28 april 2009

Klaustrofobiskt

Det kan hända dig när som helst. Du kan aldrig vara säker. Du tror att du har kontroll över ditt liv men plötsligt öppnar sig den lilla sprickan i tillvaron och du faller igenom. Det kan vara ett ord från en vän, ett ansikte i folkmängden, solen som går i moln... ja, vad som helst kan utlösa fallet. Och du har egentligen bara väntat på att det ska hända, vetat att du en dag ska bli avslöjad av livet självt.

För människorna i Naja Marie Aidts kulturrådsprisade novellsamling Babian, rasar tillvaron ihop på ett ögonblick. De klarar sig för det mesta rätt bra. De lever sina liv, blir förälskade, skaffar familj, skiljer sig, skaffar ny familj, reser, lagar middagar och åker på konferens. Men under den här ytan av vardaglighet ligger en katastrof och lurar. Älskare känner plötsligt inte igen varandra i krisens ögonblick. Relationer tar slut på en sekund. Och den svekfulla kroppen avslöjar oss i vår mest förnedrande ensamhet. Okontrollerbar passion, känsloutbrott, hysteriska anfall, dödslängtan, tårar och snor, uppkastningar. Kroppen kräver sin rätt till uppbrott från monotonin. Jag tolkar titeln som en symbol för det djuriska undertryckta hos oss. Anfadern, apmänniskan som kommer fram från djupet av våra kroppar och handlar instinktivt där analyser och planeringar inte längre biter.

Fullkomligt underbart. Vackert och fruktansvärt. Naja Marie Aidt skildrar en instängdhet som blir nästan fysiskt påtaglig när jag läser. Jag imponeras över hur hon lyckas rymma så mycket i de här novellerna. Särskilt starkt dröjer sig en scen kvar från novellen Bilresa. det är de sista raderna i novellen och i ett och samma andetag blir huvudpersonens alla roller så tydliga. Hon slits mellan att vara älskarinna, mamma till småbarn, mamma till tonårsbarn, kvinna och dotter till en egen mamma som plötsligt dör. det finns en ömhet där som jag berördes väldigt starkt av. Kvinnan i novellen har tidigare brutit samman, läxat upp sina barn, tjuvrökt och hånglat med sin nya pojkvän. Nu böjer hon sig fram mot den hårda inbundna tonårssonen och lägger en hand på hans axel; en moderlig och mänsklig instinkt, en handling av ömhet och kärlek. Och i samma stund ringer telefonen och hon får veta att hennes mor är död. Mästerligt.

27 april 2009

Vuxnas oförmåga



Det handlar inte om missbrukande eller trasiga föräldrar i dessa två ungdomsböcker. Det handlar om vanliga föräldrar, men som inte bara vill vara föräldrar eller har förmågan att orka se. I Ulrika Lidbos debut, Decembergatans hungriga andar, tycker Jenny att allt handlar om hennes storasyster och hennes populärare bästis. Själv är hon osynlig, får gliringar i korridoren och tycker själv att hon är ett fetto med ett meningslöst liv. Hon börjar göra upp ett superschema där noll procents fett ska göra henne märkbar och populär. Tvånget växer och tränger undan allt annat i hennes omgivning, vännerna sviker, skolan går allt sämre, och till slut är allt som är kvar en isolerad värld med kalorier, en våg och magsaft. I den världen får bara Betty plats och tillsammans frossar de i mat- och kräkorgier. Jenny beundrar Bettys lite äldre världsvana modelluppdragsimage. Till skillnad från Jennys föräldrar skriker Bettys föräldrar högt av frustration. När så Betty dör av undernäring och hjärtsvikt får Jennys föräldrar upp ögonen och kan inte längre släta över med tonårsskap. Det är en klaustrofobisk historia som växer fram, och man vill hela tiden skaka om Jenny och skrika att det hon gör är fel, samt få hennes föräldrar att inte gå på alla hennes lögner. Det gör liksom ont att läsa och hennes tankar är så påträngande att man nästan kan känna hennes små revben puta under texten.

Det är även lite hjärtskärande att läsa Johanna Nilssons Janis den magnifike, just för att Janis också känns så ensam. Janis är på väg efter det ultimata, på jakt efter den där drömmen som hon och bästisen Emelie hade om att packa in sig i en skruttig bil och köra norrut till norrskenet. Den där drömmen som aldrig blev av. Emelie är skolans hackkyckling och har varit mobbad hela sitt liv. En dag tar Emelie med sig en pistol till skolan, släcker sju av sina plågoandars liv och sitt eget. Janis är bedövad av sorg och skuld. Borde hon ha anat? Det enda hon kan tänka på och göra är just den där färden. Så hon snor brorsans bil, ljuger ihop en historia för föräldrarna (som inte verkar bry sig eller notera det hela märkbart) och åker norrut. Boken är en intensiv och plottrig roadmovie som tyvärr inte riktigt hinner andas. Texten kastar sig genom skuld, katastrofer, obehag, ensamhet, antastandes lastbilsmän, stadsflydda människor, en manodepressiv kärlek som blir hotfull och tusen detaljer till som sveps förbi. Och just den där oviljan och oförståelsen av vuxenvärlden lämnar en med en stor tomhet.

