31 mars 2009

Austers nya lämnar mig med...?


Det är en något irriterande Auster som träder fram genom boken. Allt verkar finnas med av Austerfingrarnas tangentnedslag och det är så mycket Austerröst blandat med berättarjaget att jag först ryser lite. Det är nog det jag tycker mest om i hans böcker, att huvudpersonernas röster hörs så tydligt genom texten. Men sen blir det en aning spretigt och tomt, eller?

En man i nattens mörker irrar sömnlös i sina tankar. På ovanvåningen finns hans frånskilda dotter och hans olyckliga dotterdotter. En ensam trio i nordöstra USA. Den sjuttiotvåårige litteraturkritikern August Brill försöker tränga bort saknaden efter sin hustru, felaktiga val och mörka minnen. Istället skapar han historier och denna natt är det Owen Brick som får träda fram, en ung man som vaknar i ett parallellt universum. I detta står tvillingtornen kvar och Amerika har istället för att invadera Irak påbörjat ett inbördeskrig, efter den diskutabla Bush-valsegern år 2000. Det finns bara ett sätt att få stopp på kriget, och det är att mörda påhittaren, alltså August Brill själv. Det är här historien är briljant och så Austerlik den kan bli. Men det som först tycks vara den utgörande kärnan i boken får ett mycket abrupt slut. Men det måste väl vara tänkt så, lite kill-your-darlings liksom. Istället för en ny historia tar barnbarnet Katya plats i nattens sömnlöshet och kräver svar om hans liv. Från den medryckande leken mellan fiktion och verklighet och samhällskritik blir historien till en känslomässig redogörelse, där familj och samhörighet står i fokus. Historien vandrar från overklighet till att tvingas konfrontera sin egen verklighet. Austerfebern avmättas och jag vill egentligen ha mer av just det där febertillståndet. Det är lite som att ha en jordgubbstårta bakom ett hönsnät. Samtidigt så gillar jag vad Martina Lowden skriver i DN, ett av de mer positiva omdömena, att hans författarskap har utvecklats i och med detta, att det uppdiktade har övergetts för att ge plats åt det självupplevda. För visst är även detta en bok om att ifrågasätta sina val i livet och om att få stå till svars för sina handlingar. Och det väver han in med samma briljans som alltid. Men boken lämnar mig med, ja vad? En besvikelse i mittenpartiet, en irritation men också de där tydliga bilderna som Auster frammanar genom sina ord, bilder av mannen i mörkret.

Förresten Elin, den första meningen är inte så där passionerat insugande som hans meningar brukar vara, fast sätter tonen för hela boken. ”Jag ligger ensam i mörkret och vrider och vänder på världen i mitt huvud medan jag åter brottas med min sömnlöshet, kämpar mig igenom ytterligare en vit natt i den väldiga amerikanska ödemarken.” Vad tycks?

30 mars 2009

Tiden angrips först, resten är oviss väntan

Ha! Jag läste klart den. Jag peppade upp mig själv genom mitt senaste gnälliga inlägg och sträckläste resten av Mats Kempes senaste roman Tiden angrips först, resten är oviss väntan. Och det var nog tur, för han skriver på ett sätt som letar sig in i ens tankar och blandas med de egna funderingarna. En stämning eller en känsla som dröjer sig kvar. Och nu har jag fått ett avslut. Fast det här är ingen roman som har en klar början, mitt och slut. Den är ganska svävande, texten letar sig fram till sig själv. Det handlar om familj, minnen och skuld. Om att tiden går och ögonblicken försvinner i fjärran. Och det enda som kanske möjligtvis kan nå tillbaka till dem är texten, litteraturen, berättelsen om våra liv. Mats Kempe skriver på en flytande vacker prosa, både vardagligt och gåtfullt på samma gång. Jag är nyfiken på hans noveller som han tidigare skrivit och vill läsa dem snart! Tur att man ibland återupptar sin läsning också...

28 mars 2009


Glad boklördag på er!

Min boklördag har varit helt strålande, kanske den bästa någonsin! Först läsa frukost i min far hade en dröm av Barack Obama som har haft mig i ett järngrepp i några dagar. Vilken fantastisk bok! vilken fantastisk skribent! vilken fantastisk president? Jag hoppas hoppas att det kommer visa sig ett samband där emellan, hoppas! Efter frukost hängde jag på textival, den lilla fina bokmässan här i Göteborg. Det var bra det här året också, en massa bokbord och annat trevligt. Köpte inte så mycket, lite tidskrifter och en tidskriftsljudbok till min mamma.

