Book Junkie

Ny kylskåpsmagnet.

Bok-och Biblioteksmässan 2010

Jag lyckades faktiskt nästan hålla mitt schema, men istället så uteblev näst intill helt mingeldelen, första våningens bokgytter, spontana stop i montrar (vilket var synd), häng på internationella torget, kaffeöverkonsumtion och boksignering. Jag höll mig på seminarierna och de slukar tid. Överlag tycker jag att de flesta gör ett misstag och bjuder in för många att delta under dessa ändå korta 45 minuter, blir mest hattigt och ytligt.

Först ut var The Daring Library, en anspelning på Malmö stadsbiblioteks omdiskuterade strategi The Darling Library. Göran Greider, Annina Rabe och Lena Lundgren (en av grundarna till BiS) försökte reda ut varför det är så tyst på biblioteken och hur ett bibliotek kan vara modigt. Lokalen var sprängfylld av bibliotekarier och vi hade nog alla hoppats på lite mer. Det blev rätt lamt. Rabe tyckte att biblioteken skulle sluta be om ursäkt för att de har böcker och Greider tyckte att biblioteken skulle avspegla sin omgivning (vilket bibliotek gör inte det?) och att biblioteken skulle samverka med olika rörelser (vilket bibliotek gör inte det?). Allt slutade med att Elsebeth Tank själv tog mikrofonen och sa att det var oförskämt att bygga ett seminarium utifrån en missförstådd rubrik på deras vision. Sen kommenterade en annan bibliotekarie att det är synd att biblioteksfrågor oftast diskuteras av personer utifrån och inte av biblioteksinsatta. Rätt märkligt slut. Greider, som jag brukar ha bra åsikter, förstod jag heller inte riktigt varför han var utvald att diskutera. Han verkade mest nöjd med tystnad och småmyset på biblioteken.

Oratur - vad är det? I diskussionen om det muntliga berättandet deltog Helon Habila, Biyi Bandele (Nigeria), Shailja Patel (Kenya), Lessego Rampolokeng (Sydafrika) och Leif Lorentzon (doktor i afrikansk litteraturvetenskap). Lorentzon konstaterade rätt snabbt att deltagarna var obekväma i frågeställningen och fick medhåll. De menade att de alla var textbaserade författare, att Afrika har en lång tradition av skrift och språk och att man som afrikansk författare får bära på ett ok av muntlig tradition ur västerländska ögon. Jag blev blixtkär i Shailja Patel som sa så kloka saker. På en publikfråga om kvinnor respektive mäns berättande för barn svarade hon:
"Women tells the stories. Men documents them and gets paid for it". Jag skulle gärna lyssna mer på hennes åsikter och hennes helt fantastiska dialekt.

Det här var faktisk ett rent bedrövligt seminarium, tyvärr, för det här var skälet till att vilja ha ett seminariekort. Ofokuserat och oplanerat av Joanna Rubin Dranger, vilket ledde till att vi under Seriernas segertåg bara fick en presentation av deltagarna, Elieshi Lema (Tanzania), Dominique Mwankumi (Kongo-Kinshasa), Eyoum Ngangué (Kamerun) och Zapiro (Sydafrika) och det blev inte ens en enda ynka fråga. Plus att Lema bara hann halvvägs genom sin presentation. De stora frågeställningarna om de afrikanska seriernas, satirernas och grafiska romanernas frammarsch och hur de förhåller sig till samhället och dess möjliga förstärkning av ungas läsvanor förblev oställda. Fast det kanske var helt fel rubrik och sammanfattning. Det kan vara rätt missvisande ibland dessa seminarietexter.

Sen hastade jag iväg till vår Värsta Boken-utdelning. Böckerna sa slurp och försvann på en halvtimma. Killen blev lite ledsen först att det bara var en bok men verkade sen helt lyrisk ändå. Min kollega Daniella och jag motade bort de som var över 25 år.

