Spänning med Selma till Allhelgona

Nu i vampyrtider kan man känna lust att läsa en hederlig gammal spökhistoria. Varför inte ge Sveriges bästa berättare en chans. I vår klassikerbokcirkel läser vi nu Herr Arnes penningar, och jag har fått smak på Selma Lagerlöf. Löwensköldska ringen är en riktig spökhistoria som ger kalla kårar. Jag minns när vi hade den som högläsning i sexan- sjuan. Vi gick från stoj och skratt till tystnad på ett par röda. Fröken släckte ner, tände ett ljus och började läsa ur boken som börjar så här:
"Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga." Burr...
Trevlig Allhelgona helg på er!

Bara inte du

Katarina von Bredow brukar utses som mästarinnan av att skriva kärleksböcker för ungdomar. Temat är genomgående förbjuden kärlek. I denna senaste Bara inte du är den förbjudna frukten bästa kompisens pojkvän. Huvudpersonen Emma har precis flyttat hemifrån och in i sin nya lägenhet, hon har börjat jobba och livet går sin gilla balansgång med att starta ett eget vuxenliv och medla mellan de skilda föräldrarna. Så plötsligt snurrar allt till sig, bästisförhållandet med killkompisen blir komplicerat, bästa vännens kille dyker plötsligt upp och andas lite för nära och lillbrorsan dras in en knarkhärva. Det blir lite mycket tycker jag och lite konstigt med broderns droghärva, men allt faller på plats till slut, och egentligen är det ju mest kärleken som vanligt som ligger i fokus. Och nej man blir inte besviken för boken är nog precis vad man förväntat sig. För mig är Bredow väldigt mycket klassisk ungdomslitteratur men kanske inte mer än så. Men jag slukade hennes böcker som tonåring och frossade i de förbjudna och smusslande kärleksdrypande historierna. Och jag tycker fortfarande att hon har en bra ton genom sina böcker, en bra ungdomsappeal som inte lutar över åt att bli övertydlig och moraliserande.

Litteralund 2009

Jag och mina två kolleger Camilla och Anna-Carin var på årets LitteraLund, en festival då Lund under en hel vecka fylls med barn- och ungdomslitteratur. I år var det femårsjubileum och själva konferensdagarna hölls på Stadshallen.

Martin Widmark, som ju precis gått om Astrid Lindgren vad gäller utlån, något som han skrattande sa att man nästan fick skämmas för, var först ut. Han pratade bland annat om varför han har valt serier som format och att det handlar om att det är tacksamt då barnen redan knäckt författarkoden. Att man tycker om det, främst som barn men även som vuxen, att liksom vänja sig vid en författares skrivsätt. Att många av hans böcker handlar om att tänka efter själv, och att genom att säga vad man tycker och tänker så kommer möten till stånd. Han kändes klok och vi skrattade gott åt pensionärer och lästräningsböckernas figurer Ben och Koko.


Poem Express from Holland. Ett poesitävlingsprojekt som handlar om att unga skriver dikter där text och bild samverkar. Vi fick rösta på Lundakandidater. Det här var min favorit. Jag älskar den lilla grodan som inte har någon tandborste. Varför kommer det ibland en groda? Och varför har han ingen tandborste?

Bokförlagsduell.
Sju förlag fick på utslängda teman, som t.ex. Årets blåaste bok, roligaste bok, läskigaste bok m.fl., duellera om vilken bok som skulle vinna. Roligt och innovativt sätt (fast jag trodde vi skulle få rösta) att få höra och se årets nya bokflod.


Konferensfika är trevligt, men jag förstår inte varför det måste hetsas så med kaktokiga bokarmbågar.


Creativ writing with Bali Rai.
"I´m a passionate believer in the power of books". Bali Rai verkar vara en himla fin person, och lite då där som man har tänkt sig när man läst hans böcker. Han pratade mycket om hur viktigt det är att få unga att läsa. Han började skriva för han tyckte att det fanns för få böcker som han kunde känna igen sig i, att alla böcker var skrivna ur den vita medelklassens perspektiv. Han pratade om att ett stort hinder för läsning är just problemet med att inte kunna relatera till handlingen och historien. Och så pratade han mycket om det fantastiska i att det finns bibliotek överallt i Sverige och i minsta lilla stad. Jag blev hänförd (vilket nog är svårt att inte bli) och önskar att alla ungdomar kunde få möta honom. Jag var tvungen att köpa en bok och få den signerad bara för att få säga tack.