De eminenta bibliotekarierna Elin och Siska från Högsbo bibliotek hade seminarium om bloggar tillsammans med två av bokhororna och det var det bästa på hela dagen. De sa så bra saker och lyckas ta en diskussion som ofta känns rätt intern och som att inget händer till nya nivåer. Ämnen som de diskuterade var bland annat hur subjektiv en bibliotekarie får vara (mycket), hur man sållar i informationsflödet (genom tips), hur man hittar nya böcker (via Neil Gaimans blogg) och massa annat. Blev dessutom pepp på att själv blogga vilket har känts trögt ett tag.

efter seminariet hängde jag med bästa ettakluttarn och hans mamma, han läste ord på stan och jag gav honom godis för varje ord. på vägen hem hann jag dessutom fynda en kofta som bara skrek bibblo om sig och en DN (som inte finns på den lilla lilla ön Hisingen där jag bor...eller nu ljög jag Konsum har den "ibland, vi har aldrig förstått varför den kommer")

kvällen har ägnats åt att i sken av tända ljus läsa vidare i fina Min far hade en dröm (earth hour firades pliktskyldigt!)

Åh det har varit bästa dagen på länge, speciellt för att jag känt lust till så mycket som känts jobbigt eller tråkigt på sistone, det är härligt. Här ska bloggas! och subjektiv ska jag vara!


Hur har er boklördag varit?

27 mars 2009

Läsläget just nu

Idétorka, lästorka och snöslask. Det blir inget avslut på något. Jag parallelläser (vilket härligt ord!) Kate Atkinsons Känslomässigt udda, Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk, Mats Kempes Tiden angrips först, resten är oviss väntan plus säkert fem barnböcker. Mina nattliga drömmar består därför av en salig blandning av karaktärer och miljöer blandat med meningar från arbetsansökningar och tänkta blogginlägg. Är det förresten någon som har läst Kate Atkinson och kan hjälpa mig lite med henne? Jag tycker om boken, men är väldigt förbryllad och känner att jag mest koncentrerar mig på att hitta den verkliga berättaren bland alla osannolika skrönor och upptåg. Säkert kommer allt att lösa upp sig på ett formidabelt sätt i slutet, precis som i I museets dolda vrår. Men jag känner ändå ingen större förtjusning under läsningen. Så i stället för att skärpa mig och avsluta mina påbörjade böcker tänker jag läsa Douglas Foley som kommer till biblioteket på torsdag, och kanske något av de andra författarna; Dan Höjer, Helena Bross, Eva Susso och Andrea Räder som också besöker oss under författarveckan. Är inte förresten omslaget till Mats Kempes bok jättefint? Det är massor av pyttesmå sköldpaddor.

25 mars 2009

About Boy A


Jag var och såg förhandsvisning av filmen Boy A, regisserad av John Crowley, som har premiär på fredag. Filmen är efter en roman av Jonathan Trigell. Men den bygger också delvis på det uppmärksammade mordet på 2-årige James Bulger, som torterades till döds av två pojkar i Storbritannien. Pojkarna, som under rättegången kallades Boy A och Boy B, är idag fria män.

Det är i detta utgångsläget vi möter huvudpersonen Jack Burridge, Boy A. Jack har precis blivit frisläppt efter 14-årigt fängelsestraff för mordet på en jämnårig flicka. Han dömdes tillsammans med sin kompis Philip. Philip dog i fängelset under mystiska självmordsliknande omständigheter, och Jack ska nu anpassa sig till samhället. Ni hör ju, det här hade kunnat bli hur bra som helst. Och det är det till en början. Andrew Garfield, som jag inte sett förut, är fenomenal i rollen som Jack. Peter Mullan som spelar hans övervakare är också riktigt bra. Fantastisk musik, snyggt foto och så klart en bra story. Jack får vänner och ett jobb. Allt går riktigt bra. Lite för bra. Och snart kommer den gnagande känslan av oro. Ungefär där blir filmen förutsägbar, och det känns som att regissören slarvar bort en massa chanser till en bra upplösning. Det känns lite förhastat. Det är synd på en så, för övrigt, bra film. Men den är klart sevärd. Och det är alltid intressant att diskutera huruvida det är relevant att tala om barn som onda, hur vidriga än deras handlingar är. Hur mycket kan samhället ha en del? En särskilt stark scen i filmen visar på detta. De tioåriga pojkarna, Boy A och B, har precis blivit dömda till långa fängelsestraff, de vuxna står på en balkong ovanför och applåderar, kameran zoomar in barnens fötter som dinglar för att deras ben ännu inte når ner till golvet...