Sista seminariet, och egentligen var jag nog för trött för att kunna ta in mer information, men jag tyckte att det lät mycket spännande med Afrika- ett spektrum av verkligheter med Naruddin Farah (Somalisk författare), Richard Dowden (chef för Royal African Society), Unity Dow (Botswansk deckarförfattare), Anders Wejryd (ärkebiskop) och Marika Griehsel (Afrikakorrespondent). Jag har inga anteckningar härifrån, vet inte riktigt vad som sades egentligen. Allt jag har är en självklarhet nedtecknad: Afrika har ingen ekonomisk makt och räknas därför inte med i samfundet. Att västvärlden har en mörk och smal syn på Afrika och att journalistiken bidrar till detta. På slutet pratade de om FN:s stora satsning på minskad mödradödlighet. På frågan om att ge en positiv bild vet jag inte riktigt om de lyckades. Här var det också för många som skulle hinna lyssnas på. Dow nämnde att hon träffat personer som inte vågat åka till Afrika för att de är rädda, skämdes lite då men det var precis så jag kände när jag var på väg till Tanzania, en stor ogrundad nervositet, och självklart stämde inga av mina föreställningar. Bilden är riktigt intressant att studera och ger perspektiv på ens världsbild och det är rätt märkligt vilken bild vi bär med oss av detta gigantiska spektrum av världar på en kontinent. Här var någon som fick med sig mer än vad jag fick.

Rusade igenom folkhavet på första plan, eftersom jag insåg att jag inte satt min fot där på hela dagen. Knuffade mig fram och kryssade hastigt mellan bokmontrar, författarsamtal, en matta av oljudsnivå, förlagsfolk och boktravar. Och allt kändes just så där suddigt.

Serierna hade fått en större plats i år och det bjöds på livemålning, samtal, prisutdelningar, workshops och (som bilden visar) seriebattle mellan Malmö & Gävles serieskolor med Yvette Gustafsson & Fanny M. Bystedt som konferencierer. Heja serier!

Här kan du kika på min vän saras bilder på P3 kulturs kulturkonsumtionsbloggen från Bok-och Biblioteksmässan.

Nästa års tema är Tyskland. Det är, liksom fjolårets tema Spanien, lite mer övergripbart än Afrikas 54 länderna som samsades i år, och kritiken har hörts från olika håll över att bunta ihop en hel kontinent. Hoppas på mer afrikanskt tema, land-eller regionvis framöver.

Bokmässan fredag

Jag var även en sväng på bokmässan på fredagen. Det blir ingen lång text om det, men väl bilder som många gånger talar för sig själv.

Bokus färgglada bokbuss med skön musik spred galastämning vid entrén.

Sigrid Combüchen talade om sin hyllade roman Spill- en damroman. Jag, och många damer med mig, lyssnade.

En annan intressant dam är Maria Sveland. Hon berättade om sin nya roman Att springa. Om psykiskt och sexuellt våld mot kvinnor, och i detta fallet, flickor.

Jag hade velat lyssna mer på afrikanska författare. Men en sväng blev det i alla fall. Här pratar Sefi Atta och Biyi Bandele om sina senaste romaner.

Tyvärr hörde jag inte så mycket av vad Erica Jong sa, eftersom jag hamnade långt bak i publiken. Men jag och en vän konstaterade att hon pratade om skrivande, sex och tabun...

Det rådde muminfeber på årets bokmässa. Och jag inhandlade en hel del, både till min lilla filial och till mig själv.

I vimlet:

Bokmässan torsdag

Så drog årets bokmässa igång. I år hade jag ingen seminariebiljett men jag lyckades klämma in en hel del bra föredrag i montrarna. Efter en obligatorisk kaffe i Värmlands montern, startade min bokmässa med Birgitta Stenberg som berättade om sin senaste roman Eldar och is, den tredje delen i hennes självbiografisk romansvit. Frågan "vem är min far" är central i denna roman med minst sagt trassliga släktförbindelser. Stenbergs försök att förklara hur det kan ligga till med faderskapet, leder till spridda skratt i folksamlingen. Det kändes som en samling kvinnor, från ungefär samma generation, som känner sin favoritförfattare. Och som har följt henne genom åren. När jag får ett exemplar signerat åt min mamma, verkar hon nästan lite blyg. "Blir det bra så", frågar hon. Det blir perfekt tänker jag.

Dröjer mig kvar i Nordstedts monter, för sen kommer Pernilla Stalfelt. Ni vet hon med Livetboken, Bajsboken etc. Hon pratar engagerat om sin senaste bok Hurrraa! Alla barns rätt, som förklarar Barnkonventionen. Den verkar, precis som hennes tidigare böcker, vara perfekt för högläsning och diskussion. De färgstarka bilderna känns igen. Fint!