25 april 2009

Om persikor och vänskap

Och sedan kom hösten, Jodi Lynn Andersson

Det här är andra delen i en trilogi om tre flickors vänskap (som ja, växer fram efter att de överbryggt sina oerhörda olikheter...). I första boken, Persikosommar, möts de på den persikogård som Birdie vuxit upp på, och deras vänskap trevar sig framåt. Nu närmar sig höstmånaderna och de tre flickorna tvingas till många olika val närmre självständighet och vuxenskap. Birdie, den trygga, lugna och lyckliga bland fruktdofterna, försöker hantera sina föräldrars skilsmässa, gårdens överlevnad och saknaden av säsongsarbetaren Enrico. Leeda, den strängt hållna som trånar efter sin mors kärlek, och som gör allt för att vara henne samt alla till lags, försöker hantera sina känslor av övergivenhet, svikenhet och sina egna bubblande känslor. Murphy, den vilda och egensinniga, försöker hantera sin trailer parc-mamma, sina drömmar om något storslaget och sina allt starkare känslor för sin pojkvän (den hon stal från Leeda i första boken). Den vänskap som växte fram i första boken håller i den här andra delen hela tiden på att spricka. Flickorna blir uppslukade av sina egna problem och istället för den stärkta vänskapskommunikationen väljer de tystnad och glider halvt ifrån varandra. Det är som sagt mycket som ska hanteras, men det funkar fint textmässigt, det blir inte rörigt eller komplicerat, utan istället samspråkar tonårsångest, vuxenlängtan, vänskap och trevande kärlek. Däremot är det en aning tuggigt och utdraget. Jag gillar visserligen sådana här ungdomsböcker, men det är lite väl stereotypt tror jag. Tredje delen heter Ett år senare och har ännu inte kommit på svenska.

23 april 2009

Tungt

Titel: En dramatikers dagbok
Författare: Lars Norén
Vikt: 1200 gram
Fråga: Är det någon som tagit sig igenom den här tegelstenen?

21 april 2009

Svart bälte

Jag gillar det här! Svart bälte av Kerstin Lundberg Hahn är andra boken om kompisarna Zacki, Fredde och Mimmi. Zacki, den somaliska killen vars mamma är död och vars pappa kämpar för att ta hand om sin lilla familj. Fredde, den där bråkiga killen i klassen som uttrycker alla känslor med samma ilska. Och Mimmi som funderar kring vänskap och kärlek; kan man vara kompis med en kille? Hur törs man stå för sina känslor och åsikter när alla andra verkar tycka tvärtom?

Jag tycker de här böckerna är skrivna med värme och ömhet, förståelse för barns olika livssituationer och en vilja att förstå. Det kretsar mycket kring mysterier, missförstånd och farliga situationer, allt i en välkänd Göteborgs-miljö med Liseberg och fiskehamnen runt hörnet. Men framför allt handlar det om tankar och känslor som man kan ha när man växer upp och ställs inför nya situationer som tvingar en att växa lite fortare och bli lite äldre.

20 april 2009

Bokcirkelmöte: Jane Eyre


Jag och Moa här på bloggen har tillsammans med några andra litteraturvänner startat en bokcirkel med tema klassiker. Den första boken vi har läst och diskuterat är Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Alla var eniga om att vi på det stora hela tyckte om boken. Den var lättläst och det var ett bra flyt. Vi tyckte också att den passar in i beskrivningen av en klassiker, på det sättet att den håller än idag. Det som däremot skiljer boken från modernare romaner tyckte vi var att berättarrösten är övertydlig och att "inget lämnas åt slumpen". Det finns inte mycket utrymme för läsaren att göra egna tolkningar.

Vi tyckte också om Jane Eyres person, och då särskilt hennes rebelliska drag. Däremot blev det en skillnad hos Jane efter hon blir kär i Rochester. Då tappar både Jane och romanen lite av sitt sting. Det var motsägelsefullt att hon blir kär, och då samtidigt underdånig Rochester. Vi tyckte också att det var märkligt att Jane inte reflekterade mer över "kvinnan på vinden". Situationen med kvinnan på vinden tror vi berodde på att Rochester inte själv fick välja sin fru, och att detta skulle vara en kritik av ståndsamhället.

Vi tyckte också att det fanns en del humoristiska inslag i romanen. Särskilt uppskattades det avsnitt där Rochester klär ut sig till en spågumma för att få reda på Janes känslor för honom. Ett kreativt drag hos Rochester, som vi annars inte tyckte tog ansvar för sina handlingar. Vi noterade också de tydliga religiösa inslagen i romanen. Detta blir särskilt uppenbart i samband med S:t John, som framställs som en gudsman.

