28 april 2010

Tematrio- Havandeskap

Denna vecka är tematrion hos bloggen Lyrans noblesser havandeskap. "Berätta om tre romaner som handlar om havandeskapet och dess följder.", löd utmaningen En kom jag att tänka på direkt, de andra var lite klurigare. Jag håller också med Lyran om att det ofta handlar om dåliga erfarenheter och svårigheter.

Vi måste prata om Kevin - av Lionel Shriver
Thrillerskräckis om havandeskap som man nog inte ska läsa om man är gravid... Eva har varit i valet och kvalet länge innan hon och hennes man slutligen bestämmer sig att skaffa barn. Det går inte riktigt som de tänkt sig, och Eva känner redan från början att något är fel på Kevin. Det slutar med att han skjuter ihjäl kamrater och ett par anställda på sin skola. Boken tar vid från slutet, och i brev från Eva till sin man rullas historien upp. En brännande gripande historia om en riktig mardröm, att inte kunna knyta an till sitt barn. Jag tror just därför historien blir så stark. Shrivers knivskarpa sätt att berätta på gör det omöjligt att lägga ifrån sig boken.



Bitterfittan - av Maria Sveland
Något för främst blivande pappor, men förstås alla, att ta del av och känna igen sig i. Det handlar om Sara som lämnar man och barn och åker till Teneriffa för att få lite tid för sig själv. Hon läser Erica Jongs "Rädd att flyga" och kommer på sig med "att längta mer efter en hel natts sömn än efter ett vilt, knapplöst knull". En viktig bok och debattinlägg om hur mycket som egentligen hän med jämställdheten och hur det kan ställas på sin spets när man bildar familj. Jag lyssande på Sveland för ett tag sedan och frågade vad hon hade fått för reaktioner från män. De var inte så farliga, sa hon. Det var värre med kvinnorna. Lite intressant...

Allt som återstår - av Elin Boardy
Jag kom också att tänka på historien om Emma som bli kvar på gården när alla syskonen åker till Amerika. Kvar på gården och föder barn, och tar hand om dem och sköter hushållet. Ofta har de svårt med pengar och mat. Vilken fasa att inte kunna ge sina barn tillräckligt med mat. Om kvinnlig ensamhet och utsatthet. Starkt och finkänsligt skrivet.

Det här blev en ganska tung lista. Önskar att jag hade läst t.ex. Hemma hos Martina av Martina Haag. Misstänker att den boken hade gett en välbehövlig motvikt till de andra dystra skildringarna.

23 april 2010

Drömfakulteten

Jag vet knappt vad jag ska skriva om Drömfakulteten av Sara Stridsberg, det är en så omtumlande läsupplevelse. Jag gillar verkligen det här sättet att skriva fiktivt biografiskt på. Berättaren har själv en av huvudrollerna. Romanen är ett experiment, ett resa i fantasin och tanken, där berättaren tar sig till Valerie Solanas dödsbädd på ett skitigt hotell för horor och socialfall, och för en dialog med henne. Hon ställer frågor om Solanas liv men också om berättelsen som de båda är mitt i. Berättaren har ju bara en viss makt i den här berättelsen, för slutet är redan givet. Däremot kan hon genom att faktiskt berätta historian på det sätt hon gör, ge upprättelse och göra rättvisa åt en våldtagen och utnyttjad kvinna som får bli symbol för alla liknande kvinnoöden.

Styckena som utspelar sig i öknen och skildrar Valeries barndom är så suggestiva, täta och drömlika. Där är romanen som vackrast. Stridsberg är verkligen en stor favorit för mig nu och jag längtar efter att läsa hennes nya roman. Måste man förresten läsa Lolita först för att inte missa något?

21 april 2010

Två fina franska

Franska filmer är nästan alltid bra. Som danska filmer. Franska och danska. Den senaste tiden har jag sett två stycken som var riktigt fina. En ny hyrfilm och en äldre som jag hittade på loppis. Gemensamt för de båda filmerna är att de beskriver det laddade ämnet kvinnlig ondska, fast på två helt skilda sätt.

