31 augusti 2009

Klassikerbokcirkel- Crème-fraiche


I den klassikerbokcirkel, som jag och Moa är med i, läste vi nu Crème-Fraiche (1978) av Susanne Brögger. Boken är till stor del självbiografisk och utspelar sig från tonåring till vuxen kvinna. På sin tid väckte boken stor uppmärksamhet på grund av sin erotiska frispråkighet Temat är, som många av Bröggers andra böcker, att kärlek och tvåsamhet förstör förhållanden och att vänskap och sexualitet istället är att föredra. Man får följa huvudpersonen i hennes liv och alla bekantskaper som hon stöter på. Det hela går i en rasande takt. Hon stannar sällan upp och reflekterar, utan saker händer, hon träffar människor och liksom bara "kör på". Allt efter hennes egna villkor. Hon är den som bestämmer.

Flera av oss var inte alls förtjusta i huvudkaraktären, och inte speciellt i boken heller. Mycket berodde på huvudkaraktärens person, och det egoistiska och lite ytliga sätt hon bemötte människor på. Inte bara män, utan även vänner och familj. Dessutom tyckte vi att det var konstigt att hon inte reflekterade mer över sin tragiska familjesituation, med en mamma som led av sinnessjukdom bl.a. Även om boken vimlade av erotiska möten och beskrivningar, tyckte ingen av oss att det var särskilt chockerande, fastän det säkert var det när boken kom ut. Snarare tyckte vi att alla dessa möten och tidshopp gjorde boken rörig. Det var svårt att hitta en röd tråd att hänga upp historien på. Själv tyckte jag ändå att boken blev betydligt bättre en bit in. Kanske för att man då hade vant sig vid detta flöde av möten och händelser. Dessutom tyckte jag bättre om karaktären, och speciellt hennes relation med sin pappa beskrev på ett fint sätt.

Några utav oss hade även läst Erica Jongs Rädd att flyga. I jämförelse med denna feministiska klassiker fann vi en hel del olikheter. Främst kring huvudpersonernas sätt att reflektera kring sin sexualitet. I Rädd att flyga har huvudkaraktären mer skuld och skam kring sexualiteten, medan det saknas totalt i Créme-Fraiche. De som hade läst bägge böckerna tyckte också att Rädd att flyga var betydligt bätte och inte lika rörig. Det skulle vara roligt att höra någon annans åsikt om dessa feministiska klassiker.

30 augusti 2009

Rubinröd

Jag har en svaghet för böcker som Linzi Glass, där rättvisepatoset är tydligt. Allt kräver ju givetvis sin balans, men författare som Mankell (böckerna om Sofia) och Monica Zak puffar jag gärna för. Linzi Glass har tidigare skrivit Sprickor och honungslim och har nu kommit med sin bok Rubinröd (originaltiteln Ruby Red anspelar bättre på handlingen). Platsen utspelar sig än en gång i Sydafrika och handlar om orättvisor och apartheidsystemet. 17-åriga Ruby växer upp i 70-talets segregerade Sydafrika. Hennes familj tillhör den vita överklassen och är starka motståndare till regimen. De driver sin politik rätt öppet, hennes far är jurist och företräder många av tidens offer, och hennes mamma driver ett konstgaller och provocerar med utställningar av svarta konstnärer. Hemmet däremot måste hållas stängt för Rubys vänner i rädsla för att deras liv med svarta tjänare som bordsgäster kan leda till farligheter. Ruby kämpar med sina känslor och hemligheter, och hon tampas med tyngden av att inte få kunna säga sina åsikter högt i skolan och bland vänner. Det finns även ett kärlekstema med otillåten kärlek då hon blir förälskad i en afrikaanpojke, vilket möts med förakt. En bok med kärlek, vänskap och motstånd för lite äldre tonåringar.

29 augusti 2009

USA som naziststat

Konspirationen mot Amerika var en oerhört fascinerande bok, baserad på en enda "what if"-tanke. Tänk om Amerika hade blivit nazistyrt och ställt sig på fascisternas sida i andra världskriget? Hur hade världen sett ut idag? För en supermakt som USA har ju enormt inflytande på övriga världen. Men Philip Roth sträcker sig inte ända dit i tanken. Han stannar vid åren innan och under andra världskriget och zoomar in på en judisk familj (hans egen!) för att undersöka hur de hade reagerat på de ofattbara händelserna. I bokcirkeln var vi alla lite besvikna på slutet. På något sätt verkar allt bara bli som förr igen efter katastrofen, och man får inte veta i vilken mån framtiden kommer att förändras och påverkas.

Till nästa träff läser vi Irène Némirovsky och lustigt nog hittade jag just den dagen Storm över Frankrike i byteshyllan på jobbet. Men vi ska framför allt läsa de två novellerna Balen och Höstflugorna. Det ska bli roligt att läsa mer av Némirovsky, jag gillade verkligen hennes Blodets hetta.