En fantasifull kväll om Hellsing. Lite överambitiöst kanske att gå på detta kvällsarrangemang (vi var väldigt trötta och damen bakom oss somnade direkt) men vi fick oss en dos om Hellsings inspiration av engelska barnkammarrim, en liten krakeloperett och en otäck bild av en flygande Mr Hellsing.


Fredagen började med ett seminarium om Libraries and youth- a perfect match. Om ett projekt mellan Vilnius och Lund om att få biblioteken attraktiva för ungdomar. Gav inte så mycket, men kanske dock en dos av att vi gör helt rätt på vårt bibliotek.


När blir litteraturen farlig- och vem bär ansvaret? Om Ulrika Lidbos bok Decembergatans hungriga andar och om dess tema med självsvält som en möjligt inspirationskälla till unga flickor. Ulrika menade att eftersom detta finns i ungdomarnas vardag så är det bättre att lyfta fram än att försöka kväva, att unga vill bli tagna på allvar och att skönlitterära böcker kan fungera som en öppnare, som en ventil. En intressant fråga dök upp om varför vuxna ofta gör skillnad på våldskildringsböcker, som ofta på ett positivt sätt sägs få unga killar att läsa, och på historier som Lidbos som istället sägs uppmuntra flickor på ett negativt sätt och därför också ska skyddas ifrån dem. Diskussionen fortsatte med varför tjejer alltid görs till offer och bemöts på ett sådant sätt. Jag ser fram emot hennes kommande bokprojekt, som tydligen ska handla om unga som får ta ansvar för sina föräldrar. Henne skulle jag också vilja att alla ungdomar får möta. Det var roligt, ärligt och inspirerande.


Från Kurt i Kurtby till Loe i Lund! Han läste ur sina böcker och vi skrattade åt den sinnligt svarta humorn. Han berättade att minst två böcker har skrivits utifrån titlarna och att han ibland skriver ett kapitel utifrån ett ord som han vill ha in. Jag tänkte hela tiden på jätten i Twin Peaks och varför damen framför oss knappt ens log en enda gång.


Och så åh, slutklämmen: Darren Shan. Salen var helt fullsatt med en mycket påtaglig förväntanskänsla dallrandes i luften. Denna författare som skövlat enorma framgångar med sitt alterego Darren Shan som halvvampyr . Han drog upp publiken (två fans kastade sig upp) som fick iscensätta hans Cirque Du Freak (filmen har precis gått upp i USA). Jag tyckte det var lite befriande att få skratta åt skräcken och få se hans entusiasm för denne gengre. Självklart var han tvungen att svara på frågor som varför han skriver om skräck (han älskar det och vill skrämmas punkt slut (lite som Magnus Nordin tänkte jag, där skräcken också är som en konstart, en fascination, en uppväxt med skräckserier, tv, film, böcker). Han pratade om att skräck alltid befunnit sig i ytterkanten och välkomnar varje gång det bubblar upp. På frågan om vampyrmanin så svarade han att det inte finns någon sådan, att det handlar om ett fåtal böcker med stor framgång (ingen talar om romansmani, komedimani etc), men att han välkomnar alla vampyrhistorier. Han använder helt enkelt skräck som ett sätt att engagera unga läsare, menar vidare att skräck är ett sätt att bearbeta känslor och att hans huvudpersoner är hjältar som (till skillnad från många andra barnböcker) tar stark ställning för att rädda sin familj och sina vänner och så klämde han in att han alltid gör tydlig skillnad på gott och ont, trots alla blodinslag (här nickade och hummade många lite lättat medans fansen suckade över den opålästa och ifrågasättande publiken). Lyrisk, rosig och hänförd gick jag därifrån med ett av hans citat på tungan: "A nightmare is like a roller-coaster".