Den ena filmen, Jag har älskat dig så länge i regi av Philippe Claudel, handlar om Juliette som just släppts från fängelset efter en 15-årig straffvistelse. Man förstår från början att hon har begått ett ohyggligt brott, som jag tänker inte avslöja då det ger mer effekt när man får reda på det. Juliette får till en början bo hos sin yngre syster och hennes familj. De har inte haft någon kontakt under fängelsetiden, och försöker nu famlande återskapa en syskonrelation. Kristin Scott Thomas, som Juliette, gör ett starkt och finkänsligt kvinnoporträtt. Misstänksam och cynisk efter fängelsetiden, försöker hon ta sig fram i ett samhälle där hon inte längre vet om hon hör hemma. Hon möter på många fördomar på grund av sin historia, och den enda som tror på henne är hennes syster. En drabbande filmen med ett överraskande slut.

Den andra filmen heter Ceremonin (1996) regi Claude Chabrol, med bland andra Isabelle Huppert från Pianisten, i den ena huvudrollen. Filmen har en typisk thrillerkänsla där man känner från början att något lurar under ytan. Tystlåtna Sophie kommer som ny hushållerska till en välbärgad familj bestående av mamma, pappa, syster och bror. Sophie är en mycket bra på sitt jobb och familjen är nöjda. Men samtidigt är hon nästan för bra, och uttrycker nästan aldrig någon åsikt eller vilja. Bekantskapen med byns postkassörska Jeanne, Huppert, som är framåt och säger vad hon tycker, gör att Sophie utvecklas. Däremot ses vänskapen inte med blida ögon av familjen där Sophie arbetar. Vänskapen utvecklas till en pakt, och filmen andas ett visst klasshat. Kan inte låta bli att, även om det avslöjar för mycket, beskriva filmen som en kvinnlig motsvarighet på Hanekes Funny games...

19 april 2010

Courtney Love

Medan jag läser Drömfakulteten spelar ett soundtrack i mitt huvud. Sara Stridsberg använder nämligen till svenska översatta texter av Hole, Courtney Loves band. Och därför ser jag också fröken Love framför mig när jag läser om Cosmogirl som vinglar omkring i vit päls och höga klackar, full av amfetamin och med läppstift på tänderna. Och jag ser henne även som Dorothy, Valeries mamma, med sönderblekt hår och vita flickiga klänningar, sönderrivna och blodfläckade efter alla män som kommit och gått.

Jag har alltid tyckt att Courtney Love är både cool och tragisk. Hon klär sig vampigt eller flickaktigt, leker med våra föreställningar om vad som är sexigt och kvinnligt, hon svettas och skriker när hon sjunger med klackar, spets och rött läppstift. Samtidigt har hon blivit en skämtfigur som alltid finns med på festerna för att göra allt det där ingen annan vill göra men som man kan skratta åt tillsammans. Senast såg jag henne i programmet (ja, jag gillar dålig tv) "Roast of Pamela Anderson" där hon uppenbart påverkad mest ramlade omkring och ville gruppkramas med alla. Och allt man kan tänka är Varför hjälper ingen henne? Är det okej att visa upp sjuka och påverkade människor bara för att de är kända? Hur som helst så skulle hon ha passat perfekt in i The Factory på 60-talet, sida vid sida med Cosmogirl och Valerie Solanas.

Ur "Violet" av Hole, textförfattare: Erlandson, Eric T; Love, Courtney

when they get what they want, they never want it again
when they get what they want, they never want it again

go on, take everything, take everything, i want you to
go on, take everything, take everything, i want you to

And the sky was all violet I want it again, but violent, more violent
and i'm the one with no soul
one above and one below

i told you from the start just how this would end
when i get what i want i never want it again