Alla hade lagt märke till att det läggs mycket fokus på utseende i romanen. Det står mycket om hur ful Jane är, och hur vackra t.ex. hennes kusiner är. Det görs också kopplingar mellan utseende och karaktär, t.ex. beskrivs skönhet ibland i kombination med lättsinnighet.

Vi tyckte avslutningsvis att Charlotte Brontë med Jane Eyre var före sin tid, och särskilt uppskattades romanens feministiska drag.

17 april 2009

Minnesförlust

Det har gått några dagar sedan jag läste ut Man utan minne av Nicole Krauss och jag tycker på något sätt att den växer för var dag som går. Framför allt känner jag allt mer att jag uppskattar en bok som verkligen ställer frågor samtidigt som den berättar en historia.

Det handlar alltså om en man som förlorar minnet. Han hittas irrande i öknen och det visar sig att han har en tumör som trycker mot hjärnan. När den avlägsnats är alla hans minnen från tolv års ålder utraderade. Han minns inte sitt namn, sin fru eller sitt liv. Och i stället för att stanna kvar i sitt gamla liv och lära in det på nytt så ger han sig av. Han deltar i ett forskningsexperiment kring minnen och blir försökskanin för ett unikt sätt att överföra minnen från en hjärna till en annan. Det minne som hamnar i hans hjärna är en femtio år gammal minnesbild av en av militärens provsprängningar i öknen, och detta minne fyller honom med fasa.

Vem är man utan sina minnen? Allt man kan och är som människa har man ju lärt in under åratal av övningar. Allt man gör refererar tillbaka på något man lärt sig eller har sett någon annan göra. Tänk om allt det skulle försvinna en dag? Vem skulle man då vara när man vaknade? Vari består vår personlighet och särart? Finns det någon egenskap hos oss som skulle bestå en sådan utradering eller skulle vi vara som tomma blad? Det är också ett intressant resonemang kring kärleken som kommer fram i boken. Är kanske kärleken främst en känsla av att känna någon annan? Att känna till alla små hemliga saker som ingen annan vet och att vara känd av den andre på samma sätt? Och skulle man i så fall bli kär i samma person igen om man träffades på nytt idag utan att veta något om varandra, eller består kärleken av sammanträffanden och timing?

När Samson, som huvudpersonen heter, får in det främmande minnet i sin hjärna, drabbas han av en fullständig vanmakt. Han känner sig våldtagen, antastad, och smärtan är nästan större än när han förlorade sina egna minnen. Våra hjärnor och tankar måste förbli våra egna! I en intervju med Nicole Krauss i DN kommer det fram att amerikanska forskare just nu håller på att skapa ett preparat som skulle kunna radera obehagliga minnen för att på så sätt bota vissa psykiska störningar. Så det som i boken för mig kändes lite långsökt ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån verkligheten.

Som sagt så växer den här romanen ju mer jag tänker på den och diskuterar den. Den är välskriven; det inledande kapitlet om provsprängningen är bedövande vackert. Och jag tycker den knyts ihop bra. Jag ställer mig lite frågande till den kärlek han åter känner till sin fru i slutet. Var ifrån kom den? Men annars är det en roman att läsa, fundera över och njuta av.

15 april 2009

Maktmissbruk och demonutdrivning


Om det så skulle kosta mig livet, Margaretha Sturesson

Det är sällan jag läser sannhistorier, dessa omåttligt populära berättelser om misshandlade genomtrasiga utsatta människoliv. Och jag hade antagligen inte läst den här heller om jag inte träffat kvinnan som skrivit boken. Och, nej, det är ingen litterär bomb. Den hade behövt redigeras en omgång till. Vissa upprepningar kryper i mig, men nu är det ju såklart inte det som är bokens syfte, utan istället att historien ska berättas, offentliggöras, visas upp för världen. Boken bygger på Margarethas egna upplevelser, dagboksanteckningar, utdrag ur hennes sjukvårdsjournal, minnesfragment och berättelse om livet i en sekt. Margaretha, fyrabarnsmamma och socionom, och hennes man drömmer om något mer än vad deras församling kan erbjuda. Så kommer en ny visionär pastor med en idé om att slå samman församlingarna och bilda Kristet Center Syd i Höör, som ska nå ut till hela Skåneregionen, de lockas av tanken och av den sociala arbetsaspekten. De blir lyriska, flyttar och arbetar intensivt med uppbyggandet av centret. Gamla vänner försvinner och nya vänner finnes, men det börjar också tränga in en värld med demoner och utfrysning. Fjorton år senare skrivs Margaretha in på psykiatrisk klinik med rött vak och kommer inte därifrån förrän ett och ett halvt år senare, med otaliga självmordsförsök bakom sig. Det är en vidrig historia som kryper fram om maktmissbruk, förnedring, om att vara förövare och offer i samma roll. Genom hela boken tränger en skakande skuld, en bultande ångest och en klämtande fruktan fram. Margaretha började skriva sin historia när hon satt på kliniken för att bearbeta sina känslor och det har nu blivit en bok. Den tar upp hela processen: vägen in i sekten, tiden i och början av vägen ut. Den är obehaglig att läsa och det är svårt att förstå hur vuxna kan gå med på detta. Den känns mer science-fiction men är tyvärr bara en brutal verklighet. Den är viktig för just detta, för att försöka förstå, om det nu går. Det som är synd är väl bara att de som verkligen borde läsa den aldrig kommer att läsa den, så länge de själva är kvar i processen.