23 mars 2009

Moa, måndag


Det är måndag och jag heter Moa. Och det finns en bok som heter Moa måndagsälvan, passande nog. Boken är en av alla Daisy Meadows (pseudonym) barnböcker om älvorna. Det finns olika serier, väderälvorna, djurälvorna och nu veckoälvorna. Jag skulle inte rekommendera de här böckerna till någon. Och jag förstår inte hur man kan ha nöje av dem. De är totalt osammanhängande och ologiska i sin struktur. De lockar skamlöst med glitter, godis, färger, kläder, alla sådana saker små flickor förväntas eftertrakta. Historien uppfinns allteftersom, språket är styltigt och slarvigt. Usch och fy! Den här boken är precis lika ångestframkallande som en gråtrist måndagmorgon kan vara, trots glansiga skor, nya frisyrer och små älvor vars enda uppgift är att få andra att "ha kul".

19 mars 2009

Garmanns gate

Andra boken om Herman har ännu inte kommit på svenska, men väl på norska: Garmanns gate av Stian Hole. På svenska ska den heta Herman och eldsvådan. För det är en eldsvåda som är den dramatiska höjdpunkten i berättelsen. Den här gången får man lära känna huvudpersonens hemmamiljö. På gatan finns den en tuff kille som cyklar utan att hålla i styret och spärrar vägen i porten. Och han får Garmann att testa hur länge han kan hålla i en brinnande tändsticka. Leken orsakar en eldsvåda som ställer Garmann inför ett moraliskt dilemma. Ska han berätta för den frimärkssamlande gubben, vars gräsplätt han brände ner eller ska han smita ifrån ansvaret. Han väljer att stanna kvar och hjälpa till att släcka branden och får i gubben en ny vän.

Det är mer handlingsbaserad spänning i den andra boken om Garmann/Herman men mindre underfundig humor. Bilderna är lika fantastiska som i första boken och Stian Hole är helt klart en ny bilderboksfavorit!

17 mars 2009

Ord, film, fantasi

En grafisk roman om film, berättande och fantasi. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick berättas växelvis i ord och bild. Och redan från första sidan används det filmiska berättandet. Läsaren ombeds av berättaren att tänka sig en scen som om man såg den på film. Och därefter kommer de tecknade bilderna som zoomar in på detaljer precis som i en film. Och berättelsen visar sig så småningom handla om just filmmediets storhet och särart, motiverat i ord och teckningar. Jag tycker det är jättehäftigt hur författaren låter hela sekvenser berättas enbart i bilder för att därefter fortsätta med text. Man får som läsare öva upp sitt bildläsande när man tittar på bilderna, man måste leta efter det som för handlingen framåt och lägga märke till detaljer som kanske kan komma att spela roll för berättelsen längre fram. Och på samma sätt fortsätter detta seende när man sedan läser texten; man ser bilder framför sig, det sinnet har liksom blivit väckt. Och så är det en spännande och gripande berättelse om den föräldralösa Hugo Cabret som arbetar med klockor och stjäl mekaniska delar för att kunna bygga på en sorts robot som hans pappa hittade innan han dog. Det hela leder genom mystiska vindlingar fram till en av de första filmregissörerna, George Méliès vars filmer var en hyllning till fantasin och drömmarna. Jättekul med en barn- och ungdomsroman som handlar om konst och film och skapande och som anknyter till en verklig historisk händelse men på samma gång är full av fantasi. Förnyande och inspirerande!