18 april 2010

Isabel Allende alias Inez Regnskog

Men hallå, jag glömde ju: I Diva av Monika Fagerholm förekommer en världsberömd författare vid namn Inez Regnskog som bär misstänkt många likheter med den verkliga författaren Isabel Allende. Inez Regnskog är den författare som Divas mamma avskyr allra mest, hon slänger romanerna ifrån sig svärande, men försöker till slut ändå skriva en likadan roman själv eftersom det är vad folk vill läsa. Jag tänkte direkt på Allende när den magiska realismen beskrevs, de långa långa romanerna, släkter och generationer, militärjuntor, passionerad kärlek... Och så romanen om den egna dottern, Paula (i Diva bär hon ett annat namn), som hamnar i koma för att sedan dö, och som Divas mamma tycker så oändligt synd om eftersom hon inte själv kan bestämma om hon vill bli en karaktär i en roman av Inez Regnskog.

Nu var det väldigt länge sedan jag själv läste något av Isabel Allende. Jag hade en period under gymnasiet när jag älskade och slukade hennes romaner. Favoriten var Eva Luna som var just så där magisk och mustig och passionerad. Jag vet inte alls vad jag skulle tycka om henne idag, jag har nog definitivt ändrat smak sedan gymnasiet, är inte alls lika förtjust i magisk realism. Fagerholms kritik är ju rätt så vass, väldigt träffande och rolig, bara namnet Regnskog är ju underbart. Och jag blir verkligen sugen på att läsa någon bok av Allende igen för att se vad jag själv tycker om henne idag.

13 april 2010

Utanförskap och ungdomsböcker



Svenhammeds journaler av Zulmir Becevic blev augustnominerad förra året. Boken behandlar temat utanförskap, andra generationens invandrare, de svenskuppfödda barnen som inte känner sig svenska. Det är en viktig röst som behövs, och som kanske underligt nog ändå har saknats bland de svenska ungdomsböckerna. Lena Kåreland skriver att dessa skildringar börjar bli många i sin recension av boken i SvD, jag behöver nog påminnas om dessa, för jag kommer inte på så många mer än Foley och Whaldén, måste ha missat. Boken är skriven ur 16-åriga Svenhammeds syn på sitt liv och sin omgivning som han skildrar i sina journaler. Han hatar sitt namn, ett försök av föräldrarna att blanda två världar, sin familj, där mamma är underordnad och pappan sliter i sin grönsaksbutik (och emellanåt slår sina familjemedlemmar) och han hatar sin skolgång. Hellre strävar han efter frihet och oberoende genom att börja deala sprit och cigaretter åt sin kusin. På andra sidan av motorvägen i det segregerade samhället bor klasskamraten Emilia som Svenhammed försöker få intresserad.
Segregation, attityder, vänskap och kärlek i en ironiserad ungdomsskildring. Ja, den är viktig, men jag skulle inte framhäva den som en mästerlig ungdomsbok. Jag håller inte riktigt med om hyllningen men har gärna med den i bokpraten för ungdomar. Tänker på Bali Rais böcker (han började ju skriva just för att han tyckte att böcker som denna saknades för ungdomar) som behandlar just utanförskap och kärlek som tema, och att de rösterna behövs inom den svenska ungdomslitteraturen.

En annan bok som behandlar temat att leva med två kulturer är Sheba Karims bok Skunk. Här är det Ninas röst man får följa när hon pendlar mellan det amerikanska skollivet och det pakistanska hemmalivet. Småironiskt och roligt får man följa hennes vardag. Hennes föräldrar är rädda för att hon ska amerikaniseras till en dålig flicka och förbjuder därmed henne från fester och umgänge med killar. Hon jämför sig själv hela tiden med sin äldre syster som framstår som den perfekta pakistanska dottern, men inser snart att illusionen innehåller nyanser. Så: systerskap och en begynnande relation, första (om än omöjliga) kärleken och kulturskiftningskrav. Det är en väldigt lättsam historia á la highschool och chicklitt där det framgår att det går att leva med två kulturer. Den lämnar mig dock inte särskilt berörd. Men det känns ju bra att ha något att ge till dem som uppskattar och vill ha något liknande Randa Abdel-Fattahs böcker.