14 april 2009

Utveckling och identitet

Jag minns inte varför jag älskar dig, Gabrielle Zevin

17-åriga Naomi vaknar på sjukhuset, efter att ha slagit huvudet i trappan, och inser att hon inte kommer ihåg någonting från de senaste fyra åren. Allt är raderat: franskan, körkortet, highschoolvännerna, lillasystern och pojkvännen. Naomi försöker gå tillbaka till sitt gamla liv och anpassa sig till den hon förväntas vara, till den hon var innan olykan. Men det går inte så bra. Dilemmorna hopas sig och hon inser snabbt att hon faktiskt inte vill gå tillbaka till sitt tidigare jag. Tennispojkvännen känns inte alls kul att kyssas, de hånflinande statusvännerna känns lagom
roliga, årsboksarbetet känns poänglöst. Allt hon kan tänka på är James, som följde med henne till sjukhuset, med ett skumt förflutet och att hon vill kyssa honom istället. Och såklart gör hon en "Britney" och klipper av sig håret, den ultimata symbolen för förändring, att lämna sitt gamla jag och börja om på nytt. Jag gillar det här, både huvudpersonen som får min sympati, och temat för boken (trots att den tillhör de klassiska kärlek-, relation och familjetemat i ungdomsböcker) men där minnesförlusten blir en metafor för att växa upp. För efter att ha förlorat hela sin tonårstid måste Naomi utveckla en identitet över bara några veckors tid och tvingas göra annorlunda val, som ny person. Och hur enkelt är det?

13 april 2009

2009: bäst hittills




tveeggad rubrik men den stämmer ju, 2009 har börjat fint och jag tänkte här lista mina favoriter så här långt.


Ok amen av Nina Solomon
En halvt inifrån berättelse från chassidernas new york. njutbart språk och intresssant ämne. Har tänkt mycket på boken efteråt.


Hungerspelen av Suzanne Collins
Jag har inte läst jättemycket ungdomsböcker sen jag själv var tonåring så jag vet inte hur bra den här är i jämförelse med andra men om den är sämre eller lika bra så tänker jag läsa varannan tonårsbok för det här var så bra. Spännande, välskrivet och bra karaktärer. Så bra med en äventyrsbok med tuff hjältinna som inte slår över och blir helt osannolik.


Ännu en jävla natt i Suck City - Nick Flynn
Självbiografisk roman om Nicks pappa Jonathan, en dagdrömmare, alkoholist och hopplös pappa. De möts som vuxna då Nick jobbar på det hem för hemlösa Jonathan går till.


Allt som återstår - Elin Boardy
Min favoritgenre fattigt och svårt parat med ett helt fantastiskt språk som till och med får mig att stanna upp och bara njuta av vackra formuleringar. Och gå och se Elin prata om ni kommer åt, en av de författare som gör det riktigt bra.


Det finns annan frukt än apelsiner - Jeanette Winterson
Roman som leker med självbiografin som handlar om Jeanette som växer upp i ett superkristligt hem och tyvärr råkar hamna i säng med flickor. och såklart så mycket mycket mer än det. Min absoluta favoritbok av Winterson, helt makalös.


Towelhead - Alicia Erian
Om att växa upp mellan sina föräldrar, med bultande kropp och i vuxnas våld. Utspelar sig i USA på 90-talet och trots att jag försökte skriva ett långt inlägg om den här boken när jag läste den så lyckades jag inte. Den är svår att sätta fingret på men helt fantastisk. Läs även novellsamlingen Kärlekens brutala språk som också är fantastisk.


Min far hade en dröm - Barack Obama
Vilken skribent! vilken president! (det där var till dig Moa som tydligen gillar när jag blir alldeles till mig över den här boken.)


och så några bottennapp:


Jag var självlockig, moderslös, gripande och ett under av förljugenhet av Annette Kullenberg
Kullenbergs biografi över Marianne Höök hamnar här mycket för att jag hade så höga förväntningar och kände mig mest arg och besviken under läsningen. Här har jag skrivit utförligare


Kanske den enda boken vi i bokcirkeln varit helt eniga om. Jag läste två gånger, minns fortfarande enbart avsnittet med myrorna. Helt förvirrad över hur träigt och tråkigt det var att läsa den här boken.