27 augusti 2009

Tematrio- yrken









Veckans tematrio från Lyran är yrken. Jag har valt tre böcker med olika yrken som alla på skilda sätt hindrar romanfigurerna i deras liv. De är inte riktigt nöja med sina yrken, eller så medför deras yrkesposition att de inte kan leva sitt liv som de vill.

1. Den allvarsamma leken- Hjalmar Söderberg.
Handlingen kretsar kring Arvid och Lydias olyckliga kärlek. På grund av Arvids yrkesposition, han är journalist eller simpel "tidningsmurvel", kan de aldrig få varandra. En av de vackraste kärleksskildringar som finns.

2. Processen - Franz Kafka
Josef K är banktjänsteman. Ett relativt monotont arbete som han till en början trivs hyfsat med, men som slutligen utvecklas till en maktkamp. Det är egentligen inte yrket i sig som som sätter käppar i hjulet för Josef K, utan det är Processen som gör att han sakta tappar kontrollen över sitt arbete och hela sitt liv. Kanske kan man dra paralleller till att Kafkas anställning som försäkringsman, som han hade medan han skrev på sin fritid.

3. Blonde - Joyce Carol Oates
Norma Jean Baker blir Marylin Monroe och därmed hela världens filmstjärna. Helst skulle hon nog velat bli uppfattad även som skådespelerska. Joyce Carol Oates lyckas på ett fenomenalt sätt skildra Marilyn Monroes liv och framförallt yrkesliv. Romanen kretsar till stor del kring konflikten sexig filmstjärna kontra seriös skådespelerska. För hon hade absolut potential och talang för det senare, vilket kan ses i exempelvis hennes sista film, The Misfits. (Kuriosa: När jag såg Oates på Kulturhuset i Stockholm, nämnde hon att namnet Marylin Monroe tillkom för att det skulle vara två M i namnet, så man skulle titta på henne och tänka mm...)

25 augusti 2009

Anne Cassidy

Jag gillar böcker där man får följa parallella historier och hoppa i olika tidsrymder. Både En andra chans, 2007 och Glöm mig inte, 2009, av Anne Cassidy är författade just så. En andra chans är en mycket stark bok som tar upp temat barn som mördar barn. I hennes senaste behandlas temana hetsjakt, fördomar och fördömande och den engelska pressens hänsynslösa förföljelser. Det är en bra bladvändare och spänningen hålls vid liv genom att man vill få veta varför Stellas mamma ljuger, både för henne och för polisen och vad en över tjugo år gammal händelse, en liknande incident som hennes mamma var med om, har med nutiden att göra. Stella och hennes mamma Terri lever ett stilla villaförortsliv, det är het försommar och Stella förbereder sig på ett begynnande vuxenliv efter skolan. Men så en dag försvinner den lilla grannflickan Jade och Stellas mamma blir anklagad av polisen, grannarna vänder dem ryggen och allt förvandlas snabbt till en enorm mardröm. I varvande kapitel med den nutida historien får man alltså följa hennes mamma som ung för att få veta vad som egentligen hände när hon var barnvakt åt en liten flicka, i samma ålder som Jade. En historia som hon har försökt förtränga och undanhålla för världen, fram tills nu när allt tvingas uppdagas. Lögner, familjeband, hemligheter, skuld och moraliskt dilemma tas upp på ett trovärdigt sätt. Cassidy skriver ofta om försvunna barn och säger själv att hennes böcker ofta börjar med en notis i tidningen, och att hennes skrivande handlar om att blanda verklighet med fiktion. Det är kanske därför jag ofta tycker att hon skriver bra böcker.

23 augusti 2009

Philip Roth

Har till slut läst ut Konspirationen mot Amerika av Philip Roth. Det tog verkligen hela sommaren. Jag har läst och lagt ifrån mig i omgångar tills jag sträckläste sista halvan nu i helgen och kunde knappt lägga den ifrån mig. Jag är fascinerad och lite förbryllad av hur man kan skriva något sådant här. Hur man orkar. För det är så exakt och detaljerat utfört. Noggrant, dag för dag, nästan timme för timme, skriver Roth om historien, såsom den skulle kunnat ha sett ut om nazistsympatisören Charles Lindbergh hade nominerats till och vunnit presidentvalet före andra världskriget. Och samtidigt skildrar han en judisk familjs upplevelse av detta skeende, en familj baserad på hans egen familj. Och första ögonvittne är Philip Roth själv, nio år gammal. En omtumlande läsupplevelse och det ska bli väldigt intressant att prata om den i bokcirkeln.