11 april 2010

Diva

Monika Fagerholms Diva är en berättelse om att växa upp från flicka till, om inte kvinna, så åtminstone lite närmare kvinna.
Diva, tretton år gammal, den ålder då en flicka är som vackrast, är berättaren. Hon befinner sig i en känslomässigt kaotisk värld där längtan efter att vara vuxen är stark samtidigt som vuxenvärlden i hennes ögon ter sig främmande och nästan barnslig. Hon berättar om sin ensamstående författande mamma som är ensamheten personifierad. Divas egna försök till kärleksförhållanden speglas i hennes mammas likadana trevanden. Och hon berättar om sina bröder och hur syskonen tillsammans utgör en treenighet där man i puberteten inte längre kan få stöd av varandra. De är de tre björnarna, Diva är Lillabjörn och hennes bröder är Mellanbjörn och Storabjörn. Diva längtar tillbaka till ett barnsligare tillstånd där hon kunde leka med och sova tillsammans med sina bröder, något som nu är omöjligt när sex och frustration färgar alla tankar.
I skolan är hon ensam men umgås med äldre flickor som hon ser upp till och efterlikna trots att hon kanske är för ung egentligen. Resten av flickorna i skolan liknas vid en flock fåglar, identiska med varandra. De svärmar omkring och följer samma uppgjorda tonårsbeteende. Diva däremot, måste utmärka sig ständigt och gå mot strömmen.
Eller måste hon det? För samtidigt som hon i början av boken slår fast: "Jag är Diva, allt jag berättar är sant", så erkänner hon om och om igen att hon ljuger och hittar på alternativa historier till en vardag som kanske i själva verket är så där frustrerande tråkig och till bristningsgränsen uppdämd av längtan som den är i de tidiga tonåren när kroppen plötsligt sliter sig loss och vill något mer.
Fagerholms språk är verkligen fagerholmskt i kubik i den här romanen. Ingenting är vad det är, allt döps om, får smeknamn, ett eget språk, en egen mytologi. Meningar återupprepas, scener tas om och berättelsen står ibland och stampar frustrerat på samma ställe utan att komma framåt eller avslöja sanningen om vad som verkligen hänt. Och det gör ju att berättelsens trovärdighet förstärks. Ångesten speglas även i språket, Divas försök att vara vuxen tar sig uttryck i lillgamla och pretentiösa formuleringar.
Berättelsen om Diva blir på så sätt ganska jobbigt att läsa, jag mår inte särskilt bra av den här romanen, men jag känner igen mig! Så här kändes det, så här beskriver man den ångest puberteten kan ge upphov till!

10 april 2010

Tematrio - Sex


Denna veckas tematrio hos bloggen Lyrans noblesser var sex. Först var det lite knepigt att komma på några böcker där just sex sticker ut, utan att det blir patetiskt. Men jag fick till slut ihop tre som känns representativa


1. Creme-fraîche av Susanne Brögger.

En riktigt klassiker i "genren". Här vimlar det av erotiska möten, och det sker lite hoppsan-hejsan och hela tiden. Det går verkligen undan. Vi hade den här boken i vår klassikerbokcirkel. Ingen av oss var jätteförtjusta i huvudkaraktären. Vi tyckte hon var egoistisk och självcentrerad i relation till sin vänner. Men det sköna med henne är ju också, att hon tar för sig utan att be om ursäkt. Fast vi konstaterade att sexbeskrivningarna inte kändes särskilt chokerande, även om det väckte mycket uppmärksamhet när boken kom ut.


2. Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo.

Öst möter väst, är väl ändå det som karaktäriserar den här boken. Det finns flera erotiska beskrivningar som känns äkta, och väldigt passionerade Det handlar också om en erotisk frihet för Zhuang som kommer till London från den kinesiska landsbygden, och allt vad det innebär. Jag har skrivit om boken här.