Det känns som att det blev lite extra barn- och ungdomstema för mig i år. Sen hamnade jag på Katarina Kieri och Per Nilsson som pratade om sin ungdomsroman I det här trädet. De har skrivit romanen tillsammans. Inte helt fiktionsfritt verkade det som, men ändå ett givande projekt och vilket resultat sen! Boken är en vardagsnära skildring om kärlek och vänskap. En sak är säker, efter att ha läst recensioner verkar det som att författarduon har lyckats. På frågan om det blir fler gemensamma projekt, svarar de tveklöst, nej! Men Kieri avslutar med att säga att det inte går att göra om ett så bra samarbete

En annan ungdomsroman som jag är mycket nyfiken på är Johanna Thydells nya Ursäkta att man vill bli lite älskad. Titeln skvallrar om ett allvarligt tema, även om Thydell denna gång ville skriva en lite mer "vardagsnära" bok, inte så sorgligt. Hon menar att hon ville utmana sig själv på det sättet. Hon pustar ut, och säger att det känns som att hon har lyckats. Efter det fina mottagandet hon fått, är jag beredd att hålla med. Efter att ha lyssnat på Thydell berätta om boken som handlar om Nora som är ganska missnöjd med sitt liv, en tjej mittemellan; varken populär eller utanför, varken begåvad eller trasslig, så vill jag läsa nu! Och det slår mig; är det vardagsnära som gäller i ungdomslitteraturen just nu?

ALMA-pristagaren Kitty Crowther var en fröjd att lyssna till. Vilken koll på barns sätt att läsa, och se bilder på, hon verkar ha! Kanske hör hennes känslighet för det samman med hennes hörselnedsättning. Eftersom hon är näst intill döv sedan barnsben, har hon blivit expert på att avläsa människors sätt att tala och föra sig på. Vilka bilder den kvinnan har åstadkommit. Vackra finurliga djur!

Det är alltid roligt att höra om en bok som man har läst. Moa Herngren berättade om sin roman Jag ska bara fixa en grej i köket. Jag hoppas att de som lyssnade förstod att detta inte är en dussinroman om alkoholism a´ la elände. När man berättar om boken för folk och säger att den handlar om alkoholism, kan det kännas lite som, jaha en sån där bok. Men här ryms så mycket mer, mycket mer djup och förklaringar. Det handlar om kvinnors ibland komplicerade relationer och släktband. Om missförstånd och skam. Och de som har läst boken skrattar medhållande, när intervjuaren säger "jag tycker fortfarande att Gunnel är dum".

Lite shopping blev det också. Det här snygga paret bor numera på mitt kylskåp. Fingerdockor/kylskåpsmagneter för dryga hundralappen paret. Det roligaste var när deras magnetförsedda huvuden hela tiden ville fastna i varandra. Undra vad de hade tyckt om det?

Uppladdning

Block & penna, seminariekortet, halstabletter (fånigt nog faktiskt afrikatema på den lilla tablettasken också ser jag nu), biljetter & värsta boken t-shirts som kidsen ska ha på sig imorgon när vi (ungdomsbibliotekarierna i Göteborg) delar ut gratis pocketböcker till ungdomar i GP:s monter & ett litet tidsschema (som självklart inte kommer att hållas).




Tror vår fd bloggare Ida skulle vara stolt över mig och de små färgglada post-it lapparna.

Ser fram emot: att få lyssna på Naruddin Farah, springa på gamla kollegor, träffa seriefolk på den utökade seriedelen på mässan, seminariet om serielandskapet i Afrika, hinka kaffe & bli så där frustrerande myllrigt trött i huvudet och fötter, & (om jag inte är för trött) releasefesten för seriekollektivet Världens Ende & deras tillställning Festa inte med chefen.

Första meningen-quiz

Roligt quiz i Göteborgs Posten idag. Jag chansade och hade lite tur på frågorna. Bara några kändes självklara... Testa själva!

