvans. Hon lär visst också vara castad på en tågstation, när rollbesättaren av en slump fick syn på henne. Vilket fynd! Kierston Waering spelar också mycket bra som den evigt festande och oansvariga mamma. Även lillasyrran är superb i sin roll som liten och kaxig. Mamman festar mycket medan barnen är förpassade till rummen. Hon tar hem den ena pojkvännen efter den andra, oftast inte särskilt trevliga. Men så gör Connor entré. Han är rolig, charmig och snäll. Och framförallt, han bryr sig om barnen. Det är de inte vana vid, men till slut börjar till och med Mia att mjukna upp. De blir vänner och hon känner att hon kan anförtro sig åt Connor. Sen är det synd att avslöja mer.

Ja, det här är verkligen en helgjuten film. En sån man ser kanske vartannat år. Om ens det. Den kan beskrivas med en slags rå energi, man sitter som på helspänn, och vågar inte slappna av en sekund. Förutom bra skådespeleri, manus och regi av Andrea Arnold, så är det schysst musik och snygga miljöskildringar. Det är socialrealism goes förort. Och slutet är så vackert, och känns som resten av filmen, helt rätt. Med Nas "Life's a bitch" ringande i öronen sitter jag helt omtumlad efter denna upplevelse.

21 maj 2010

Barbarisk grymhet

I väntan på barbarerna är mitt första möte med 2003 års nobelpristagare J.M. Coetzee. En kort och lättläst roman, med ett enkelt och mycket vackert språk. En åldrad borgmästare berättar om hur hans lilla provins innanför murarna väntar på att bli anfallna av ett barbarfolk som aldrig visar sig. I stället förklarar kejsardömet krig mot dessa osynliga fiender och tar fångar från det fredliga nomadfolket. Man ställer sig som läsare naturligtvis frågan om vilka som egentligen är barbarer när man läser de ohyggliga beskrivningar av tortyr som jag knappt orkar läsa, plågsamma skildringar av orättvisor mot utsatta människor som blir offer för härskarmaktens girighet. Borgmästaren resonerar och funderar kring grymhet och ondska och försöker förstå hur människor kan och orkar behandla varandra på det här sättet. Samtidigt ägnar han den mesta tiden åt sin egen skam över att vara delaktig, liksom vi alla är mer eller mindre. Den kollektiva skulden. Den gemensamma skammen.

Under läsningen får jag emellanåt ta ett djupt andetag för att orka fortsätta läsa. Men det är en fantastisk bok, vacker och kärleksfull samtidigt som den beskriver alla dessa fruktansvärda grymheter som vi vet pågår varje dag runt om i världen. Framför allt strävar boken mot ett slags medmänsklig förståelse, en önskan att finna broder- och systerskapet mellan människor. Och på det sättet blir det en livsviktig roman som alla borde läsa.

16 maj 2010

Stalins kossor

Först älskar jag det direkta tilltalet i Stalins kossor av Sofi Oksanen.
Anna, huvudpersonen beskriver sin väg in i ätstörningarnas förlovade land som en förälskelse, eller som att mista oskulden. Ätstörningen är hennes Herre och Gud, den kraft hon vänder sig till för att komma bort från Skammen. Och skammen beskrivs som ett arv från både modern och mormodern. Som kommer från Estland. Som sedan tillhörde Sovjetryssland och som skulle förnekas till varje pris. För Annas mamma träffar Finnen och flyttar till en ärkefinsk stad där varje spår av det estniska arvet blir en fruktansvärd hemlighet som mamman och Anna måste gömma. För i Finland är de estniska kvinnorna rysshoror. Och för Anna blandas detta ihop med hennes egen pubertet och uppväxt. Allt blir skamligt och hemlighetsfullt och leder henne in i det självdestruktiva beteendet som hon håller fast i till varje pris.
Efter ett tag blir jag dock lite trött på Annas malande om sin Herre som hon tillber. Ätandet, frossandet, kräkningarna, kroppsfixeringen, övertron på skönheten och den perfekta kroppen, tvångstankarna... Hon är pubertal, egocentrerad och osympatisk.

Parallellt med Annas berättelse får vi följa mamman och mormodern. det är dessa delar som är bäst tycker jag. Kontrasten öst och väst, Estlands historia, kommunismens brott...
Och Oksanen drar intressanta paralleller mellan de olika kvinnorna och kvinnobilderna i olika tider. Jag kan trots det tycka att romanen känns lite lång och att särskilt Annas nutida berättelse kunde kortats ner lite. Och så blir jag lite besviken på slutet som inte visar på någon utveckling hos Anna och inte knyter ihop alla trådar...