19 augusti 2009

Jane Austen goes Gossip girl

Intriger, överklassbekymmer, luftstrypande korsetter, etikettsregler och förbjudna kyssar. I Anna Godbersens serie Deluxe frossas det bland New Yorks societetsungdomar, vars hemligheter är på väg att förgöra dem, och allt styrs givetvis av tidens hårda regelsystem, eftersom boken utspelar sig år 1899. Det börjar med en begravning över den unga Elisabeth Holland som bara någon dag innan sitt bröllop drunknar i Hudsonfloden. Men kroppen har inte hittats och det finns många frågetecken. Det är nämligen även lite av en deckarhistoria. Efter det inledande begravningskapitlet slungas man tillbaka för att få följa de olika karaktärerna som kretsar kring Elisabeth där allt fler hemligheter avslöjas och intrigerna tätnar. Det som i pressen framstår som ett av tidernas mest lyckade förlovning är nämligen i själva verket bestående av en massa krossade hjärtan. Elisabeth tvingas välja mellan familjeplikter och sin sanna kärlek, då det visar sig att hennes avlidna fader har lämnat skulder efter sig, och försatt familjen i ekonomisk kris, något som måste hållas strikt hemligt. Hennes fästman, överklassplayboyen Henry, är också tvingad att ingå äktenskap av sin far som har bestämt sig för att ge sig in på den politiska banan och är trött på sin sons lättjefulla liv. Elizabeths bästa vän blir utom sig av ilska när förlovningen förkunnas, eftersom hon tror att ringen är till för hennes hand, och hennes lillasyster blir även hon förkrossad av svikna kärlekslustar. Det här är alltså Jane Austen kombinerat med Gossip Girl och Agatha Christie, helt enkelt en bladvändare och ett rent frosseri. Det är mycket klänningsbeskrivningar, strikt hållna flickor, men trots det starka och rebelliska. Jag är väldigt sugen på att de två resterande delarna. Här är The Luxe officiella hemsida.

Tematrio- språk


Fortsätter på förra veckans tematrio från Lyran ( eftersom jag inte kom på några bra böcker för denna veckas tema som var kalas) som var språk:
Berätta om tre romaner/texter du tycker mycket om på grund av dess språkliga utformning.
Här kommer i alla fall min tematrio, och här kan du se Moas:


1. Mirja Unge
Jag håller med Moa, och de flesta som läst Unge, kan knappast undgå hennes speciella språk. Det kan ta ett tag att komma in i det, men när man har gjort det är man, i alla jag, fast. Det har en alldeles speciell rytm och man kan komma på sig själv med att gå och tänka "Ungerskt" (inte som landet då) efter läsningen. Hennes språk är både vackert och ofta humoristiskt. Här kommer ett litet smakprov från novellsamlingen Brorsan är mätt:
”Där satt hon i mörkret bak i bilen sen med calvadosen och domnade av den och Måns körde och vred på nån musik och hon domnade och somnade och Måns vred upp musiken och sa att nu somnar ni väl inte och Jakob satt ju där fram hon såg hans nacke och håret som klättrade där i en spets och nacken var röd av solen och het hans nacke.”


2. Sylvia Plath
Det är väldigt få författare som på riktigt får till det där med liknelser och metaforer. Många använder det, men det är inte alltid det blir så bra. Ett geni på detta är Sylvia Plath som, som i den enastående romanen Glaskupan, bl.a. skriver om en gräsmatta som ”var vit av läkare”. Hon skriver om klänningar som ”hängde som slaka sillar i min garderob” och hur ”den porslinsvita telefonen vid sängen kunde satt mig i förbindelse med omvärlden, men där stod den, stum som en dödskalle”. Det är poesi i romanform.



3. En av förra årets bästa böcker var Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Den halv självbiografiska boken är ursprungligen skriven på bruten engelska. Vi får följa Zhuang som kommer till London från den kinesiska landsbygden. Hon kan nästan ingen engelska, men med sig har hon en Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok. Med hjälp av den försöker hon ta sig fram. Likt Unge får det brutna språket effekten av att man börjar tänka likadant, nästan som med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Dessutom utvecklas språket allt eftersom romanen fortskrider. Mycket humor och språkliga aha-upplevelser i denna pärla till bok.

18 augusti 2009

Happy Sally

Inte för att jag och Ida har jättelika smak vad gäller böcker, (ofta blir det en kamp mellan fantasy/vampyr/science fiction och diskbänksrealism när vi ska välja gemensam läsning) men ända sedan hon tipsade om Sara Stridsbergs Happy Sally har jag varit sugen på att läsa den. Och nu är jag bara så himla glad att jag har gjort det! Den lever kvar, Stridsbergs språk är så fantastiskt, berättelsen är fantastisk. Stackars stackars Ellen som jagar en omöjlig dröm och som inte orkar med livet när den drömmen visar sig vara onåbar. Familjen och barnen och deras lycka räcker inte för Ellens egen lycka. I fjärran hägrar Sally Bauer som simmade över engelska kanalen och trotsade alla livets bojor och krav; på bekostnad av barn, familj, vänskap, kärlek och trygghet; men med drömmen i behåll och inom räckhåll. Vilken liten pärla till bok, full av känsla och storhet.