16 mars 2009

En av de bästa av en av de bästa


Jag lovade ju att jag skulle skriva slutrapport om Dödgrävarens dotter, Joyce Carol Oates senaste roman. Tyvärr kom en del andra bibliotekslånade böcker med kort lånetid emellan. Förmodligen hade det varit bättre att läsa de 600 sidorna i ett svep. Men nu så.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg från ”mitt-i-läsningen” så är den första delen något seg. Absolut inte dålig (det är ju Oates!), men det är någonstans mitt i som det verkligen tar fart. Lite kort så handlar romanen om Rebecca Schwart som flyr med sin tysk-judiska familj till USA för att komma undan nazisterna. Pappan, tidigare matematiklärare, blir endast erbjuden arbetet som dödgrävare och kyrkogårsvaktmästare. Detta tär på fadern, som blir bitter och paranoid vilket genomsyrar hela familjen. De är outsiders och accepteras inte i det amerikanska samhället. Sedan händer någonting som förändrar Rebeccas liv för alltid, och hon tvingas bli någon annan. Hon blir den amerikanska äppelkindsfräscha Hazel Jones, och tillsammans med sin son får hon leva med sin hemlighet. Mer är ju synd att avslöja. Men jag kan säga så mycket som att det här är i klass med Blonde och, en av mina favoriter Det var vi som var Mulvaneys. Som jag skrev i det tidigare inlägget, känns den här boken lite mer egen, lite "fräschare" Oates. Ofta känns vissa teman igen i hennes böcker, och många av hennes böcker har påmint mycket om varandra. Visst Rebecca Schwart är ett offer, men hon är också en vinnare. Hon är en stark kvinna, vacker men också intelligent och ”street-smart”. Boken sägs bygga på Oates farmors öde. Samtidigt utspelar den sig på 30-talet, alltså efter farmoderns liv, och på så sätt mer i Oates eget tidsperspektiv. Jag tycker mig se en ung Joyce Carol Oates i Rebecca.

En av bokens behållningar är också moderskärleken mellan Rebecca och hennes son. En stark otvivelaktig vi-mot-världen-kärlek. Speciellt häpnadsväckande med tanke på att Oates själv, i sin ej ännu utgivna Dagbok 1973-1982, skriver om sin brist på modersinstinkt. Vad jag vet så har hon inga egna barn. Detta tyder ju bara ytterligare på hennes formidabla inlevelseförmåga. Ja kära Oates-vänner, här har ni ett fantastiskt episkt läsäventyr på 600 sidor. Jag förstår mig inte på de negativa inläggen jag har sett på flera bloggar. För mig sällas Dödgrävarens dotter till bästa-listan.

Ängeln


Bali Rais böcker brukar vara väldigt bra. Hans teman är genomgående rasism, motsättningar och konflikter. I hans senaste bok, Ängeln, tas också rasism upp men som en bihandling. Detta är inte en av hans bättre böcker och den känns genomhastad. I centrum står Jit och hans sökande efter sin kompis Sophie, som förvann för några månader sedan under en festival. Tillsammans med Jenna börjar de nysta kring det mystiska försvinnandet, söker igenom alla ledtrådar de kan få och följer upp spår, vilket leder fram till fler försvunna tjejer. Mysteriet är lite rörigt, också genom byte av berättarperspektiv, och i upplösningen känns det som att det är flera historier som ska tryckas in i en och samma. Man förstår tidigt vem som ligger bakom dåden. Men visst, trots det, är de en spännande bok, om än kanske inte en "becksvart bladvändarthriller", men det blir tyvärr lite för rörigt och platt och för lite utrymme till huvudpersonerna.

14 mars 2009

Lördagscitatet

Bernard Schlinks Högläsaren är aktuell som film i vår med bl.a. Kate Winslett i en av rollerna. I vår bokcirkel ska vi läsa boken och sedan se filmen. Därför blir det denna vecka ett citat ur Högläsaren, en sinnlig berättelse som det hela tiden vilar något olycksbådande tungt över.

Varför? Varför förvittrar det vackra för att vi i efterhand får veta att det gömde på gräsliga sanningar? varför fördärvas minnet av mångårig äktenskaplig lycka när det visar sig att den älskade i alla år hade en annan älskad? För att man med facit i hand inte kan vara lycklig? Men man var lycklig! Redan ett sorgligt slut fördunklar ofta minnet av lyckan. För att lyckan bara räknas när den är evig? För att det som ändar i sorg måste ha burit sorgen i sig, bara att man inte varit medveten om det? Men hur kan man vara omedveten om sorg?