Men det är väl en naiv önskedröm att alla kvinnor med ätstörning ska komma till självinsikt och bara sluta. Varför skulle hon det? blir romanens slutkläm, när det är så tydligt att det är så här ska se ut för att accepteras och när hon hittat en metod som gör att hon ändå överlever. Varför skulle hon då vilja sluta?

15 maj 2010

Inte som väntat, men ändå bra


Så ironiskt, när jag äntligen fick tag på hypade boken Vänta, blinka av Gunnhild Öyehaug, så glömde jag den i mitt ena hem. Så är det när man veckopendlar. Så jag fick vänta och vänta igen. Vet inte om det var det som inte påverkade, men den var inte riktigt som jag hade trott. Inte dålig eller så, men bara annorlunda Det är en smart bok. Småfinurlig, och en läsupplevelse som snarare växer. Ingen bok som man sveps med av direkt.

Det jag gillar är att alla tänker så mycket. Särskilt Sigrid med alla sina tvångstankar. Så jobbigt att vara så otroligt självmedveten. Som när hon träffar Kåre och blir kär. Allt hon gör och hur hon för sig känns plötsligt fel. När hon ska knyta skorna och kommer ner och ser att hon inte har knytskor. Vad skulle jag hit ner och göra, tänker hon. Nu ser det ju konstigt ut. Eller när de ska gå och fika och han beställer vin och löksoppa. Hon vill egentligen inte ha vin så där mitt på dagen. Så hon beställer te, men ångrar sig och beställer ändå två vin och en löksoppa. Sen sitter hon där med en massa glas och skålar och vet inte var hon ska börja. Det är sådana där små komiska scener som är bokens höjdpunkter. Det känns lite Woody Allen blandat med Seinfeld. Självmedvetna neurotiska människor som tänker väldigt mycket.
Det handlar också om famlande kärlek och människor som har svårt att nå varann. Jag gillar också det filmiska episodberättandet. I början känns det lite knepigt. Vad är det här, liksom. Men jag gillar det. Det är som något jag inte har läst förut, och det känns kul. Vi har också det populärkulturella blandat med litterära referenser. Det pratas Paul de man, Vergilus, Camus och Kafka. Det diskuteras Kill Bill 2 och Sofia Coppola. Sammantaget en underhållande och eftertänksam roman. Det är som något jag inte läst förut, men hör definitiv inte till de bästa.

11 maj 2010

Tematrio - Dystopier

Den här veckan är det tema dystopier hos Lyran. Förutom en läsutmaning som sträcker sig över sommaren så handlar även tematrion om denna min favoritgenre. Jag kan helt enkelt inte få nog av dystopiska böcker, eller filmer för den delen. Och en av mina favorittankelekar (älska svenska språkets förmåga till sammansatta ord!) går ut på att förbereda sig för totalt strömavbrott eller att vara den enda överlevande efter naturkatastrof, osv osv.

Jag har många älsklingsböcker inom genren, här är tre av dem:

  • En lust att leva av Anthony Burgess
Människorna har inte längre tillräckligt att äta i England och därför måste barnafödandet hållas nere. Kärlek mellan man och kvinna blir förbjudet, men kan man verkligen bekämpa en av de största mänskliga drivkrafterna?
  • Enhet av Ninni Holmqvist
Alla som inte har familj eller bidrar till samhällets fortskridande på rätt sätt, anses umbärliga och skickas till Enheten där de lever i en skyddad värld i väntan på den stund då de kan bidra genom organdonationer...
  • Tjänstekvinnans berättelse av Margaret Atwood
Det föds inte tillräckligt många barn i framtidens USA och fruktsamma kvinnor blir därför Tjänarinnor, vars uppgift är att avla barn med utvalda framstående män.

9 maj 2010

Långt ifrån kär


Jag gillade verkligen Ingrid Olssons Långt ifrån cool, som Moa har skrivit om här, som handlade om utanförskap och svek. Nu är hon tillbaka med den fristående fortsättningen Långt ifrån kär, och jag undrar om den inte är ännu bättre. Linnéa och Vanessa har blivit vänner igen, även om det fortfarande finns en liten tagg av tvivel kvar hos Linnea. Nu har de något mer gemensamt. De tänker på Vilmer. Vilmer, den nya och så klart söta, killen som ska börja i klassen. Att han är söt hör man ju namnet, V som i Världens sötaste.
Men han lever inte alls upp till deras förväntningar. Istället kommer det en glasögonprydd tönt. Som bara bryr sig om böcker, och frågar efter biblioteket det första han gör. Men en dag när Linnéa är sjuk, tycker Vanessa plötsligt att han är jättegullig. Och snart gör Linnea det också... En svartsjukekamp har uppstått och åter igen står vänskapen på spel.
Jag tycker att Olsson har ett fint sätt att beskriva vänskap på. För precis så här komplicerat kunde det ju vara ibland. Man var jättebästisar och sen ovänner om vart annat. Det var stora känslor. Jag tror att den passar från ca. 9 års ålder och uppåt. Rekommenderas!