17 augusti 2009

Vett och etikett




Fortsätter på linjen fina böcker man har i hyllan. Dessa fina böcker har jag hittat på loppis en efter en. De ingår i den förträffliga serien Husmoderns presentbok. Vet ej hur många böcker som ingår i serien, men mina heter: Etikett och god ton (1932), Hemvård och klädvård (1930) och 100 bjudningar- matsedlar och recept för få och många gäster (1933). Här ges råd på hur man uppför sig och sköter hemmet på bästa sätt. Riktigt rolig, men också overklig läsning. Inte visste jag att det fanns så många sorters middagar som: sportlunch, ateljémiddag, oväntade gäster på landet, oss flickor emellan, korvgille, eller kavajskutt. Alla middagar har sina speciella regler.

Framförallt slås man av hur otroligt krångligt allt verkade vara. Enkla saker som träffas några tjejkompisar på lunch bör planeras och "bjudas på kort någon vecka i förväg. Man tackar då per kort. Klädsel är förmiddagsdräkt, så elegant som möjligt. Man tackar ej för sist, annat än när man träffas. Värdinnan har förnämsta gästen på höger sida, näst förnämsta på vänster. osv.." Man bör också som kvinna tänka på att "inte alltid "ta i" den man talar med" eller "fnittra". Som man kan man tänka på att "luta sig ned i samtal med en småväxt dam". Det hela illustreras med pedagogiska bilder där det står "rätt" och "orätt" till respektive beteende. Det kunde ju inte råda något tvivel om hur man skulle bete sig när man hade Husmoderns presentböcker till hands.

15 augusti 2009

Psykologiska thrillers

Två psykologiska thrillers har jag slukat under semestern. Två riktigt bra. Joyce Carol Oates skriver ju även under pseudonym; som Rosamond Smith och som Lauren Kelly. Jag har tidigare läst en av hennes böcker under pseudonymen Smith som jag tyckte var helt ok. Nu har jag läst Tag mig, tag mig med dig av Lauren Kelly. En typisk Oates-titel tycker jag. Och språket och stilen känns också igen. Skillnaden från en av hennes romaner skulle jag säga är personporträtten som är ytligare och tempot som är snabbare. Det handlar om Lara, en unga kvinna med mörk bakgrund. Hon har ärr i ansiktet efter att hennes mamma försökte ta livet av sig själv och sina barn när de var små. Lara får en mystisk teaterbiljett som gör att hon får kontakt med Zed, en man som både attraherar och skrämmer henne. Det visar sig att de har ett våldsamt förflutet gemensamt och att de inte kan vara ifrån varandra. Det är ångest, incestuösa relationer och familjemönster som upprepas. Allt i bästa Oates-anda med spänningsskapande inslag.

Lilla hjärtat är Sophie Hannahs deckardebut, och upptakten till intrigen är varje moders mardröm skulle jag tro. Alice Francourts dotter Florence är bara två veckor gammal när Alices svärmor övertalar henne att tillbringa dagen på ett spa. Hennes man är hemma med dottern. När Alice kommer hem står dörren lite öppen, mannen sover och i vaggan ligger ett barn som Alice inte känner igen. Hon får en chock och ringer polisen, men ingen tror på henne. Det är bara hon som ser att det är ett annat barn än hennes eget.
Boken är berättade i två tidsplan och med olika berättarröster. Man följer Alice från det att hon kommer hem och hittar ett främmande barn på sin dotters plats och genom hennes desperata försök att få polisen att ta henne på allvar. Och man följer polisens arbete några dagar senare då Alice och det andra barnet som de börjar kalla Lilla hjärtat, har anmälts försvunna. Först då startar polisen upp en utredning och inser att moderns rop på hjälp var på allvar. Den stora behållningen med den här boken tycker jag är mammans frustration som man som läsare kommer väldigt nära och måste dela. Det är en otäck och kuslig läsning, man fasar för slutet som trots allt inte riktigt lever upp till mina förväntningar.