En hand åker av på showen Cirque Du Freak.


Fansen köar för att få sina Legenden om Darren Shan-böcker signerade.


Besök på stadsbiblioteket (självklart för det är ju vad vi bibliotekarier gör när vi sightseeingar).


...och ett antikvariat så var vi nöjda med dagen. Och ja förresten, vi var mycket nöjda med de två heldagarna av frossande i barn- och ungdomslitteratur.

Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteraturen

Fredagen 16 oktober var jag och Moa på stadsbiblioteket i Göteborg på en heldag om "Ruskigheter, censur och självcensur i barn-och ungdomslitteratur". Enligt SBI har ju 2009 fortsatt som ett svart år med vampyrer, skräck och våld. Gunilla Kindstrand ledde dagen och var imponerande bra. Hon inledde med att tala om vad som är tabun idag och undrade om vi hade tappat förmågan att berätta utan våldsinslag, om de andra berättelserna, de som inte får synas och höras i det starka våldsmediebrus som omger oss (och främst barnen), om de böcker som inte har våld i fokus och hur de då hålls vid liv, och om man som barnboksförfattare har ett ansvar. Mårten Sandén tog över och fortsatte samtalet kring skräcklitteratur. Han menade att man som barnförfattare har ett ansvar och att det är viktigt att tydliggöra vad som är rätt och fel. Att det handlar om att återknyta till verkligheten, att våld och hemskheter finns i vardagen och att böckerna måste vara trovärdiga, men att det också handlar om liksom för psykologer, att ju mer du drar fram desto mer måste du följa med.


Siri Reuterstrand (samtalsböckerna om Ellis) och Katarina Kruusval (Ellen) pratade om små barns rädslor och hur hemska bilderböcker får vara (får hönan vara blodig etc.) Katarina pratade också om att hon inte försöker lösa problemen för sina barnboksfigurer enkelt utan som verkligheten är, det blir kanske inte alltid som man vill men blir bra ändå.

Magnus Nordin pratade om sin senaste bok Djävulens märke som svart komik och sin förtjusning i skräck och skräck som en konstform. Maja Hjertzell pratade om sina böcker som till stor del utgår från blyghet som tema. Lena Lilleste pratade om sina Tommy & Flisen böcker. Hennes böcker tar upp teman som pedofili, missbruk, alkoholism, bötning etc. och att hennes ämnen kommer från verkligheten, från att söka på internet, tidningar och bris men att hon visst censurerar sig själv till viss mån, eftersom målgruppen är 9-13 åringar.


Avslutande diskussion med dagens medverkande:
Gunilla Kindstrand, Siri Reuterstrand, Mårten Sandén, Catarina Kruusval, Magnus Nordin, Maja Hjertzell, Lena Lilleste och Rod Bengtsson, förläggare och litterär chef på Bonnier Carlsen.

Det var en givande dag. Det kändes som alla hade tusen tankar kring dessa teman, och så är det ju. Våld och skräck i den barnmediala världen har alltid diskuterats och tabuiserats där gränsdragningar flyttats fram om vad som tåls att läsas och skrivas om.

Och ett avslutande citat som Hjertzell läste upp:
"De säger att mina böcker innehåller för mycket våld, vad de menar är att de innehåller för mycket verklighet" Joyce Carol Oates.

Om jag stannar

Om jag stannar av Gayle Forman är en bok om att tvingas ta ett ödesdigert beslut. Efter en bilolycka hamnar Mia medvetslös på sjukhus, hon har förlorat sin mamma, pappa och sin lillebror och kämpar själv för sitt egna liv. Hela boken utspelar sig under detta kritiska olycksdygnet där Mia betraktar sig själv och alla besökare på sjukhuset. Genom att följa Mias reflektioner kring de besökande får man lära känna henne, hennes familj och hennes kärlekshistoria. Och hela tiden funderar hon kring beslutet om hon ska ge upp och dö ifrån de som finns kvar eller leva kvar i en värld utan sin familj. Det är finstämd historia som på ett intressant sätt bygger upp huvudpersonens livshistoria.

Den hemliga historien i nyutgåva!