13 mars 2009

De ofrivilliga

Ruben Östlunds film De ofrivilliga slog hårt i hjärt- och magtrakten. Jag har tänkt på den konstant sedan vi såg den i tisdags. Vilken film! Så många älsklingsscener och så mycket igenkänning. Och den är ju både rolig och fruktansvärt jobbig på samma gång. Jag tror jag älskar Cecilia Miloccos karaktär mest: den "jobbiga" läraren som inte kan hålla tillbaka sina känslor och åsikter. Man ser hur det bara växer inom henne tills det måste komma ut, trots att hon gör sig omöjlig och besvärlig. Och det är så snyggt filmat, att man bara ser en av parterna i ett samtal, eller ibland bara en del av någons kropp. Det förstärker den klaustrofobiska känslan i scenerna. Det handlar om att bara följa med i livets gång, att bli utsatt för livet, att ofrivilligt medverka i situationer och scener som man kanske egentligen inte kan stå för. Om grupptrycket som vi fortfarande faller för fastvi ända sedan vi var barn har fått lära oss att stå emot. Att inte hinna välja för att man väntade lite för länge, tänkte lite för mycket, ifrågasatte magkänslan...

När vi såg filmen var det rätt många i publiken som reste sig och gick. Och gjorde de inte det så satt de och kommenterade filmen högljutt. Jag hörde några säga att det var det sämsta de sett och de undrade hur Maria Lundqvist kunde vara med i en så förfärlig film. Jag undrar om det inte faktiskt var så att själva formen var mest provocerande; långa tagningar, de brutala klippen mellan scenerna, att man ibland inte hör vad skådespelarna säger för att de står bakom en stängd dörr, eller ute på en veranda eller är för långt bort, att man inte heller ser dem för att det är för mörkt eller de står bakom någonting eller helt enkelt inte finns inom kamerans räckvidd. Detta ger en känsla av autenticitet och tillsammans med handlingen kanske det blir för svårsmält. För man känner ju igen sig. Allt det här har ju hänt, och händer oss varje dag. Frivilligt eller ofrivilligt.

Despereaux

Den lilla musen med de stora öronen får namnet Despereaux, besvikelse på franska, när han föds. Han är för liten och föds dessutom med ögonen öppna. Han dras till ljuset och skönheten och vägrar foga sig till de andra mössens nosande efter smulor på golvet. Han blir kär i människoprinsessan Pea och blir ödesbestämd att rädda henne, trots att han bara är en liten mus. För prinsessan Pea, godheten och skönheten själv, blir offer för en råttas hämndbegär och en tjänsteflickas drömmar. Det här är en saga som följer sagans alla regler. Godhet ställs mot ondska, skönhet mot fulhet, ljus mot mörker. Godheten segrar, den lilla musen visar sig starkare än någon människa, onda personer kommer till insikt, får förlåtelse av den storsinta godheten. Jag gillar att sagan är indelad i olika böcker där vi möter de karaktärer som kommer att spela huvudrollen i sagans upplösning. Vi får följa hur de från olika håll styrs mot varandra av ödets nyckfullhet, ochhur de kommer att passa in för varandras dyften. Jag gillar inte berättarröstens ständiga upprepning av "kära läsare" som är ett hemtrevligt sagoberättargrepp när det används med måtta, men blir outhärdligt tjatigt när det används i var och varannan mening. Kate DiCamillo har tidigare skrivit sagan om porslinskaninen Edward Tulane, och samma sagoform med moraliteter återfinns här i Sagan om Despereaux. Det är återigen en vackert illustrerad och påkostad sagobok. Berättelsen går också som film nu i vår.

12 mars 2009

Mannen av första meningar


Jag är nog inte ensam att se fram emot Paul Austers nya bok, Mannen i mörkret, som släpptes i dagarna. "Mannen av första meningar" är alltså tillbaka. Läste någonstans att Auster ofta bygger upp sina romaner efter den första meningen. Och jag är en "sucker" för sånt. Lyssna bara på dessa: "Alla trodde att han var död."(Illusionernas bok). "Här är tingen de sista, skrev hon." (I de sista tingens land) "Jag letade efter ett fridfullt ställe att dö på." (Dårskaper i Brooklyn) Men min absoluta favorit är denna: "Jag hade varit sjuk länge." (Orakelnatten) Sjuk? Varför då? Länge? Hur länge då? Genast väcks frågor som man vill ha svar. Den första meningen sätter tonen. Resten är ju självklart också viktigt, men jag gillar när man får det där direkta anslaget. Foto: Dmitri Kasterine