11 augusti 2009

Tematrio - Språk

Veckans utmaning från Lyran handlar om den språkliga utformningen i en bok: Berätta om tre romaner/texter du tycker mycket om på grund av dess språkliga utformning.
  • Mirja Unge har verkligen ett utmärkande och unikt språk. Det närmar sig nästan tankespråk, ibland dialektalt, ibland talspråk, många upprepningar och ofta utan skiljetecken. När man väl kommer in i hennes språk är det som att själv tänka fram hela boken man läser. Man blir ett med texten och i alla fall jag går och tänker med Mirja Unges ord i flera dagar. Ur Motsols (2005): "Gulbruna låg hundarna i gatrännorna och dåsade och det var ett rosa ljus i natten hon stod utanför det."
  • I höst kommer Monika Fagerholm äntligen med uppföljaren till Den amerikanska flickan. Som jag har väntat! Fagerholms språk skapas en hemlig barndomsvärld där allting är något annat, som i en lek. I Den amerikanska flickan får hennes karaktärer smeknamn och alias: Ålänningen, kusinmamman, kusinhuset, Lorelei Lindberg och Bombnedslaget Pinky Pink. Och alltsammans utspelar sig i Trakten där alla strävar efter några sekunder på Glitterscenen. Det hemlighetsfulla språket, vindlande och lekfullt, kontrasterar till en otäck och farlig omvärld som ibland tränger sig på.
  • Willy Kyrklund har i alla sina böcker ett väldigt precist språk. De är tunna volymer utan onödig utfyllnad. Varje bokstav blir därför viktig och oumbärlig. Kyrklund är lekfull, galen och cynisk. Han misstror själv språket och utmanar det därför ständigt: Kan man någonsin säga något till någon annan? Förstår vi någonsin varandra? Ur Tvåsam (1949): "Frukostägget kommer in och tilldrar sig genast uppmärksamhet. Här har vi nu ett ägg, ett riktigt ägg, bergsäkert ett riktigt ägg. Jag tar det i handen och säger: - Ägg, ägg, ägg. Då känner jag att det är ett riktigt ägg, som ägg skall vara. Må vara hur som helst med annat, jag bryr mig inte om, men detta är i alla fall ett riktigt verkligt ägg att ta på och hålla i handen och känna på och säga: - Ägg, ägg, ägg. Du är ägg du."

Mina 15 böcker

Jag fick en förfrågan på Facebook, gällande vilka som är mina 15 viktigaste böcker. 15 böcker som har gjort mest intryck, eller "that will always stick with you". Reglerna var att man inte skulle ta längre än 15 minuter på sig att skriva ner de femton böckerna. Sagt och gjort. Det blev förvånansvärt många böcker från barndom och ungdom. Här kan du se Moas femton.

Elins femton viktigaste på femton minuter, (i någorlunda kronologisk läsordning):

Allra käraste syster, Astrid Lindgren
Onkel Toms stuga, Harriet Beecher Stowe
Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren
God natt mister Tom, Michelle Magorian
Tordyveln flyger i skymningen, Maria Gripe
Bilbo, J.R.R. Tolkien
En komikers uppväxt, Jonas Gardell
Räddaren i nöden, J D Salinger
Mot fyren, Virginia Woolf
Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
Glaskupan, Sylvia Plath
Blonde, JCO Oates
Det var vi som var Mulvaneys, J C Oates

Vad jag älskade, Siri Hustvedt
Alias Grace, Margaret Atwood

10 augusti 2009

Fritt förfall


Johan Lundberg sågar Birgitta Stenbergs Fritt förfall i sin recension i SvD. Jag håller med om de röriga perspektivbytena och den lätt irriterande dialogen i början som kliar lite i första kapitlet, då jag tänker att det här är inte bra. Men sen klibbar texten sig fast alltmer. Boken skrevs redan 1952 men refuserades och har först nu getts ut av förlaget Normal. Birgitta Stenberg skriver i sitt efterord att vissa av karaktärerna och platserna går att känna igen ur hennes andra böcker. Hon debuterade 1956 med romanen Mikael och Poeten och har bland annat skrivit en självbiografisk romansvit som inleddes med Kärlek i Europa. 2005 fick hon Selma Lagerlöfs litteraturpris för sitt författarskap. Jag har inte läst hennes andra böcker så jag har inget att jämföra med.

Året är 1951 och den franska Rivieran breder ut sig med några utsvultna konstnärssjälar, vilka driver runt och törstar efter mer än mörka vintrar. Huvudpersonen är Caroll som hankar sig fram på barer och caféer. För att slippa återvända hem till Sverige frossar hon på sina nyfunna vänner och försöker att inte moralisera sig själv för hårt. Hon är ung och hon drömmer om att skriva. Hon inleder ett förhållande med den rika amerikanskan Martha. Men förhållandet är allt från okomplicerat, det ifrågasätts hårt av vänner och hisspendlar mellan kärlek och hat. Det är egentligen inte själva handlingen som verkar vara det centrala i boken utan mer de starka karaktärsskildringarna där miljö och relation står i fokus. Textmässsigt så växer den i efterhand, och det är nästan lite skönt att inte veta vad jag faktiskt tycker om Caroll, denna unga egocentriska lilla varelse som inte riktigt vet att ta hand om sig själv eller andra. Och där på det fina omslaget vandrar hon iväg på stranden i franskt soldis, i sin blå baddräkt, på väg utan att berätta vart.

9 augusti 2009

finfin grej med böcker.

först läsa den här ovan sen fastna i den här nedan. toppen!

bara ett litet utrop: vad fantastiskt litteratur är, oavsett form! om jag inte läst Guernseys litteratur och potatisskalspajssällskap skulle jag aldrig sitta försjunken i en artikel om Tysklands försök att avstyra engelska vapenleveranser till Sovjet i en gammal Pennan & svärdet. Så fint när små frön sätts och ger en hunger efter mer, mer mer! Vem kunde ana att det finns något som sammanför en härlig och lite sorglig lättläst roman med svenskt militärhistoriskt biblioteks medlemstidning? Mystiska är litteraturens vägar! och roliga! Det var allt jag ville säga, klart slut!