Mer trånande kärlek till udda varelser

Temat med flickors kärlek inför omänskliga varelser verkar hålla i sig. I Eden Maguires Beautiful Dead är det 16-åriga Darina som har ett komplicerat kärleksförhållande till sin döde pojkvän. Och det handlar inte bara om synvillor och saknad för det visar sig att Phoenix inte är död, och inte heller är Arizona, Summer eller Jonas döda, de andra unga eleverna som gått bort under märkliga omständigheter på Ellerton High, utan de har återvänt från döden och befinner sig i något slags limbotillstånd. Tillsammans bor de i ett hus en bit utanför staden där de måste komma på ett sätt att lösa sina ouppklarade affärer för att kunna komma vidare, och tiden tickar för de har bara ett år på sig. Flera i stan börjar också bli misstänksamma då de har sett rörelser i området och oron sprider sig. Först ut är Jonas att få hjälp, och den som kan hjälpa honom är just Darina, som måste lista ut vem som orsakat hans motorcykelolycka. Det är verkligen inte logiskt någonstans och många bitar saknas, men så känns det inte heller att det kanske ska just kännas trovärdigt när det handlar om övernaturliga inslag. Det är spännande men också lite segt emellanåt och inte lika läskande som den lät med kärlek och zombies. Det ska blir tre delar till eftersom alla fyra ungdomar ska få sin historia upprättad. Bok nr 2 - Arizonas bok har precis getts ut på svenska.

Siri Hustvedts förtrollning

Jag såg norska Bokprogrammet om Siri Hustvedt igår. Vilken intressant och intelligent kvinna hon är! Och så vacker sen. Hans Olav Brenner ledde intervjun på ett snyggt sätt. Det gör mycket vem som intervjuar. Intervjun var huvudsakligen på engelska, men ibland gled den över i norska. Hustvedt berättade att hon pratade mest norska med sin mamma, och en kusin. Oftast kom norskan fram när det handlade om familjeliv eller mat. Mat som bröd, ost och gröt.

Vi fick även se en glimt av Paul Auster ståendes i köket väntandes på sitt tevattnet. Det var överhuvudtaget en väldigt avslappnad intervju. Och de bodde i en mysig våning i Brooklyn, New York. Vi fick även inblick i en trevlig bokaffär och café, med en katt och en kanin springandes på golvet. Allt var väldigt New York, på ett höstligt Woody Allen-film sätt. Och jag började genast att längta tillbaka dit....

Sen pratade de om hennes nya bok, The shaking woman or a history of my nerves. Den är baserad på Siri Hustvedts egna upplevelser av skakningar, nervositet och migrän. Intervjun fick då en allvarligare ton. Men mest minns jag hennes smittande skratt, när hennes näsa liksom skrynklades ihop. Jag kunde tyvärr inte hitta programmet på SVT Play, men det verkar gå i repris både 24 och 26 september. Så håll utkik!

Den där Alice

Efter lördagens trevliga bloggparty hos Vixxtoria känner jag att jag får knåpa ihop ett litet inlägg om Alice Munro. Trots att jag länge dragit mig för det. För jag känner mig lite osäker på vad jag ska skriva. Hennes novellsamling Kärlek, vänskap, hat läste jag för flera månader sedan, och jag har kommit tillbaka till den många gånger: tänkt på den, tipsat om den, pratat om den... Varje novell är utformad som en roman i miniatyr. Allt är betydelsebärande, ingenting verkar finnas med av slump eller som enbart utsmyckning. Därför tål också novellerna många omläsningar.

Den spännande diskussionen i lördags handlade om novellen "Ett hus i modern stil" och om två av karaktärernas eventuella kärleksaffär. Och Therese som har bloggen Holly Hock och som var den som startade diskussionen, ställde en fråga om själva inledningen till novellen. Som jag då insåg måste vara en nyckel till förståelsen av både novellen i sig och av huvudpersonen Lorna och hennes äktenskap. Ja, ni förstår hur extremt välskriven och intelligent den här novellsamlingen är.

Jag är van att läsa noveller och jag gillar formen, det korta formatet. Men jag är inte van att läsa den här sortens noveller. Det är tydligt att det här är Munros första konstform. Hon lägger ner all omsorg och möda på varje novell. Jag dissekerade en av novellerna kort efter att jag läst den första gången för att försöka få syn på hur hon bär sig åt när hon bygger upp sina berättelser. Det var novellen "Nässlor" som jag blev förtjust i. Hon bygger olika tidsplan och ramberättelser, lägger grunden till känslor hos karaktärerna som senare ska explodera. Och så slutar alltihop i ett slags antiklimax, en besvikelse, som gör att man så mycket mer känner igen sig i karaktärerna. Livet blir inte som man tänkt sig, man blir inte räddad av någon annan än en själv. Bakom varje fasad döljer sig de allra mest fundamentala och låga mänskliga motiven; avund, ensamhet, rädslor och missriktad kärlek.