3. Vinterträdgåden av Christine Falkenland.

Här beskrivs sex och erotik mellan två kvinnor, svenska förskolefröken Laura och vackra iranska kvinnan Shahrzhad. De träffas på förskolan där Shahrzad har sin son. Först växer en vänskap fram. Men en dag när Laura är hemma hos Shahrzad och hon ska plocka hennes ögonbryn, uppstår plötsligt en spänning. Många reagerat på exotiseringen av Shahrzad, att hon framställs som en österländsk prinsessa kontra tråkiga Laura. Ida, som var med på bloggen här förut, har skrivit om detta. Jag hade inga större problem med det, utan såg det mest som en fantasi eller en dröm. Hur som helst tycker jag att detta erotiska möte är modigt och vacker beskrivet av Falkenland, som jag skrev om i mitt inlägg.

8 april 2010

Utbudskväll med barn-och ungdomsförfattare

Här kommer en sen rapport om Göteborgs litteraturvecka, som infaller under våren. Det är en vecka då barn- och ungdomsförfattare (i år 30 st) befinner sig i staden och besöker klasser på skolor och bibliotek. Under denna vecka brukar det hållas en kväll för bibliotekarier, i år även för pedagoger, då författarna får några minuter på sig att presentera sig själva. Det är så himla roligt att få en person bakom böckerna man läser.


Foliesmörgåsar och rödvin på House of Win Win.


Per Nilsson och Katarina Kieri berättar om sin gemensamma bok I det här trädet, där de har skrivit vartannat kapitel. De hade tydligen kommit på att skriva ihop just under litteraturveckan för något år sedan. En av utgångspunkterna var: "Det ska inte vara en bok där pojken pussar flickan på slutet, för den har redan skrivits."


Louise Halvardsson berättar om tonårsskap med identitetskris, utseendefixering och utanförskap och om sin bok Punkindustriell hårdrockare med attityd. Här visar hon bilder från sin tonår. Henne borde alla tonåringar få en liten dos av och jag borde verkligen läsa boken.



Niklas Krog berättade om sin uppföljare till Ingen rädsla, Turk & Ayla. Han berättade att förlaget valt att göra ett vitare, "tjejigare" omslag då den innehåller mer känslor, till skillnad från första boken som är svart (pojkig, fartig, spännande?). Blir lika förbluffad varje gång jag inser hur extremstereotypt förlagen (många) verkar tänka. Vad hände med genustänk, unisext och modernt? I hörnet sitter Clas Rosvall, en av fyra författare som besökte mitt bibliotek i Västra Frölunda: Clas Rosvall, Andrea Räder, Helena Bross & Kerstin Lundberg Hahn.


Monica Zak som var sist ut när syret i lokalen upphört pratade om sin bok Offensiv Röda Nunnan: en verklighetsthriller, och om en bister verklighet som gatubarnen möter.

Efter 30 personer á 5 minuters prat är man lite mör i huvudet, men det är som efter en stor buffé: fullproppad men nöjd.

5 april 2010

Yarden- en berättelse av Kristian Lundberg


Hade sett boken på bibliotekets nyhetssnurra ett tag. Dessutom hade jag hört berättats om den på Stadsbibliotekets sammandrag av 2009 års böcker. Den ser inte så rolig ut. Och det är den inte heller. Å andra sidan har jag inte så mycket till övers för "roliga böcker". Att ta del av Kristian Lundbergs, delvis självbiografiska roman Yarden, känns. Det är tungt att vara med honom på samhällets backyard. I den fattiga barndomen, med hans psykiskt sjuka mamma, med arbetarna på de tillfälliga arbeten han har, i den mörka skuggtillvaron. Kanske måste man vara på rätt humör för en sån här bok.

Lundberg beskriver en klassresa som en spiral, först uppåt och sen nedåt igen. Tillbaka till där han började. Det framstår som att det inte fanns någon annan utväg. Har man växt upp i fattigdom, med en frånvarande vuxenvärld kanske det känns mest tryggt att återvända. Återvända till den värld som känns igen. Han skriver om sin uppväxt med sin schizofrena mor och fem syskon. Hur de inte har några pengar, de flyttar runt för de har skulder överallt. Kristian skolkar och lever i sin drömvärld. Allt detta är så fint beskrivet, utan överdriven sentimentalitet. Det var bara så det var. Boken börjar med att han är tillbaka på botten. Tiden som framgångsrik författare blir som ett mellanspel. Han är bara en kugge i ett hjul. Fullt ersättlig av någon annan ibland uthyrningsföretagens timanställda Visst, han har ju ett jobb kan man tycka. Men hans liv känns så enormt ensamt och sorgligt. Och som att barndomens röst ekar över yarden. "Du är ingenting värd." Boken rymmer ett slags klasshat. Där finns också hans frånvarande pappa som inte vill veta av honom. Han har gjort sin klassresa uppåt. Uppåt och iväg från familjen. Men det vackra i kråksången är sonen. Det fina som lyser upp hans tillvaro.