Mina 15 viktigaste böcker

Kanske världens svårste lista att göra, men efter att ha tänkt igenom barndom, klassiker, böcker som fått mig att förändras, tänka, känna, längta, så fick jag ihop femton stycken. Här och här kan man läsa andra bloggares 15 favoriter.

Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

1. Michael Ende - Momo eller kampen om tiden
2. Joyce Carol Oates - Blonde
3. PO Enquist - Kapten Nemos bibliotek
4. Fjodor Dostojevskij - Idioten
5. Janet Frame - En ängel vid mitt bord
6. Stig Dagerman - De dömdas ö
7. Einar Már Gudmundson - Universums änglar
8. Ninni Holmqvist - Kostym
9. Sylvia Plath - Glaskupan
10. Margaret Atwood - Rövarbruden
11. Tormod Haugen - Slottet det vita
12. Monika Fagerholm - Den amerikanska flickan
13. Torbjörn Säfve - Ivan Aguéli
14. Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen
15. Göran Tunström - De heliga geograferna/ Guddöttrarna

Bokomslag och klassiker

Hakar halvt på Moas senaste inlägg. Mina klassikerstoltheter står kvar på en hylla i föräldrahemmet, de har liksom aldrig fått komma med till Göteborg. Men jag har rotat fram några snyggheter från vår bokhylla, de flesta är min sambos (som på grund av slängfobi tar upp 90 procent av bokhyllplatsen i hemmet, själv är jag en flitig släng-och-ge bort:are, och dessa exemplar är ju lite heliga och får därför stå kvar utan påpekningar). Fem små grisar och litteraturhandböckerna är mina.








8 augusti 2009

Fina klassiker



Via Bokmania hittar jag den här utmaningen som hon i sin tur hittat här: Vilka klassiker är du stoltast över i din bokhylla?Jag tycker det är kul att se vad andra har i bokhyllorna, vad som göms i raderna av bokryggar. Det är också kul att få visa upp egna fynd som man är lite extra glad åt. Jag gillar att rota efter böcker på loppisar, gärna i bortglömda boktravar i undanskymda hörn. Därför släpar jag också ofta hem gamla slitna exemplar, gärna häftade, sprättade böcker med fina detaljer på omslagen.


7 augusti 2009

Puttrig potatisskalspaj med djup


Nu vet jag vad en potatisskalspaj är. Och även lite grann om hur det kunde vara att leva på Guernsey, kanalöarna mellan Frankrike och Storbritanninen, under andra världskriget. Visst är det mysigt och puttrigt, och många vill säkert kalla det feelgood. Men jag tycker boken också har ett djup. Det handlar ju trots allt om krigstider och hur människor på olika sätt försöker härda ut under knappa omständigheter.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer, utspelar sig strax efter kriget, närmare bestämt 1946. Det är något så annorlunda som en brevroman. Författaren Juliet Ashton får en dag ett brev från en Dawsey Adams, som kontaktar henne efter att ha hittat hennes namn i en bok. De börjar brevväxla och Dawsey berättar om bokcirkeln som de har på ön Guernsey. Juliet fascineras av detta och bestämmer sig att skriva en artikel om bokcirkeln och människorna på ön. Det hela sker genom att medlemmarna skickar brev till Juliet där de berättar om deras möte med litteraturen och vad böckerna har betytt för dem. Låter det invecklat? Det var det också till en början. Särskilt innan man fick ordning på alla personer och namn.
Men det handlar trots allt om livet och litteraturen. Och om litteratur som ett sätt att stå ut och överleva när livet är svårt. Och det är ganska fint. Inte konstigt att författaren är en bibliotekarie...

6 augusti 2009

ond bråd sommar

Min sommar verkar bokmässigt handla en del om ondska, nu när jag sitter med en trave lästa böcker framför mig undrar jag vad mitt undermedvetna vill säga, så här mycket mord har jag nog inte fått ihop på länge, och då är inte en enda deckare!



Först läste jag Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver och den har inte riktigt lämnat mig än. Kan inte bestämma mig om jag gillar den eller om jag inte alls gör det. Kevin är en pojke som strax före sin sextonde födelsedag skjuter ihjäl 9 personer på sin High School. Boken består av hans mammas brev till hennes make som inte såg de varningstecken mamman allt mer såg och var rädd inför. Vi får följa Kevins uppväxt och mammans sorterande av sina känslor och tankarinför det som hände och de konsekvenser som blev. Jag gillar hur Lionel Shriver skriver men jag kan inte skaka av mig känslan av att det känns väldigt spekulativt. Historien känns konstruerad och jag får ingen riktig känsla för personerna den handlar om. Vilket säkert kan vara medvetet, Shriver vill få läsaren att tveka och fundera över vem som är offer och gärningsman, om ondska finns eller inte. Boken finns kvar i mina tankar och det är svårt att släppa den, så många trådar, så mycket att diskutera. en perfekt bokcirkelbok alltså.



Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde handlar ju också om ondska på sitt sätt, den unge Dorian är hemskt självupptagen och fåfäng. Han får ett porträtt målat av sig som efter hans önskemål åldras istället för att han själv gör det. Genom detta depraveras den kära Dorian, han tror sig kunna göra allt som han vill och han blir grym och avtrubbad av möjligheterna att komma undan. Jag hade svårt för språket, jag tror den käre Wilde är en anings för pompös och smart för min smak men jag gillar hur mänskligt förfall är gestaltat.





Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting är den avslutande delen i Lapidus romanprojekt kallat Stockholm noir. och precis som i Snabba Cash och aldrig fucka upp är det Stockholms undre värld som är beskriven men den här gången som serieroman. Jag gillar verkligen att Lapidus kanske får ickevana serieläsare att läsa serier och Peter Bergting gör verkligen ett bra jobb. Eftersom det är en serieroman på vad kan det va, 200 sidor? blir det mer en sammanhållen historia än i snabba cash, jag tror Lapidus skulle göra sig bra i novellformatet också.





Pascal Duartes familj av Camilo José Cela är historen om Pascal Duarte som liksom bara gör onda handlingar. Han blir arg, han råkar döda någon. Han blir missförstådd han råkar ha ihjäl någon. Hans liv har enligt honom själv blivit förbannat av ödet och det är inte så mycket att göra åt, han har en djäkla otur helt enkelt.
Det är den första boken jag läser av Cela och jag gillade den mycket, språket är fantastiskt och berättelsen är fängslande och väcker mycket tankar om öde och egen påverkan på det. Jag älskar hur Cela använder utropstecken hela tiden, man läser lite andfått och blir hela tiden lika överrumplad, det känns nästan som att Cela själv blivit överrumplad av sin hemska huvudperson när han skrivit.


Boken jag håller på med nu är Medan de sov av Kathryn Harrison och här kan vi verkligen prata om ondska från många håll. Billy Gilley är 18 när han slår ihjäl sina misshandlande föräldrar och sin minsta syster. Han skonar Jody som han tänker sig skydda genom att få misshandeln att upphöra. Historien är sann och författaren Kathryn Harrison kan inte släppa den, hon tar kontakt med Jody via e-mail och sen träffar hon även Billy i fängelset där han avtjänar sitt 21 år långa fängelsestraff. Kathryn Harrison har tidigare skrivit bland annat den självbiografiska kyssen som handlar om hur som vuxen återser sin far som hon inleder ett förhållande med. Hennes egen historia är också ingången till Jodys historia, hon ser likheter i hur det fått dela upp livet i ett före och efter, hur man hanterar ett trauma och ens egna skuldkänslor. Boken är väldigt konstruktiv, det är funderingar kring hur och varför, Kathryn Harrison psykologiserar för att försöka förstå det oförståliga och ibland lyckas hon ibland inte. Men en otroligt intressant bok som jag tycker lyckas med det som Lionel Shriver misslyckas med, att berätta om onda handlingar utan att göra dem spekulativa.
nej, kanske dags för något sockersött snart, mycket mord har det ju tydligen blivit.

4 augusti 2009

Fransyska nr 2

Till skillnad från Sagans bok som också handlade om passion och erotiska äventyr så är Irène Némirovskys roman Blodets hetta en mycket lyckad skildring av de här sakerna. Det handlar om åtrå och kärlek, om kroppens begär och längtan men lika mycket om hjärtats behov av kärlek och känslor.
Gamle onkel Silvio iakttar på ett likgiltigt och känslokallt sätt kärlekens spel i byn där han bor. Genom honom och hans tankar avtäcks familjernas till synes lugna och perfekta liv. Under ytan lurar gamla hemligheter, äktenskapsbrott, girighet och skandaler som till varje pris måste undvikas. Inte ens en mördare är värd att avslöja om det betyder skandal för resten av byn. Silvio är ständigt närvarande, nyfiken men utan känslomässigt engagemang, han känner alla, sitter som en tyst gammal uv i hörnet i alla rum och lyssnar och registrerar. Till slut blandas han själv in och man förstår varför han blivit så avtrubbad och ensam. Han själv har en högst viktig roll i spelet...
Byns lantliv skildras så levande att man riktigt känner dofter och smaker från skördar, fruktpajer, köttgrytor och årstidernas växlingar. Föräldrarnas oförmåga att hindra barnen från att göra samma misstag, och de gamla som borde vara visa men i själva verket inte lärt sig någonting - det är fint och pricksäkert gestaltat. Vissa tankar kring klass och könsroller känns omoderna och svårsmälta ibland - boken är skriven runt 1937 - men framställningen av kvinnans sexualitet och känsloliv känns tvärtom mycket modernt.
Detta var det första jag läste av Némirovsky och jag ska absolut söka upp henne igen.