Nässlorna som personerna i novellen brände sig på var inte ens riktiga nässlor, utan en annan sorts växt, mer obetydlig, svårare att upptäcka, men desto giftigare. Och på samma sätt framträder Alice Munros noveller: på ytan obetydliga, enkla och vardagliga. Men under detta gömmer sig något som gör dem så oerhört mycket mer träffande och starka.

Tematrio - Titelkvinnor

Veckans tematrio från Lyran:

Berätta om tre romaner/noveller/texter med ett kvinnoförnamn i titeln!

Sara Stridsberg tjatar jag om alltsomoftast nu för tiden. Hennes första och kanske bästa roman, Happy Sally handlar om simmerskan Sally Bauer som "krossar" Engelska kanalen.

Marya - ett liv är en av Joyce Carol Oates lite mindre kända romaner, skriven någon gång på åttiotalet tror jag. Ganska bra, påminner om en annan lite mindre bra Oates-roman, Jag ska ta dig dit, i både tema och personteckning.

Lily Dahls förtrollning av Siri Hustvedt är en bok jag ofta tänker på. Jag gillade det lite mystiska i den och skildringen av den passionerade förälskelsen.

Hanekes nya mästeverk - Det vita bandet

Filmer över två timmar brukar ofta bli lite sega. Det finns liksom sega partier när man sneglar lite på klockan och suckar. Byter ställning, får myrkryp i benen och träsmak. Men inte med Det vita bandet. Kom på mig själv med att ha suttit i exakt samma ställning den första timmen. Först då märkte jag att benet hade somnat. Kommer inte på något annat ord än tät, att beskriva Michael Hanekes senaste film på. Den är spännande på ett nästan thrillerartat sätt.

Handlingen är i korthet, en protestantisk by i norra Tyskland i början av 1900-talet och om människorna i byn. Här figurerar baronen, läkaren och prästen som frontfigurer i ett tydligt patriarkaliskt bondesamhälle. Barnen spelar en central roll. Plötsligt börjar märkliga olyckor inträffa, vilket utvecklas till en slags kollektiv bestraffning. Vem ligger bakom?

Ja det här är verkligen en upplevelse på många plan. Filmen är svart-vit, men det passar bra och fotot är verkligen utöver det vanliga. Varje scen är väldigt intensiv och här lämnas inget åt slumpen. Något annat som är slående är skådespelarna, och då särskilt barnen. De ledsna och sorgsna barnen. För här gäller en sträng uppfostran, där barnen hålls särskilt hårt under puberteten. Sexualitet är strängt förbjudet att ens tänka på. Prästen styr sina barn med hjärnhand och de får bära det vita bandet för att påminnas om oskuld och renhet. Detta är bara en av faktorerna som skapar oerhörda spänningar i byn.

I den filmklubb jag är med i, var i princip alla överens om att det var en suverän film. Vi har en betygsskala 1-10 och den fick en klar 8. Vi tyckte att den handlade om kollektiv skuld, arvssynd, feodalism, och byn som ett kollektiv. Drabbande och helgjuten var andra ord som nämndes. Själv tyckte jag att prästen påminde om Jan Malmsjös figur i Fanny och Alexander. Men den stora frågan är förstås; vem var det?

Soundtrack

Upptäckte att jag sparat en artikel om John Ajvide Lindqvist i DN från maj där han berättar om Lilla stjärna och om sin dåliga musiksmak (enligt honom själv) som ju också finns representerad i boken. Bland annat var hans första favoritskiva Vikingarna precis som Oscars i Låt den rätte komma in. Och på Spotify kan man lyssna på hela "soundtracket" till romanen. Det skulle jag ju gjort samtidigt som jag läste romanen, tänker jag nu!

Och soundtrack till filmen Where the Wild Things Are finns också på Spotify. Mycket vackert! (Tack fullbokhylla för tips.)

Påbörjat...

Ej avslutat.

I stället:


Nytt.

Till vildingarnas land- en barnfilm?

Jag är lite kluven till den här filmen. Å ena sidan är den otroligt vacker och speciell. Å andra sidan är den ibland lite seg och ojämn. Den tar fart och når höjder, för att sedan stanna upp igen. Sen funderar jag också på om det egentligen är en barnfilm, alltså en film som tilltalar barn? Flera recensenter menar att det kanske snarare är en film om barndom för vuxna, och jag är beredd att hålla med. Skulle vara intressant att höra vad barn tycker om filmen.