8 maj 2010

Gräset sjunger

Doris Lessing har blivit en av mina favoritförfattare. För varje bok jag läser tycker jag mer och mer om hennes sätt att skriva. Och det bästa av allt är att jag har massor kvar att läsa, hon har ju skrivit så enormt många böcker! Jag har tidigare läst En överlevandes minnen, Mara och Dann, Det femte barnet, och nu även Gräset sjunger. Jag kan inte bestämma mig för vilken jag tycker är bäst, de är alla så olika och rör sig inom olika genrer.

Gräset sjunger var i alla fall en fantastisk roman! När jag tänker på den ser jag framför mig den afrikanska gården, förfallen och ihoplappad mitt i den dallrande hettan. Flugsurr, damm, sönderbränt gräs, och i det provisoriska boningshuset huvudpersonen Mary, svimfärdig av hettan under plåttaket utan innertak. Man är verkligen där med henne, känner svetten rinna mellan brösten och ångesten hopa sig i hjärtat. Mary är också en så fascinerande person, fruktansvärt osympatisk men också tragisk. Hon är bitter och olycklig, vägrar tro någon om gott och förtärs långsamt av det liv hon tvingas leva som egentligen är helt fel för henne. Hon borde ha förblivit ogift och fri, hon borde ha bott i staden och arbetat, men i stället faller hon för omgivningens krav och gifter sig med Dick, en misslyckad farmare som förföljs av otur och dåliga beslut.

Och kanske mest drabbande av allt är förstås skildringen av synen på "infödingarna" som är värda mindre än djur för Mary och de flesta andra vita. Det är nedärvda åsikter, självklara och omöjliga att komma ifrån. Mary känner det djupaste förakt för alla "vildar", hon avskyr deras utseende, deras lukt, allt som har med dem att göra. I brist på stimulans i sitt liv blir hon besatt av att förfölja och bevaka sina svarta tjänare. Det blir också till slut hennes fall, hon visar sig svag och kommer för nära sin sista boy, och förlorar därmed all respekt även i boyens ögon.

Gräset sjunger är både vacker och obehaglig. Jag gillar verkligen kompositionen där man allra först får veta slutet och sedan får veta hur det kunde gå som det gick. Eftersom man redan känner till karaktärernas öde så blir läsningen ödesmättad.

Tips: Se filmen White Material som bygger på Gräset sjunger, men är förlagd till nutid.

7 maj 2010

Vampyrerna har fått ge vika för varulvarna, sägs det...

Twilight-vågen skumpar fortfarande, snart blossar den upp igen då premiären för tredje filmen Eclipse har premiär i slutet av juli, då kampen står mellan vampyrerna och varulvarna (eller mellan kärlek och vänskap). Bibliotekarien och litteraturpedagogen Karna Nyström menar att under 2010 kommer just varulvarna att vinna mark bland barn-och ungdomslitteraturen. Och det är just dem som befinner sig i rampljuset i Maggie Stiefvaters Frost. Liksom i Twilight-böckerna är det en trånande omöjlig kärlekshistoria som är i fokus, men språkligt är den bättre.
Frost är den första av tre böcker i serien om vargarna i Mercy Falls. I juli kommer bok nummer två, Linger, ut på engelska, och sommaren 2011 kommer tredje delen Forever.
Grace, som bor intill skogskanten, har i åratal betraktat vargarna i skogen. När hon var liten blev hon attackerad av vargar men också räddad av en varg, och det är just den vargen som fascinerar henne. Åtminstone tror hon att det är den vargen. Snart invigs Grace i en stor hemlighet; vissa av vargarna förvandlas till människor under sommarmånaderna och Sam är en av dem. Sam och Grace förs samman och måste tillsammans kämpa mot tiden och den allt mer bitande kölden. Det är något med det här sagotemat förenat med dödstrånande kärlek som liksom blir tonårsslukande. Och som sagt, språkligt är den väldigt bra, och bitande spännande med en sexuell laddning genom hela boken, och det är väl bara att räkna med att den kommer att bli filmatiserad.