Det finns en bok jag nästan alltid tittar efter på antikvariat och loppisar. För det första för det är en av mina stora läsupplevelser, och för det andra för att den är nästan omöjlig att få tag på. Det är Den hemliga historien av Donna Tartt. Så nu har den alltså kommit ut i pocketversion och ser ut så här. Tydligen innehåller framsidan även ett citat av Camilla Läckberg. Hmmm.

Det är många som hyllar DHH och tycker att den är det bästa de läst. Min recension ser ni här. Men en hel del tycker också att Den lille vännen är snäppet bättre. Moa har läst Den lille vännen. Funderar på att ge mig på den så småningom. Annars ser jag också fram emot Donna Tartts nästa bok som ryktas komma ut 2012.

Min absoluta favoritbok som liten...

Jag var så stolt över den här boken. Mina kompisar älskade den också och var gröna av avund. Vi drog och fingrade på allt som gick att pilla på i Jan Pienkowskis bok Spökhus till salu (och alltså fungerar inte alla dragflikar idag). Det var lika spännande varje gång att öppna boken och se figurerna veckla ut sig och närma sig ansiktet. Minns fortfarande förtjusningen i den diskande bläckfisken och i badrumsvarelsen. Och ja, det är faktiskt nästan lika skräckförtjusande idag.

Fler snygga bokomslag

Snygga bokomslag i gömmorna.

1971.


1975.


1955.


1963. 1967. 1966.


1974.

1974. 1971.


1964. 1967.


1986.

Och ännu flera svar...

Jag hakar också på listan med att besvara frågorna genom att använda titlar från böcker ur sin bokhylla. Fast just nu är jag hemma i mitt föräldrahem utanför Kalmar och har därför botaniserat bland deras enorma (med en mamma som är bibliotekarie och en pappa som är informationsansvarig och slängrädd så blir det enorma bokmängder...) hyllmetrar.

Är du man eller kvinna?
Kvinnan på bussen (Blom)

Beskriv dig själv.
Den engagerade skeptikern (Balzano)

Hur mår du?
I stilla lantlig frid (Brink)

Beskriv stället du bor på
Händelser vid vatten (Ekman)

Vart skulle du vilja resa?
Pojkarna från Brasilien (Levin)

Beskriv din bästa vän
Det största lyftet (Hanning)

Vilken är din favoritfärg?
Blodröd sol (Chricton)

Hurdant är vädret just nu?
Innan frosten (Mankell)

Vilken är din favoritårstid?
En ovanlig torr sommar (Robinson)

Om ditt liv vore ett TV-program, vad skulle det heta?
Bekännelser (Rousseau)

Vad betyder livet för dig?
Tusen strålande solar (Husseini)

Hurdant är ditt parförhållande?
En bit av mitt hjärta (Robinson)

Vad är du rädd för?
Fruktan är mitt vapen (Maclean)

Dagens aforism
Ingen lek utan vatten (Stolt)

Vilket råd skulle du vilja ge?
Folk är så olika (Hallqvist)

Hur skulle du vilja dö?
Döden på Jamaica (Flemming)

Ditt motto?
Kärlek och uppror (Widerberg)

Böckerna ger ännu mer svar

Hänger på Moa och besvarar Bokbabbels utmaning:
Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
Den amerikanska flickan

Beskriv dig själv
Den hemliga historien

Hur mår du?
Rädd att flyga

Beskriv stället du bor på
I de sista tingens land

Vart skulle du vilja resa?
Sista boken från Finistère

Beskriv din bästa vän
Räddaren i nöden

Vilken är din favoritfärg?
Ett öga rött

Hurdant väder är det just nu?
Is och vatten, vatten och is

Vilken är din favoritårstid?
Aprilhäxan

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
En komikers uppväxt

Vad betyder livet för dig?
Vad jag älskade

Hurdant är ditt parförhållande?
Foxfire

Vad är du rädd för?
Glaskupan

Dagens aforism
Det finns annan frukt än apelsiner

Vilket råd skulle du vilja ge?
Lugn bara Lugn


Hur skulle du vilja dö?
Hoppsan jag är död

Ditt motto
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Böckerna ger svar

Hos Bokbabbel hittar jag den här roliga listan:

Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
Den ätbara kvinnan

Beskriv dig själv
I en klass för sig

Hur mår du?