Tydligen ska vildingarna på något sätt symbolisera författaren Sendaks judiska släktingar, som han fann mycket påträngande och jobbiga som barn. Och ja, vildingarna är ganska jobbiga ibland med deras neurotiska ordsvada. Filmen bygger alltså på den ganska korta bilderboken Till vildigarnas land av Maurice Sendak. En mycket hyllad bok över hela världen. Jag själv gillade den som liten på ett sånt skräckblandat sätt. Filmen har alltså lagt till en hel del utöver boken. Den handlar om Max som lever med sin ensamstående mamma och storasyster. Han är en ganska ensam och uppfinningsrik kille, som inte får vara med systern och hennes kompisar. Han lever som i en fantasivärld och har en för det mesta fin kontakt med mamman. Ibland blir det ändå för mycket. och mamman orkar inte med hans konstiga infall. Efter ett häftigt gräl biter han henne i axeln, springer iväg, kommer till en sjö där han hittar en båt och reser iväg till vildingarnas land.

Med vildingarna kan han vara någon. Han får vara deras kung. En fin vänskap byggs upp. Mer är synd att avslöja. Det är en mycket speciell film. Regissören Spike Jonze har en alldeles egen ton och en slags "råhet" i fotot. Fotot tillsammans med den fantastiska musiken gör filmen gör att vissa scener går rakt in. Det är också en mycket sorglig film. Jag drar paralleller med Aspergers syndrom eller liknande, och är förvånad att inte recensenter har dragit liknande paralleller. Det är i alla fall uppenbart att Max har något typ av problem. Som sagt, en vacker och drabbande film, men håller den hela vägen? Och vad tycker barnen?

Ska jag fortsätta?

Jag läser Lionel Shrivers Dagen efter och känner mig lite tveksam. Ska jag sluta läsa, ta ett uppehåll, lägga den på hyllan? För just nu känns den mest lite fånig. Sanningen att säga har jag knappt kommit in i den. Men de här parallella berättelserna där den ena följer Irina om hon ger efter för sina begär och kysser Ramsay, och den andra följer hennes liv som det gestaltar sig om hon inte kysser honom... Och jag fick lite ångest när jag just läst kapitlet där hon kysst honom och plötsligt ser sin man med nya ögon, och sedan måste så att säga gå bakåt i historien i nästa kapitel, backa bandet och så plötsligt har hon inte alls kysst honom utan är jättekär i sin man i stället. Nej, jag vet inte. Kanske blir det mycket bättre när man kommer lite längre in i berättelsen? Nu funderar jag på att ta en liten paus för att i stället läsa The Golden Notebook som måste bli läst innan nästa klassikerbokcirkelträff...

Men åh, så ljuvligt!

Uppskattning och berömmande ord kan man inte få för mycket av!

Ann-Sofie på OOOF bok nominerar Textappeal till Beautiful Blogger Award med orden :"och då allra lite extra till Moa som alltid läser böcker som jag vill läsa. Hennes bokval slår aldrig fel." Tackar tackar tackar! Jag myser inombords! Ann-Sofies blogg är en relativt ny bekantskap, vi brukar som sagt läsa och gilla samma böcker och jag tittar ofta in där för tips och inspiration. Jag är också den av oss här på Textappeal som för tillfället har mest tid både till att blogga och till att surfa runt och läsa och kommentera på andras bloggar. Därför är det naturligt att det blir jag som svarar på den här nomineringen!

När man fått nomineringen gör man så här:

♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Nu är det ju så att de här nomineringarna sprider sig som en löpeld i bloggosfären så många blir säkert nominerade flera gånger. Jag struntar i det och väljer sju av mina favoriter helt enkelt. Helst skulle jag vilja nominera Ann-Sofie tillbaka (av ovan nämnda anledning) men jag ska försöka vara lite mer kreativ än så... Utan inbördes ordning:

Besattheten är författaren/bibliotekarien/väninnan Elin Boardys blogg där hon skriver om skrivande, Bollywood, läsning och snygga skådespelerskor. Bland annat. Kollar in där nästan varje dag och har ofta väldigt roligt/blir inspirerad/njuter.

Vildvittra är en jättesnygg blogg där Maria skriver om kultur, böcker och sina mycket smarta och roliga tankar. Både text och bild i en tänkvärd blandning.

Självklart måste jag nominera Holly Hock där Therese bloggar om läsning, böcker och bokhandlar. Särskilt mycket har jag uppskattat hennes djupdyk i olika författarskap!