5 maj 2010

Flickan med glasfötter

Flickan med glasfötter av Ali Shaw utspelar sig på ön St Hauda's Land, där fantasi och verklighet lever sida vid sida. Flickan Ida som kommer dit från fastlandet håller på att sakta förvandlas till glas. Den enda som tycks kunna hjälpa henne är en enstöring vid namn Henry Fuwa som bor för isolerad ute i myrmarkerna. Där ute bland träsken finns det fler fantastiska saker: i Henrys lada flyger små bevingade kor omkring, och bland träden kan man skymta ett helt vitt djur med mystiska förmågor. Dessutom är det inte första gången någon förvandlas till glas: i ett av träsken ligger en hel man av glas gömd. Ida träffar Midas, en fotograferande kuf utan större social förmåga. De båda ungdomarna blir vänner och så småningom förälskade och följs åt i jakten på ett botemedel mot Idas förglasning. Båda har de också sitt förflutna och sina föräldrars arv att kämpa mot.

Trots att jag gillar den här boken så är jag inte alls lika förtjust som några bokbloggskollegor (läs deras recensioner HÄR, HÄR och HÄR). Jag stör mig i själva verket på en hel del, till exempel att man inte får veta varför folk förvandlas till glas. Inte heller får man veta varför Henry Fuwa grävde upp Midas pappas glashjärta, varför och hur det kan finnas små bevingade tjurar som bara Henry Fuwa tycks känna till, varför ett mystiskt djur smyger omkring i skogarna och förvandlar det den tittar på till vitt. Jag brukar verkligen inte behöva tydliga förklaringar i böcker, och jag brukar gilla öppna slut och mystiska detaljer, men i den här romanen tycker jag att alltför mycket hänger i luften och verkar finnas med i berättelsen enbart för att skapa en magisk stämning. Och det gillar jag inte. Jag förväntar mig att någon av bokens karaktärer ska möta djuret i skogen och bli albino, jag vill att det ska fylla en funktion. Och framför allt vill jag ha en förklaring till att människor helt slumpmässigt förvandlas till glas. Att Midas pappa gör det skulle kunna bero på att han inte har förmåga att känna något för andra människor och därför gradvis förvandlas till genomskinligt kallt glas. Men det stämmer inte med att Ida också förvandlas till glas. Hon är tvärtom en varm och kärleksfull person som kan bryta igenom andra människors kalla fasader.

Dessutom skulle jag önska mer av språket, det är lite för mycket övertydliga inflikningar typ, "sa han ironiskt", "med ett ironiskt leende", för min smak. Och så retar jag mig lite på den flitiga användningen av ordet "monokrom" (jag förstår att det syftar till Midas fotografiska seende, men måste användas på var och varannan sida?).
Trots alla invändningar jag har så är det ändå en bok jag njuter av att läsa. Jag gillar fantasin och miljöbeskrivningarna är vackra och målande. Framför allt gillar jag det sagobetonade i berättelsen, men jag hade nog förväntat mig mer av den här romanen. Jag menar, uppslaget är ju så bra: en flicka som långsamt håller på att förvandlas till glas...

3 maj 2010

Twi(light) för mellanstadiet

Mårten Melin, som skrev charmiga Amor anfaller, är tillbaka med en Twilight-liknande bok för mellanåldern. Men istället för en vampyr, får vi här stifta bekantskap med ett troll. Mona, 12 år, är med sin pappa på landet och tycker att allting är lite så där. Ända tills dagen då hon träffar Mikael med de gröna gnistrande ögonen. Då är det som att hon plötsligt inte kan tänka på något annat. Men allt eftersom hon lär känna Mikael märker hon att han inte är som andra killar. Han har guldringar i öronen, tycker inte om vatten eller sol och bor i en koja i skogen. Och heter han verkligen Mikael?
Jag fastnade direkt för tonen i boken, även om det tog ett tag innan sträckläsningen tog vid. Och det gjorde den! Det blev riktigt spännande och man läser snabbt för att få reda på hur det ska gå, även om jag hade önskat lite mer av slutet. En slags slutkläm eller försoning mellan Mona och färäldrarna. Samtidigt kan det vara skönt att slippa ett moraliserande knyta-ihop-säcken-slut. Jag fick lite samma känsla som i Om jag kunde drömma, den första boken i Stephenie Meyers Twilight-serie. Just detta att det är något som spännande och förbjudet med relationen. Fast här är det ett troll istället för en vampyr. Att man sakta börjar ana att allt inte är som det ska gör det extra spännande. Boken rymmer också utanförskap och att vara anorlunda. Samtidigt finns en dimension av en oförstående vuxenvärld. Monas föräldrar har nyss skilt sig, och mycket kretsar kring det. Då blir förälskelsen till Mikael en verklighetsflykt. Det blir som trolleri!