Paul Austers nya bok, Mannen i mörkret, handlar om USA om det inte 11 september hade hänt. I GP beskrivs den som en metafysisk låtsasthriller. Vidare frågar sig Johan Dahlbäck varför "svenska kritiker just av denne författare ständigt begär att han ska vara olik sig själv. Vi som gillar böckerna älskar faktiskt när Paul Auster skriver som Paul Auster." Det kan jag ju inte annat än hålla med om. Ska bli intressant att se hur första meningen lyder.

9 mars 2009

Om fulhet

Det här är en fantastiskt VACKER bok. Fast den handlar om fulhet. En riktig liten konstsamling. Massor av bilder - kända verk från konsthistorien som ackompanjeras av snuttar ur kända verk från litteraturhistorien. Och tillsammans ger allt detta en bild av fulhetens historia. Och det är verkligen intressant. Där skönheten följer ideal som vi i samhället kommer överens om, så definieras fulheten oftast bara som motsatsen till skönhet. I boken Om fulhet går Umberto Eco igenom olika kategorier av fulhet som kan härledas till religion, skräck, smärta, ondska... Är det främmande det vi tycker är fult? Det groteska? Det som avviker från normen? Jag älskar den här boken och bläddrar fram och tillbaka mellan olika epoker där man avbildat det fula. Och jag inser att det till slut är det vackra i varje bild som jag dras till. Kanske når man en ny sorts skönhet genom att avbilda det icke vackra. Lidande och smärta, utanförskapet hos missfoster och vanställda. Färgerna, penseldragen, skuggor och ljus, perspektivet genom kameralinsen. Betraktandet och avbildandet, den noggranna ömheten i att se på det som inte definieras som vackert. Det är vackert.

7 mars 2009

Lördagscitatet



Gröt är det bästa jag vet och jag blev tokglad när jag hittade grötboken på bokrean, den är utgiven av frälsningsarmén och innehåller 61 härliga grötrecept. Smart uppdelat i snabba och långsamma gröter så att man vet om det är morgongröt (bråttom) eller eftermiddagsgröt (långsam).
Lördagscitatet den här veckan hittade jag i den här boken och det är ju då från början från filmen Tillsammans och handlar om just det, gröt.

Man skulle kunna säga att vi människor är som gröt. Först är vi som dom små havregrynen, vi är små, torra, sköra, ensamma. Men sen kokas vi ihop med dom andra havregrynen och då blir vi mjuka. Vi kokar ihop så att det enda grynet inte kan skiljas från det andra. Vi klibbar ihop, ja nästan upplösta. Tillsammans blir vi en stor gröt som är varm, god, nyttig och ganska vacker också. Jag tycker faktiskt att gröten är vacker. Då är vi inte längre små och torra och isolerade utan istället har vi blivit varma, mjuka och sammanklibbade, vi är en del av något större än vi själva. Och ibland så känns ju livet faktiskt som en enda stor gröt också, tycker ni inte det?
Förlåt jag står och drömmer här. Ska du ha en klick?

Visst är det ett underbart citat? Och himla sugen på gröt blir man ju.

5 mars 2009

Flickor får busa



Boktips! I två nya böcker för små barn får flickor lov att vara busiga och bråkiga. I bilderboken Snäll av Gro Dahle är lilla flickan Lussi så snäll och tyst och duktig att hon till slut försvinner. Hon syns helt enkelt inte längre och måste skrika sig ut ur sin osynlighet. Fantastiska bilder av Svein Nyhus som gör att man riktigt känner vrålet i halsen.

Sonya Hartnett har skrivit en rolig och befriande bok om Hanna och hennes händer, Arja och Råttiz, som bara hittar på bus. De lever ett eget liv och nyps, rivs, knycklar och förstör när de är på humör. Men en dag händer en massa saker som Arja och Råttiz får skulden för fast de för en gångs skull är oskyldiga. Det visar sig att det är lillebrors händer som vaknat till liv och utvecklat egna karaktärer. Så himla skönt är frånvaron av vuxna som bannar det busiga barnet. I stället får fantasin finnas och utvecklas i fred.