Författaren Kerstin Lundberg Hahn bloggar på sin hemsida. Kerstin och jag brukade språka om böcker och bloggande på biblioteket där jag jobbar och där hon är flitig låntagare. Roligt att läsa om hennes eget skrivande och om skrivarkurser och övningar som hon har med barn runt om på Göteborgs skolor.

Klart roligaste bloggen har Vixxtoria. Den heter Om böcker som jag hunnit läsa och där kan man gissa hennes senaste bokinköp genom att titta på kvittot och få små ledtrådar eller bara njuta av hennes goda boksmak och fantastiskt djupa och välformulerade tankar kring det hon läser.

Matildas läshörna är fylld av spännande boktips. Främst ungdomsböcker, en hel del fantasy men även digra tegelstenar som Blonde... Dessutom välskrivet och intresseväckande!

Och så slutligen en blogg som inte handlar om litteratur... Husligheter är en liten guldgruva för alla som liksom jag gillar prylar och inredning. Massor av spännande idéer och tips, mycket mer kreativt och inspirerande än alla inredningsmagasin!

Sju intressanta (?) fakta om mig, Moa:

• Jag är uppvuxen i rosornas stad på den lilla kalkstensön i Östersjön och bodde där i nitton år innan jag flyttade till lilla Amsterdam eller vad den här staden brukar kallas.
  
• I min barndom var jag oerhört förälskad i Aslan (Narnia-lejonet såklart) och skrev små kärleksbrev till honom som jag gömde runt om i lägenheten. Eftersom man kunde ta sig till Narnia via en garderob kunde naturligtvis Aslan få tag i mina lappar om jag bara gömde dem på rätt ställen...
• När jag är stressad drömmer jag om kattungar.
• Jag tycker det är hysteriskt roligt varje gång Jerry Seinfeld säger "Newman"!
• Jag har spelat tvärflöjt för kungen och drottningen.
• Och apropå kungafamiljen så var jag väldigt lik prinsessan Viktoria som barn, vilket jag faktiskt ännu idag får höra lite då och då.
• När jag som liten låg på sjukhus under en period så satte sjuksköterskorna upp en lapp på min säng där det stod "Moa Martinson", på den tiden var Moa nämligen ännu ett ganska ovanligt namn och förknippades med vår kära arbetarförfattarinna. Kanske lades grunden till mitt litteraturintresse där i sjuksalen?
  

Darling River

Det är mörkt och smutsigt, instängt och infekterat. Dolores, eller Lo som hon kallas, är hämtad från Nabokovs Lolita. Hon växer aldrig upp, blir aldrig mer än en flicka som törstar efter ömhet och kärlek och som ständigt letar efter den förlorade modern. Men hon är heller aldrig barn, hon är hondjuret, flickan med kvinnans kropp och kvinnan med flickans kropp. Hon tar emot sina "bröder" vid Darling River medan fadern väntar strax intill med Jaguaren som de färdas i natt efter natt, och hon kallar det kärlek och trygghet, den enda hon känner till.

Sara Stridsberg är en mästare på att skildra dessa "skisser av kvinnor". Snyggast i den här romanen är avsnitten om den stackars tillfångatagna apan, inburad av en forskare som åtrår henne och som både hotar, straffar och belönar henne för att få henne att bli den flicka han drömmer om. Mot slutet av boken förstår man att buren med apan symboliserar flickan i sin uniform, klänningen. Hon får aldrig åldras och växa upp, hon ska vara instängd, hjälplös i behov av räddning, oskuldsfull och ren.

Det är en roman som får mig att äcklas och må illa, samtidigt som språket är mycket vackert. Men den lämnar mig illa berörd med bilden av Lo, apan, flickan som inte får växa upp, i huvudet.

Pusspojken

Jag gillar verkligen Ulf Starks böcker om Ulf. Har läst Detektivpojken och nu Pusspojken. I Pusspojken vill Ulf väldigt gärna pussa en tjej. Inte vilken tjej som helst, utan Katarina den sötaste tjejen i klassen. Hon med blont glittrande hår och gröna ögon. Han drömmer om pussarna och föreställer sig att de smakar jordgubbsglass. Men innan han närmar sig henne måste han öva med någon. Han börjar öva med rödhåriga Berit, eller Röda armén som hon kallas av Ulf storebror och hans kompisar. Hon kallas så för att hon har rött hår och fräknar, och kan slåss. Men pussarna smakar inte jordgubb utan tandkräm. Och de pussas varje dag. Det är mysigt att pussas med Berit. Men de pussas inte bara, utan de hittar på massa roliga saker tillsammans. Så Ulf nästan glömmer bort Katarina.