Det har varit en bra läsperiod, läst mycket bra och mycket helt okej. och bara två riktigt dåliga. Har blivit bättre på att lägga ner böcker, precis som jag har lovat mig själv. Senast igår la jag ner en bok för att jag inte orkade med det dåliga språket. poäng till mig!




11 april 2009

Utläst: Mannen i mörkret

För någon vecka sedan poppade det upp kvartalsrapporter på var och varannan blogg. Jag har aldrig gjort någon själv men skriver alltid ner alla böcker jag läser och har gjort så sedan 2001. Och nu blev jag lite nyfiken på att göra en egen sammanställning över första kvartalet 2009. Jag läste 26 böcker varav 11 var vuxenromaner och 15 barn och ungdom. Jag har inte haft någon riktigt bra läsperiod än det här året och nästan inga riktiga läsupplevelser faktiskt. Jag brukar alltid göra en liten markering i anteckningsboken när jag tyckt särskilt mycket om något jag läst och det gör jag faktiskt inte speciellt ofta. Det mesta man läser är ju trots allt mest ok, jaha och sådär. Och senaste markeringen hittar jag på Doris Lessings Det femte barnet som jag läste ut den 13 januari. Sedan dess har jag alltså inte haft någon riktig wow-läsupplevelse.

Vilket leder mig till den senast utlästa boken, som kunde ha blivit en riktig wow-läsning. Jennie skrev förra veckan om Paul Austers Mannen i mörkret. Och jag håller i stort sett med i allt hon skrev. Första halvan av boken är så fantastiskt bra. Precis det jag gillar med Paul Auster: mystiken, parallella världar, där den fiktiva världen är precis lika verklig som den "riktiga". Och jag hoppas in i det längsta att de två världarna ska korsa varandra. Men det gör de alltså inte. I stället glider berättelsen över i den gamle mannens försoning med livet, vilket är fint nog, men inte särskilt engagerande. Jag antar att Auster vill säga att ingen fiktion någonsin kan komma i närheten av den ofattbara grymhet som sker varje dag i det verkliga livet. Vår fantasi kan helt enkelt inte föreställa sig det vi verkligen är i stånd att göra.

Nu hoppas jag på Nicole Krauss debutroman Man utan minne som blir påskläsningen för mig. Glad påsk!

10 april 2009

Tematrio - Påskekrim

Hade egentligen tänkt hoppa över den här veckans tematrio: jag läser ju aldrig deckare! Inte av något principskäl, utan helt enkelt för att det inte intresserar mig. Men så kom jag på att det skrivs en hel del kul böcker för barn inom deckargenren, så jag passar på att flagga lite för dem. Utan inbördes ordning, några författarskap som skriver barn/ungdomsdeckare och som råkar vara mina favoriter:

1. Petter Lidbeck. Oerhört duktig författare med ett brett författarskap. Hans böcker utmanar läsaren och utvidgar barnboksgenren. Vad får man skriva i en bok för barn? Böckerna om "Tre tjejer" är jättebra och riktigt läskiga. Riktiga brott, riktiga konflikter och känslor. Men allra läskigast tycker jag hans bok Flickan utan minne är, som lika gärna kunde hamna i deckargenren. Vad har hänt den lilla flickan som vaknar upp på en parkbänk utan minne? Och är kvinnan som tar sig an henne verkligen hennes mamma?

2. Kerstin Lundberg Hahn är igång med en ny deckarserie för barn. Första delen heter Bakom masken. Jag gillar nog den här boken främst för att författaren lägger fokus på att det finns många olika barn från olika kulturer och hemförhållanden i Sverige idag, och vilka problem och konflikter detta leder till, kanske framför allt för barnen själva, som ska försöka smälta in och anpassa sig i en miljö med så oerhört många olika regler och traditioner. I Bakom masken blir det hemlighetsmakeri som många barn tvingas till, tydligt. Man försöker dölja sina hemförhållanden, sina föräldrars situation och samtidigt försöker man hitta sin egen plats i ett myller av olika identiteter. Andra delen i serien ska läsas så fort jag får den i min hand!

3. Magnus Nordin (som har tillbringat sin barndoms somrar i socknen Hall på norra Gotland precis som jag!) har skrivit många ungdomsdeckare. Jag har några kvar att läsa och ser fram emot det. Nordin skriver med en hög skrämsel-nivå. det kryper under skinnet, man vänder sig om för att kolla att dörren är låst, man sträckläser.