2 mars 2009

Vad är ditt Paris?


Alla har vi väl drömmar. Saker vi skulle vilja göra, vilja se eller vilja uppnå. Kanske en resa, ett annat yrke eller bara en ny slags tillvaro. Drömmar som liksom håller oss vid liv. Kanske kommer inte drömmen gå i uppfyllelse. Kanske spelar det inte alltid så stor roll heller. Ofta förblir drömmen bara just en dröm. För det krävs mod att våga.

April Wheeler (Kate Winslet) har det modet. Hon är trött på sitt hemmafruliv och giftermålet med Frank går allt mer på tomgång. När de träffades ville de ju något mer, något större. De skulle resa, se saker, utvecklas. De skulle resa till Paris. Revolutionary Road, regisserad av Winslets make Sam Mendes, är baserad på romanen med samma namn av Richard Yates. Och det är verkligen ett träffande namn. Revolution och självförverkligande. Ingen lätt ekvation i 50-talets USA. Deras planer att flytta till Paris och förverkliga sina drömmar möts med skepsis och avundsjuka. Det är väl bra som det är, liksom. Det är också ett universellt och tidlöst tema. Något som alla kan relatera till och igenkänningen blir ibland smärtsam. Man känner med the Wheelers. Känslan av att inte vilja stadga sig och nöja sig.

Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen. Men det här var en film som stannade kvar länge, länge efteråt. Kate Winslet gör ett hudlöst porträtt som den sköra, men samtidigt brinnande April Wheeler. Leonardo DiCaprio är minst lika bra som ”man-pojken” Frank. Spelet mellan dem är filmens behållning. De pratar och pratar filmen igenom. De är ”the Wheelers”. Paret alla ser upp till. Vackra, spirituella och rika. De lever den amerikanska drömmen. Eller?

1 mars 2009

Slutsatser om svenska författare

OBS! Det är inte författarna på bilden som är med i boken, de här har jag bildgooglat fram.

Jag har läst en bok. Jättelänge har jag läst en bok. Varje natt har jag läst lite i boken och varje gång har det varit lite intressant och lite ointressant och jag har verkligen försökt gilla den här boken för det är ju fina bilder och jag gillar ju författare och jag borde faktiskt bilda mig litegrann mer.
Men jag förstår inte riktigt meningen med boken och jag har inte läst alls, nu ska jag lämna tillbaka den och inte tänka mer på det. Boken är Svenska författare -100 porträtt i ord och bild av Ewa Rudling, hon har tydligen gjort en likadan med svenska konstnärer också. Varje författare får ett uppslag, en bild och en text som jag antar är en text berättat av författaren och nedskriven av Ewa Rudling. jag har dragit några slutsatser om svenska författare utifrån den här boken.
  • De flesta svenska författarna är medelålders
  • de flesta svenska författare kommer från arbetarklass eller fattiga bönder även om det kanske är ett eller två led bort.
  • Svenska författare tycker det är väldigt viktigt att klargöra sitt ursprung, ja de definierar sig rätt mycket via sina förfäder.
  • Författare är gärna påklädda när de fotas, förutom Håkan Nesser som har valt att fotas med bar överkropp lite härligt utslängd i en säng. Poäng till honom.
  • Ingen svensk författare är faktiskt lika rolig som Björn Ranelid som har valt som underrubrik LIV-KÄRLEK-SORG-SMÄRTA-EROTISK SINNLIGHET. Tack Björn för att du finns!
  • språket är väldigt viktigt för svenska författare. Att behärska det, att få uttrycka sig.
  • Svenska författare pratar gärna om sig själva men helst om sina förfäder i anekdotsform.
  • Svenska författare gillar foton rakt upp och ner där de tittar bestämt in i kameran. Särskilt Martina Lowden. Beröm till Beate Grimsrud som utan att förklara varför valt att vara klädd för boxning i vad som ser ut att vara någons vardagsrum. Surrealistiskt! underbart!
Kanske ska man ha boken i bokhyllan och när man läst en bok av någon kan man ta fram den och titta på bilden och läsa lite om författaren man just har läst. Kanske. Fast inte om man läser Håkan Nesser, hans böcker klarar sig nog bättre utan busig sängkammarblick?

Man får ge upp böcker, vissa böcker kanske man inte ska läsa från pärm till pärm.