Detta är en mysig och rolig bok. Kul att det inte alltid är sötaste tjejen som vinner i längden. Syskon-temat känns igen från tidigare böcker, och det är en perfekt sak att ta upp vid bokprat. Har du syskon, erfarenheter av syskon, är du yngst eller äldst, hur det kan vara osv. Dessutom är bilderna, av illustratören Markus Majaluoma, lika härliga som i de andra böckerna om Ulf.

Kan man ha högre förväntningar?

Än jag har på Jonathan Franzens nya roman Freedom? Som jag har beställt och som förhoppningsvis dimper ner hos mig i veckan (om den inte är slut på förlaget som det står på bokus...)! Jag gillade Tillrättalägganden jättemycket men det var säkert sju år sedan jag läste den så kanske är det dags att läsa om? Freedom hypas ju i var och varannan recension och utnämns som århundradets roman osv. Hur bra kan en roman egentligen vara, tänker jag och hoppas sälla mig till hyllningskören.

Med i beställningen kom också The Golden Notebook av Doris Lessing som vi ska läsa i bokcirkeln. Den har jag också skyhöga förväntningar på. Hoppas de infrias!

Tematrio - Tegelstenar

Veckans tematrio från Lyran handlar om tre minnesvärda tegelstensromaner. Eftersom många andra bloggare nämnt klassiker så väljer jag tre lite modernare tegelstenar. Mina pocketversioner av de här romanerna är 780, 862 samt 874 sidor långa!

• Illusionisten av John Fowles läste jag nu i sommar för bara några veckor sedan. Den liknar ingenting annat jag har läst och öppnar sig som en labyrint av möjliga tolkningar. Läsaren förförs och förvirras tillsammans med huvudpersonen Nicholas Urfe på den grekiska ön där han dras in i ett avancerat maskspel, där han själv spelar huvudrollen utan att veta om det...

• Blonde var det första jag läste av Joyce Carol Oates, och troligtvis fortfarande det bästa. Om Marilyn Monroe, men framför allt om Norma Jean, flickan, kvinnan och människan innanför rollen som Marilyn. Uppslukande och ömsint.
  

• Sugar av Michel Faber förtrollades jag av en sommar för länge sedan. Den prostituerade Sugars väg till redbarhet och framgång i 1800-talets England är en toltalt oförglömlig läsupplevelse. Så detaljrikt och noggrant beskrivet att man riktigt känner alla dofter och smaker och ser alla platser och interiörer framför sig. Underhållande, spännande och rörande.
  

Lite besviken...

... är jag allt på John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla stjärna. Jag älskade Låt den rätte komma in och hade så klart jättehöga förväntningar på den här nya boken. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fattas eller stör, men Lilla stjärna når inte ända fram till mig. Jag tycker inte att det är särskilt spännande, eller så kanske spänningen förstörs lite av de långa mellanpartierna som ägnas åt romanens alla bifigurer; Laila och Lennart och deras karriärer och äktenskap, deras son Jerry och hans struliga uppväxt och misslyckade karriär som brottsling och äcklet till musikproducent Max Hansen som förför och filmar unga flickor. Det intressanta är ju hur de båda tonårsflickorna sakta men säkert finner en väg till varandra och hur vänskapen mellan dem beskrivs.

Riktigt bra är skildringen av Teresas ångest och ensamhet, ungdomars utsatthet idag med internetmobbing, my space och youtube där en liten videosnutt på ett ögonblick kan förstöra hela ens framtid. Och jag gillar verkligen hur poesi och musik får en stor och viktig del i handlingen som något tröstande och helande, en väg ut ur ensamheten. Och spännande är framför allt början där den lilla flickan hittas nergrävd i jorden och istället för att skrika sjunger. Då är det mystiskt, suggestivt, spännande. Men sedan tycker jag att det tappas bort. Är Theres autistisk? Eller ett övernaturligt väsen som ser igenom materialism och yta inte berörs av sorg, ensamhet och rädsla? Och så känns de flesta av våldsskildringarna som lätt omotiverade och väl detaljerade. Men det är kanske bara en fråga om tycke och smak...