Känslomässigt udda

Beskriv stället du bor på

Den obäddade sängen

Vart skulle du vilja resa?

Istanbul

Beskriv din bästa vän

En god människa

Vilken är din favoritfärg?

Vita tänder

Hurdant väder är det just nu?

Oktobers ljus

Vilken är din favoritårstid?

Light in August

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

Märkliga dagar

Vad betyder livet för dig?

En lust att leva

Hurdant är ditt parförhållande?

Enhet

Vad är du rädd för?

Den stora glömskan

Dagens aforism

Det gångna är en dröm

Vilket råd skulle du vilja ge?

Var inte rädd

Hur skulle du vilja dö?

Toward the End of Time

Ditt motto

Heja världen

Bübins flicka?

Någon mer än jag som kopplar ihop filmen Flickan med Mare Kandres vackra och suggestiva roman Bübins unge?
I filmen lämnas flickan till slut totalt ensam efter att hon ogiltigförklarat alla vuxna omkring sig. Hon klarar sig rätt fint ändå, tack vare sin nye vän Ola, men när hon av misstag knuffar honom från höskullen och tror att han är död, så faller allt samman. Hon rusar genom skogen i en febrigt otäck sekvens i filmen, utsvulten, utmattad, famlar runt som i ett rus för att till slut somna i en pool med vatten. Sedan är mardrömmen över, tryggheten kommer långsamt tillbaka och intar sin rätta plats igen.
Jag tänker på Kindchen och Ungen i Kandres bok. Även den flickan övermannas ju av ensamheten och sommarens hetta, den första ångesten från vuxenvärlden. Kindchen dödar Ungen, sitt barndomsjag i en långsam utdragen och våldsam kamp. Samma hunger och samma dallrande hetta. Samma känsla av övergivenhet och total ensamhet.
När flickan i slutet av filmen stannar till vid sin spegelbild och tittar till en extra gång förstår vi att något har förändrats. Barndomen är slut.

Det finns hopp för svensk film

Om du har tänkt att gå på bio snart är det den här filmen du ska se. Om du vill se en bra svensk film, eller en bra film överhuvudtaget, så är det också den här filmen du ska se. Filmen heter Flickan och för regin står Fredrik Edfeldt. Som så ofta när man ser eller läser något riktigt bra, är det svårt att sätta ordet på vad som gör det så fantastiskt. Likadant är det med Flickan. Men ett par saker är jag säker på att man har lyckats med i den här filmen. Det är regi, manus, foto och casting (nästan allt som rör filmarbete med andra ord). Men särskilt är det castingen, castingen... Jag tänker då särskilt på bedårande Blanca Engström som gör ett fantastisk porträtt i rollen som Flickan. Och nu när jag tänker på det får vi faktiskt inte veta vad hon heter. Genialt! Hon är bara Flickan. Även Tova Magnusson-Norling sticker ut som den försupna fastern och Leif Andrée är hur rolig som helst som grannflickans svettigt burdusa pappa. Alla skådespelare passar verkligen i sina roller.

Handlingen så. Den tioåriga flickan blir lämnad ensam med sin faster en sommar, för att föräldrarna ska åka till Afrika och jobba för SIDA. Från början var det meningen att flickan skulle få följa med, men det visar sig att hon är för liten. Besvikelsen är självklart enorm. Hela familjen med mamma, pappa och storebror får åka men inte hon. Flickan har packat i dagar och ser fram emot resan, när beskedet kommer. Hon lämnas med ensam med sin partyglada faster som "barnvakt". Fastern är rastlös och sticker iväg med en gammal pojkvän, "ett par dagar". Men det blir inte bara ett par dagar. Det blir betydligt längre än så. Flickan säger inget till någon, utan försöker finna sig till rätta i tillvaron. Man får känslan av att hon vill vara själv. För det mesta går det ganska bra, men det händer också saker som är svåra. En vän undrade om det är en sån där "misärfilm", och jag kan avslöja att det är inget konkret outhärdligt som händer, men hela tiden finns känslan av " hur ska det gå", "kommer hon att klara sig". Det är ju många saker som en ensam tioårig flicka kan råka ut för. Som är svåra att handskas med, både känslomässigt och fysiskt. Bara en sån sak som att få i sig ordentligt med mat. Ofta blir det några nävar havrefras till middag.