Jag har inte läst något av Kristian Lundberg förut. Jag fascineras av hans språk. Korta avhuggna menigar. Ibland innehållandes ett enda ord. Den sortens språk kan bli tillgjort och platt. Men inte hos Lundberg. Det finns ett flyt som är fint, och som gör att man sugs in i berättelsen. Kristian Lundberg tilldelades dessutom Ivar-Lo Johanssons personliga pris. Det tycker jag att han är värd.

3 april 2010

Dancing Girls

Jag tycker den är väldigt tjusig den här framsidan. Själva boken är från 1977 då den också skrevs. Jag har glömt var jag köpte den, måste hittat den på något antikvariat här i Göteborg på en av alla skattjakter... Nu har jag i alla fall läst den, från pärm till pärm fast ändå inte riktigt. jag hade nämligen tidigare läst ungefär halva, så jag började där och tänkte sedan skumma genom de första novellerna igen för att färska upp minnet. Men när jag började om insåg jag att jag inte kom ihåg ett enda ord.

Boken är i alla fall en novellsamling av Margaret Atwood: Dancing Girls and Other Stories. Det är en ganska ojämn samling, en del av berättelserna känns som skrivarövningar mer än något färdigt. Jag kan till exempel inte riktigt se någon sammanhängande tematik i novellerna, mer än att de möjligtvis ofta handlar om den unga kvinnan i början av karriär eller studier som Atwood ofta skriver om. Fast det är inte genomgående i samlingen. Det är lite för mycket idé och för lite känsla tror jag.

Men det finns några undantag: "The Man From Mars" är en rolig och fruktansvärt obehaglig historia om en studentska som plötsligt blir förföljd av en utbytesstudent. Hon vill vara snäll mot honom så hon konverserar på tydlig engelska och bjuder honom till och ,ed till sitt hem. Sedan blir hon inte av med honom. Han väntar utanför hennes klassrum, följer efter henne på avstånd även när hon springer ifrån honom. När han till slut är borta har kvinnan vant sig så mycket vid hans närvaro och uppmärksamhet att hon känner sig tom.
"A Travel Piece" handlar om en kvinna, journalist för ett resemagasin, som under en flygtur hamnar mitt i en krasch med efterföljande skeppsbrott i en livbåt mitt ute på havet. Hon har hela sitt liv väntat på att något ska hända men när hon är mitt i detta så blir hon ändå besviken. Det finns inga insikter, inga stora gester. Människorna är likadana som innan, lika små och ensamma. I den sista novellen, "Giving Birth" kommer hjältinnan på sätt och vis till samma slutsats efter att hon fött sitt första barn. Hon har också sett fram emot detta livsavgörande ögonblick: äntligen ska hon få ingå i mödrarnas hemliga klubb och få tillgång till deras hemligheter. Äntligen ska livet uppenbaras för henne. Ögonblicket kommer och går, annorlunda än vad hon föreställt sig, och hon inser, för alltid förändrad, att hon inte bara vunnit något stort utan även oåterkalleligt lämnat kvar en bit av sig själv bakom sig.

Margaret Atwood är som alltid fenomenal på att beskriva kvinnors inre liv. Ensamma, utanför, egensinniga försöker de passa in och delta, men står oftast kvar utanför som betraktare. De är cyniska och ironiska, fulla med självdistans, men de kan ändå inte ta sig ur de liv de hamnat i, hur destruktiva de än kan vara.