Fransyska nr 1


Nej, det här var inget bra. Jag älskade Francoise Sagans Bonjour tristesse och hittade den här romanen, En främlings ansikte från 1975 på en loppis. Men det här var verkligen inte samma författare som den kyligt iakttagande, inkännande och fantastiska debutanten. Det här är snarare som en tv-film från 80-talet: Ett oerhört vackert, glamouröst, av sin make misshandlat praktvåp till kvinna räddas av en mindre attraktiv äldre och snuskigt rik finansman. Han kontrollerar hela hennes tillvaro utan att hon har en susning. Trots att hon får en lägenhet mitt i stan för en spottstyver, ett välbetalt jobb på en tidskrift utan en enda merit och gratis kläder från stans bästa modeaffär, så förstår den vackra lilla dockan ingenting. Hon är bara glad och tacksam och lallar med på societetsmiddagar, flirtar med vackra mörka män och bråkar på ett högst charmfullt sätt med gamla bittra överklassdamer. Det kanske värsta av allt är att man märker att författaren själv skäms över romanen och vet att varken intrig eller personporträtt håller, hon lägger nämligen in små försvar i sin hjältinnas mun: "Till mitt försvar ska sägas att jag var född naiv". Det blir inte ens en spännande upplösning. Finansmannen gör precis samma sak som hennes elaka och dödligt svartsjuke exman; han tappar koncepten och skriker att hon tillhör henne och att han äger henne. Hon blir jättechockad, vacklar lite där hon står och springer sedan hela vägen hem till sin nya man, en lång mörk främling som så klart även han visat svaga symptom på svartsjuka och ägandebegär... den enda behållningen med romanen är skildringen av societetslivet i Paris, samtalen och jargongen. Det gjordes bättre i Bonjour tristess, men det tillför i alla fall något i denna platta och ytliga berättelse.

2 augusti 2009

Kärlek som smärta och död


Jag har ännu inte läst Gomorra. Så jag börjar med den här lilla boken istället av Roberto Saviano. Kärleken är dödens motsats är en liten kort bok, mer som en prosatext, där orden spretar över till dokumentär form. Boken handlar om krig, men inte om kriget som en trasig stad med skrikande barn och blodiga kroppar, utan om konsekvensen av krig utanför landets gränser. Om krig som saknad och sorg. I de syditalienska städerna vandrar kvinnorna ständigt runt i svart, sorgmärkta och hyllandes de unga pojkarnas oupphörligen släckta liv. De svarta sorgekläderna hinns inte läggas undan. Vanligen är det de fattiga och arbetslösa pojkarna som åker, som ser värvningen som sitt enda alternativ. Irak, Bosnien, Afghanistan, länderna är många och pubarna är fyllda av dränkta sorger av dem som kommer tillbaka levande. Det är till den sistnämnade krigsplatsen som Marias pojkvän Enzo försvinner till, efter att ha blivit nekad banklån till bröllop och familjeliv. Han kommer inte tillbaka levande. Det fredsbevarande uppdraget upphör med en minsprängd pansarvagn. I boken får man följa hur berättaren möter Maria i hennes hem, lyssnar på hennes historier, sorg, krasade framtidsdrömmar, bårvistelse och unga kropps längtan efter kärlek och bröllopsdag och hennes motvilja till att förstå Enzos död. Det är skrivet som ett romanreportage och jag gillar det. Jag tycker om hur den liksom trots sin kompakthet andas torr jord, suckar från hjärtat, prasslar svart kläddräkt och skaver under huden med sin så meningslösa sorg, som tyvärr bara är en av tusen och åter tusen liknande historier.

Love Hurts och mer kärlek som smärtar


Jag är nyförälskad. Det pirrar av lycka i mig när jag frossvältrar mig i Love hurts. Love Hurts har under många år publicerats i tidningen Nemi, blivit ett av de mest populära inslagen och gått som serie i flera svenska och utländska serietidningar. Nu har den samlats ihop till en egen bok och det är briljant och underhållande. Delarna har även getts en ramberättelse och skapar just bokkänslan, men serierna är korta och läses som individuella bitar.
Det gemensamma är kärlek och hur den alltid smärtar, hur den liksom balanserar till hat, svärta och förtvivlan och om kärlek som besatthet. Det är allt annat än sentimentalt när Kim driver med hela spektrat av känslor som slår in vid kärlek och varje liten historia har fått sig en mardrömslik tvistad vändning. Istället är det ett frossande i gotisk romantik med blodiga utslitna hjärtan, skräckfilmssekvenser, vildavästerndueller, kärlekstörstande zombiestrandvarelser, kärleksbrygder och splatterkyssar. Många av historierna känns bekanta då de är inspirerade av kulturvärlden men har som sagt fått sig ett eget litet slut. Det är underfundigt, häpnande och fnissigt roligt och snyggt i denna svarta seriekärleksvärld och jag vill ge bort den till alla jag känner.

Kärleken smärtar helt enkelt.
Här kan man provläsa ett kapitel.