Men Flickan är inte helt ensam. Hon är kompis med en grannflickan, och hennes kompis som är några år äldre. Dessutom träffar hon en kille på simskolan, och mellan dem spirar en ung kärlek. Det här är en film som mycket väl passar för äldre barn och ungdomar. En film med humorn, kärleken och livet som ingredienser. En utvecklingsfilm i stil med Barnens ö eller En kärlekshistoria, där barnens värld står i konstrast till de vuxnas. Det förödande vackra fotot, den pricksäkra regin tillsammans med manus och, som jag redan nämnt, de för filmen perfekta skådespelarna, gör detta till en underbar film om en flicka som finner sig själv en sommar.

B-vampyrböcker

Det har kommit en uppsjö av vampyrböcker efter Twilight-febern. Jag har precis läst första delarna i två sådana serier. De är förvirrande lika vad gäller layout och lika dåliga. I båda serierna har vampyrer (flickvampyrer) huvudrollen och istället för otäcka varelser är de hjältar.

I Richelle Meads serie Vampire Academy får man följa 17-åriga Rose Hathaway som är halvvampyr, en dhampir, som går på S:t Vladimirs internatskola. Hennes livsuppgift är att skydda den jämnåriga vampyrprinsessan Lissa, hennes bästa vän. Rose har en unik förmåga att kunna tränga in i Lissas känsloregister. Lissa å andra sidan har också åtråvärda förmågor som många vill dra fördel av, men också döda för. För att kunna fullborda sin uppgift tränas Rose av bodyguardtränaren Dimitri. Känslor, kärlek, skvaller, intriger och klädbeskrivningar i oändlighet. Det är kompakt, plottrigt och extremt fånigt. Fyra böcker har hittills utkommit, varav två på svenska, Törst och Fruset blod. Den femte ska komma ut i maj 2010.
Hemsidan hittar man här.

House of Night-serien är skriven av PC Cast och hennes dotter Kristin Cast. Zoey blir en dag märkt (man får ett märke i pannan och förvandlas sakteligen till en vampyr, det vill säga om man överlever transformeringsprocessen) och får flytta in på Nattens hus. Men hennes månskära är inte som de andras eftersom hon även blivit märkt av vampyrgudinnan Nyx, och hennes nyblivna vampyrliv verkar vara förutbestämt att innebära mer än bara ett vanligt vampyrcollegeliv. Magi, kärlek och död, och tja, så intriger och svartsjukedramer (som verkar vara en liten oundviklig ungdomsklassiker så fort det handlar om tjejer i huvudrollerna). Det här är platt, även om den inte är lika plottrig och förvirrande som Vampire Academy.
Hemsidan hittar man här.

Känslan av att hoppa

Ingrid Olssons förra bok Ett litet hål i mörkret var en avskalad och finstämd ungdomsbok om sorg. Hennes senaste Känslan av att hoppa är också en finstämd berättelse om en flickas svarta ångest som äter sig inåt hjärtat. Textmässigt blir jag helt lyrisk, det är avskalat, prosaiskt och meningarna så melodiösa. Det är den där luftigheten, som jag även tycker Ett litet hål i mörkret har, men samtidigt tätt komponerade ord som gör att meningarna rymmer så mycket mer än vad som sägs. Kanske just den där luftigheten blir lite knepig berättelsemässigt, även om jag föredrar böcker där allt inte är uttalat utan lämnar lite åt läsaren att fundera på. Men jag saknar nog en tusendel till i berättandets bakgrund. Boken är uppbyggd i brevform, vilket gör texten personlig och känslosam. När det fattas två månader till studenten begår en kille i Lisens skola självmord, och det är till honom som hon författar sina brev. Omgivningens förväntningar på Lisen är höga och lyckan ska stå som ett rus. Men för henne är håller hennes blyghet på att äta upp henne och allt är bara svart och med tåspetsarna över den höga kanten undrar hon över känslan att våga hoppa. Det är en bok om ensamhet och osynlighet bland familj och vänner, om det oförklarliga totala bottenlösa mörkret och om att tvinga sig själv att försöka våga.