9 april 2009

Ibland saknar jag mormor

Ibland kommer jag på mig själv med att sakna min mormor. Det kommer lite smygande så där. Det kan vara en doft eller någon liten dam som påminner om mormor. Eller när jag gick en promenad i min gamla hemstad och fick syn på "björne", den lilla statyn på, den vi då tyckte, enorma gräsmattan utanför mormor och morfars hus. Det blir som en madeleinekaka, plötsligt är man där. Man kunde alltid gå hem till mormor. Inget var krångligt eller svårt. Mormor frågade vilken mat jag ville ha. Mormor lyssnade på mig och jag lyssande på henne. Hon berättade om hur det var förr. Att det var ganska knapert och att de bodde fem stycken i den lilla trean varav ett av rummen hyrdes ut. Till en konstnär. Sånt var spännande att lyssna till. Eller när mormor berättade om när hon reste ända till Sri Lanka. Ensam, för morfar ville inte följa med. Då åkte hon själv. Hon som aldrig hade flugit förr. De tyckte jag var modigt gjort.

Ibland kan relationen till mormor vara enklare än den till mamma. Det blir inte så jobbigt nära på något sätt. Jag vet att mamma och mormor hade sina schismer. Det är som att det hoppar över en generation och blir enklare med mormor. Innan mormor dog sa hon "är det du lilla Elin", som hon brukade säga när jag kom innanför dörren. För det var ju bara att gå in.

Jag ser fram emot ta del av när tolv kända svenska författare, flera av dem mina favoriter, berättar om sitt förhållande till sina mormödrar i antologin Min mormors historia. I Babel igår berättade Maria Sveland och Birgitta Stenberg om boken under rubriken Vem bryr sig om mormor? De pratade bl.a. om alla dessa tysta kvinnor men också om de som förde talan. Birgitta Stenberg hade dessa starka kvinnor i sin släkt. Maria Svelands mormor, som också syns på bokens framsida, dog när Sveland var bara sex månader. Hon beskriver hur hon inte hade så mycket att gå på när hon skulle skriva om sin mormor. Hur arvet plötsligt kändes så fattigt. Dessutom diskuterar Lena Kjersén Edman och Annelie Brändström Öhman boken i radioprogrammet Nya vågen den 14 april i P1.

8 april 2009

Lagom finns bara i Sverige

Jag har verkligen roat mig kungligt med läsningen av Mikael Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk som kom ut tidigare i år. Parkvall är lingvist och går på ett populärvetenskapligt men ändå påläst sätt igenom moderna myter om språket. Mot slutet av boken passar han också på att ge en känga åt Fredrik Lindström, Sveriges mest "folkkära språkorakel", som enligt Parkvall inte alltid presenterat riktiga fakta. Jag kan ju inte veta vem som har rätt eftersom jag själv inte sitter inne med siffrorna och forskningen, så vi får väl lita på Parkvall tills han själv blir motbevisad... Det här är hursomhelst oerhört spännande! Jag älskar språk, grammatik, språkhistoria och etymologi, och frossar verkligen i den här boken.

Roligast är kanske att Parkvall drar sin tes att all språkanvändning är okej (alltså att man får skriva hur man vill, säga vad man vill, stava som man tycker är bäst osv), så långt att han verkligen demonstrerar den genom sitt eget språk. Han blandar obskyra gammaldags ord med nya uttryck som "får mig att gå bananer" hej vilt och refererar till så väl de gamla grekerna som AC/DC. Och för att illustrera svenska språkets fantastiska förmåga att bilda nya ord genom hopsatta ord, skriver han ord som "språkriktighetsindoktrinerade". Hurra! Jag älskar att uppfinna nya ord, detta värmer min själ.

Här är ett typiskt stycke som visar på hans vardagliga och samtidigt högtravande språk: "Förvisso är jag härvidlag en gnällputte som har hakat upp mig på nåt som inte ens är en flugskit i universum. Men jag är inte bara en surkart, jag är konspirationsteoretisk också."

Som ni märker blir min största behållning av denna bok om språk, faktiskt själva språket den är skriven på, eller kanske snarare den språkglädje och lekfullhet den förmedlar. Det är befriande och lustfyllt och illustrerar hans egen ståndpunkt utomordentligt väl! Dessutom har han fått mig att vilja studera esperanto...

7 april 2009

En sann bibliotekarie...


går alltid omkring med tusen boktips. Så här ser Idas kalender ut, varje lite lapp har ett boktips på sig. Jag är så mäkta imponerad att jag inte kan låta bli att offentliggöra detta. En sann bibliotekarie; och en beläst och kunnig sådan också! Heja! Heja!