2 maj 2010

Nya ungdomsböcker eller 3 kärlekshistorier


Dansfabriken, Eva Susso
Under senare år har dansen fått ett uppsving (med alla filmmusikaler som Fame, High School Musical och dansprogram som So you think you can dance, Floor filler, Dance like a butterfly och Sveriges värsta dansare). I Eva Sussos som för övrigt har adopterats av Rinkeby bibliotek) nya ungdomsserie Dansfabriken handlar det om streetdance. Melina, Marko, Rafael och Terese är fyra ungdomar som möts genom just dansen. De blir utvalda att ingå i ett uppträdande på en modeshow och var och en genomgår någon slags förändring och växer i sig själva under boken.
Boken behandlar också platsen som identitet. Melina och Marko bor i förortsområdet Bredängen, men här framställs den, till skillnad från den klassiska problematiska framställningen, som mer idyllisk, trygg och spännande. Terese, som kommer från en rik villastadsdel byter den klassiska baletten och familjeförväntningar mot just denna spänning i förorten och längtan om något annat. Rafael har tvingats byta plats helt på grund av sin längtan efter att få hålla på med dansen, en omöjlighet i den lilla lantliga orten. Boken handlar också om kärlek, om att välja ambition framför känslor, om vänskap och om att tvingas ta avstånd från sina föräldrar. Storyn känns väldigt ungdomsanpassad, och som gjord för att göras till TV-serie, den är rätt pratig och fullmatad med ungdomsspråk. Just därför känner jag mig inte helt såld. Jag vet att Eva Susso har gjort gedigen research, eftersom hon nämnde det på författarbesök hos oss, men texten känns inte helt genomärlig. Men som sagt, storyn är bra, den är lättläst och karaktärerna har två böcker till på sig att fördjupas. Kommande delar heter Funk, som utkommer i september 2010, och Break, som utkommer i januari 2011.

Mitt skitliv- En kärlekshistoria, Vibeke Baekkelund Lassen
Ja, det är verkligen ett hemskt liv som 16-åriga Clara har med en mamma som försöker ta livet av sig gång på gång, en död lillebror och en frånvarande svikande pappa som plötsligt försöker återuppta kontakten. Hemmet hålls hemligt och Clara äts upp av dunkande skuld och rädsla för vad som kan finnas bakom dörren varje gång hon kommer hem. Mitt i detta försöker Clara ändå ha ett vanligt tonårsliv med festande och kärlekspirr. Mest finner hon tröst hos barndomskamraten Charlie och hans familj. Trevande försöker hon närma sig sin pappa, killen hon är kär i och samtidigt distansera sig från sin mamma. Men inget fungerar och slutar bara i fler svikna löften och känslor som inte stämmer, och mitt i sveken så slutar en fylla med att Charlies kompis Jazzy Jo våldtar henne i en buske. Det bultar ensamhet, skuld och övergivenhet. Men det finns också vänner som inte sviker. Det är en stark bok om vänskap, relationer och kärlek och om att välja sina relationsförhållanden. Tycker det är märkligt att killen som våldtar henne kommer undan med ett sönderslaget nylle, det är väl ändå inte övermoraliskt att slänga in en anmälan. Boken är Vibeke Bækkelund Lassens debutbok och vann 2008 Gtldendals tävling om årets bästa kärleksroman för unga.

Vad är det för fel på dig?, Alicia Thompson
Jag har en fånig svaghet för böcker som den här. De försvinner snabbt ur minnet men är för stunden charmant lättsamt trevliga. En flicka, en pojke och pojkens rumskamrat. En oönskad trio och redan på första sidan förstår man vart allt ska barka hän. Förvecklingar, missförstånd, och insikt om vad, eller rättare sagt vem, som är rätt. Tonen känns igen: det är självironiskt, småroligt och självkritiskt, något jag tycker har präglat många av de senaste årens ungdomsböcker. Man är liksom en väldigt vanlig tjej men rolig, lite yvig, handlar före man tänker vilket försätter en i knipa ibland, nästan totalt oemottaglig för utsända signaler, vilka är uppenbara för resten av omgivningen, och som den perfekta killen alltid i slutänden (eller som varit kär från första början, men inte kunnat få tjejjen att förstå,) är jättekär i och alltså inte i den perfekta blonderade bitchen, som oftast får stå som någon slags motspelerska. Den här boken innehåller även någon slags extremfånig psykologibegreppsundervisning som inleder varje kapitel. Men som sagt, den slukades i balkongsolen till små kvävda mysskratt.