Och allt är förvridet kröp under huden

Emma Ångströms romandebut kröp under huden på mig efter 50 sidor. När jag väl kom in i boken var det en sträckläsare. Eller skräckläsare. Inte skräck på det sättet att jag blev rädd när jag läste, utan mer som en slags äckelblandad känsla inför karaktärerna. Lite samma känsla som jag fick vid läsningen av Karolina Ramqvists Flickvännen. Jag fascinerades på samma sätt av romanfigurernas till synes innehållslösa och torftiga liv. Det är som att de inte lever fullt ut. Det är så ytligt att det blir ångestladdat och skrämmande. Erik i Och allt är förvridet, har ju i och för sig ett intresse, och det är att förfölja och stalka sin före detta. Och Karin i Flickvännen är intresserad av kläder, pengar och lyx.

Och allt är förvridet handlar alltså om Erik, som genom att be en arbetskompis testa sin flickvännen trohet, förlorar henne till densamme. Eriks flickvän och sambo Mina blir alltså tillsammans med arbetskompisen som heter Rikard. De blir jättekära och flyttar ihop. Erik blir självklart förkrossad, och lite mer än det. Något går sönder hos Erik och han börjar spionera på Rikard och Mina. Eller stalka som det heter. Boken har också blivit kallad just en stalkerroman, och även Twitterroman. Uppenbarligen, som jag inte alls kände till vid läsningen, så går det att följa Mina och Erik via twitterinlägg. Romanen publiceras även som mikroroman, och via hemsidan www.forvridet.se kan man alltså följa Erik och Mina, parallellt med händelserna i boken. Detta ska, enligt Ångström, fungera som ett komplement till boken. Det är säkert någon poäng med det, men för mig låter det bara tröttsamt. Räcker det inte med boken liksom?

Hur som helst så skräckläste jag romanen, som påminner om en slags psykologisk spänningsroman. När det gäller deckare så är det denna typ jag brukar läsa, när jag ger mig på deckargenren. Det är de psykologiska människoporträtten som fascinerar. Att grotta ner sig i en störd människas psyke. Så blir det med Erik. Under handlingens gång försöker man komma underfund med vad som har hänt och inte. Om Erik nu är en störd person kan man ju som läsare inte lita på hans historia. Vad har hänt och vad har inte hänt? Vad är sant och vad är bara tankemonster? Det är denna osäkerhet som får mig att inte kunna sluta läsa. Boken må vara orealistisk på sina håll, men det bryr jag mig inte om. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, och det är gott nog ibland.

Charmiga Apstjärnan

Jonna bor på barnhemmet Renfanan och hennes högsta önskan är att bli adopterad av en mamma som luktar parfym och har tjusiga kläder. Men det blir inte riktigt som hon har tänkt sig. En dag sladdar en skruttig Volvo in på Renfanan. Ut kommer en... gorilla! Till Jonnas stora fasa vill Gorillan adoptera just henne. Vad som från en början var en skräck, (för Jonna hade ju hört att Gorillan äter barn!), växer till en sällsam vänskap och kärlek.

Frida Nilsson har, med sin tredje bok Apstjärnan, lyckats skriva en berättelse med många lager. Här finns utanförskap, annorlundahet och på sätt och vis könsroller. Jag tänker på att en mamma ska lukta parfym, klä sig fint och ha läppstift. Gorillan är ju hårig och burdus, och inledningsvis skäms Jonna för henne. Gorillan är ju inte som en mamma ska vara. Men hon har ett gott hjärta, som visar sig räcka långt och lite till.

Detta är en knasrolig berättelse med djup. Jag föll direkt för historien om Jonna och Gorillan, som för tankarna till Astrid Lindgrens Rasmus på Luffen. Det här är en perfekt högläsningsbok för låg- och mellanstadiet, med många komiska höjdpunkter.