blåbärsmaskinen av Nils Claesson

I blåbärsmaskinen kastas allt in som kan användas som bränsle för Stig Claessons fantasi. Där hamnar beundrare som kan förnedras, fyllehistorier, barn som gör bort sig, människor som kan ge energi åt Slas. Och blåbärsmaskinen måste ständigt underhållas och fyllas på. Det sker genom ett totalt hänsynslöst beteende och mängder av alkohol. Den som berättar om blåbärsmaskinen och om hur det är att växa upp med en sann konstnärssjäl är Slas son Nils Claesson. Och han är inte nådig. En gång för alla ska bilden av Slas som den härlige söderkisen krossas, nu ska allt som krävdes av Stig Claesson för att Slas skulle kunna finnas som identitet. Och vad som krävdes av människorna i hans närhet. Det osar om den här texten och det är lite som att para svartaste tonårsprosan med ett bra, drivet språk och en vuxens hela tillbakahållna ilska. Och jag älskar det såklart.
Jag har ingen som helst relation till Slas och kanske kommer jag hålla mig för att skaffa det nu. För det är så sorgligt, bilden som skapas här. Av att det krävdes så mycket för att kunna vara sådär genuint mysig och äkta som Slas var. Här berättas om pappan som kommer på inspektionsrundor hos sin vuxna son för att se hur många av pappans verk som finns i sonens lägenhet. Och som plötsligt bestämmer sig för att bekänna att han under en suparperiod råkade alkoholförgifta sin då 5-åriga son. Här berättas om den äkta mannen som föraktfullt fnyser till sin fru att han kan tjäna mer på en tavla än hon på ett år. Och om alkoholisten som gömmer sprit, bedrar precis alla och lyckas göra det till något som framstår som charmigt och livsbejakande.
Jag förstår fullständigt behovet hos Nils Claesson att skriva en bok som den här ifall ens hälften av det han skriver är sant. Det blir en slags dr jekyll och mr hyde-personlighet som framträder.
Sen tycker jag i och för sig inte att man självklart ska se det här som sanning i den mån att det måste ha hänt precis så här. Och det tror jag inte är Nils Claessons syfte heller. En bit in i boken beskriver han hur Stig aldrig spelade kort med sina barn, att han inte hade tålamod till det. Det här med kortspelande återkommer sen en gång till i boken och då har Nils Claesson hittat kort där Stig spelar just kort. Och i en parentes direkt efter reflekterar författaren över att minnet inte alltid är att lita på. Och om man sen tittar närmare på framsidan så visst sitter Slas där och spelar kort. Kortspelandet blir som symbol ett bevis på att sonens minnen kanske inte alltid överensstämmer med verkligheten men att det samtidigt inte gör något. Att han är tydlig att det är en partsinlaga.
Och det är en väldigt bra partsinlaga måste jag säga, driven av en sån ilsken energi och med ett bra språk.

6 april 2009

bokcirkelbok - Högläsaren av Bernhard Schlink

Vi diskuterade omslagets betydelse, vilken bok skulle du helst vilja läsa?
vi funderade mycket på den ohyggligt fula blå versionen. kom fram till att det måste ha varit någon form av hållhake någonstans som gjorde det möjligt. Det är nästan som att man hoppas på ett fult filmomslag nu när den ska ha premiär i Sverige snart.

Senaste boken vi läst i bokcirkeln är alltså Högläsaren av Bernhard Schlink och vi hade rätt olika syn på den eller snarare hade vi hängt upp oss på olika saker som vi hade svårt att bortse från.

Högläsaren är Bernhard Schlinks stora genombrott och kom ut 1995 på tyska och 1997 på svenska. Något som förvånade oss lite, den kändes på något sätt äldre. Kanske blev vi kanske helt enkelt lurade av att den i början utspelar sig på 60-talet?
Berättarjaget Michael minns historien med sin ungdomskärlek, den mycket äldre Hanna. Av en slump möts de flera år efter deras relation och den här gången i en rättegångssal. Hanna var med i SS och lägervakt som lät fångar brinna inne i en kyrka i slutskedet av andra världskriget. Men varför valde Hanna att göra som hon gjorde och varför försvarar hon sig inte som de andra anklagade? Michael hittar en annan förklaring än ren ondska men vad ska han göra med den informationen? Boken ställer frågor om skuld, skam och ansvar.

Vi tyckte som sagt rätt olika om den, några omdömen jag minns just nu var poetisk, sexistisk, ärlig, inte trovärdig, väldigt trovärdig, fascinerande, obehaglig, tråkig, ojämn, uppslukande.

Det jag personligen tyckte bäst om var att författaren inte stannar vid att fastställa Hannas skuld utan att även Michael ställs inför samma hårda domstol, hur handlar han och varför? Är egoism mindre egoistisk för att det bara är några få som drabbas av den? Hur långt kan man gå för att slippa bli upptäckt med något skamfullt? Och så älskade jag verkligen språket!

5 april 2009

Tematrio-Nobelpristagare

Tänkte haka på "tematrion" hos Lyrans noblesser. Den första frågan passar mig bra, för jag har länge varit sugen på att läsa fler nobelpristagare och så har en av mina bokcirklar tema klassiker, så det kan nog bli fråga om nobelpristagare där också. Dags för lite inspiration och en genomgång av alla gamla pristagare! Första frågan från Lyran lyder: Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?

1. Blindheten av portugisen José Saramago är en bok jag ständigt rekommenderar och tipsar om. Den är fantastisk! Överraskande, fruktansvärd, fantasieggande. Den ställer frågor till läsaren om liv och död, moral och principer. Vad hade du själv gjort i en nödsituation? Vad hade du gjort som den enda seende i en värld av blinda? Mäktigt.

2. Mannen utan öde av Imre Kertész från Ungern. Så enkelt och osentimentalt berättat om det allra mest fasansfulla. Starkast greps jag av slutets insikt att varje människa äger sitt eget öde, hur vidrigt det än blev. Alla som vill glömma, gå vidare, prata bort - förbiser detta, att så här blev just mitt liv. Och det är mitt.

3. Här får det bli någon bok av amerikanen John Steinbeck. Jag har läst en handfull av hans romaner och vackrast och bäst hittills är De himmelska ängderna, en av Steinbecks tidigaste romaner, skriver 1932. Det är en samling berättelser om människorna som lever i samma trakter som alltid hos Steinbeck; södra Kalifornien. Fabulerande, humoristiskt och ömsint. En bok jag ständigt tänker att jag ska läsa om. Kanske dags nu?

4 april 2009

Författarveckan i backspegeln

Författarveckan är över för denna gången. Eller heter det litteraturveckan? Vi hade Andrea Räder, Eva Susso, Dan Höjer, Helena Bross och Douglas Foley hos oss på Västra Frölunda bibliotek. Några skolklasser var inbjudna till oss under veckan för att få träffa en författare. Det var så himla kul att se hur spända och förväntansfulla eleverna var, och hur väl förberedda de var. Många hade skrivit brev till författarna med frågor och tankar, och alla hade i sina klasser arbetat länge med läsning av böckerna. Jag var mest närvarande vid Douglas Foleys besök, men jag såg reaktionerna hos eleverna efter de andra författarbesöken. En liten kille som var med och träffade Helena Bross var så stolt över att han hade läst tre böcker på en vecka! Det är så viktigt att det finns roliga lättläsa böcker för barn!

Douglas Foleys böcker om Habib är verkligen efterfrågade och utlånade på biblioteket. Jag läste den första och tyckte den var riktigt bra. När jag pratade med Douglas Foley berättade han att det dröjde ganska länge innan Habib: Meningen med livet nådde ut till biblioteken och läsarna på grund av dåliga recensioner. Man tyckte inte att Habib var en tillräckligt snäll och moraliskt korrekt förebild (han tjuvåker på tunnelbanan och busar), och så var språket inte heller bra förstås, eftersom Habib och hans kompisar använder slanguttryck, låneord från sina hemspråk, osv. När Douglas Foley mötte klassen när jag var med, så testade han dessa ord och uttryck på dem och det var tydligt hur glada och stolta de var över att bemästra dessa hemliga koder. Det var många frågor om språk och hemland, var författaren kom ifrån, var han som spelar Habib i filmen kommer ifrån, osv. Douglas Foley tog frågorna på allvar, svarade på allt, lät alla fråga hur mycket de ville, lät det ta tid. Och sedan drog han av några fantastiska historier som senare under lunchen visade sig vara ren och skär lögn. En historieberättare ut i fingertopparna alltså.

1 april 2009

De som var Mulvaneys


Eftersom jag inte har läst nåt nytt kul, så får det bli en gammal goding. Av Oates, igen. Detta är något av en bortglömd bok tycker jag. Det är synd, för det är enligt min mening en av hennes bästa. Apropå första meningar, så börjar den inte heller så pjåkigt:
"Vi som var familjen Mulvaney, kommer ni ihåg oss?"

Familjen Mulvaney är den amerikanska drömmen personifierad. En riktig hellyllefamilj bestående av mamma Corinne, pappa Michael Sr. och de fyra barnen Mike Jr, Patrick, Marianne och Judd. De bor på gården High Point i Mt. Ephraim norr om New York Det som händer Marianne, den näst yngsta i syskonskaran drabbar hela familjen på ett sätt ingen kunde föreställa sig. Den tidigare så lyckliga familjen klarar inte av omgivningens fördömande, och familjen slits itu. Sett genom den yngste sonen Judds perspektiv får vi följa och lära känna familjen Mulvaney under tiden före och efter den händelse kom att förändra alla deras liv.

Boken skildrar en familjs sönderfall och den oförstående omgivningens reaktioner. På detta sätt tar Joyce Carol Oates åter upp det amerikanska samhällets orättvisor och dubbelmoral. Det är framförallt skildringen av flickan Marianne som berör mig. Marianne Mulvaney är den som alla tjejer vill vara och alla killar vill ha. Hon är vacker, charmig, glad och snäll mot alla. Hon är hejarklacksledare och hela skolans ”darling”, i alla fall innan "det" händer. Detta är ett makalöst och oerhört skickligt porträtt, inte bara av en familj utan av en del av det amerikanska samhället. Det är dramatik, sorg, värme och en oerhört tankeväckande läsning som man inte vill ska ta slut. Därför är detta så mycket mer än en berättelse om en familj. Därför tycker jag att du också ska lära känna de som var Mulvaneys.