21 februari 2009

Det brinner i mitt huvud


Ungdomsbok av Camilla Lagerqvist om ett aktuellt ämne kring diskussioner och lavinökade diagnoser under de senaste åren. Daniel går i nian och hatar skolan. Klasskamraterna skriker dampunge efter honom, lärarna lämnar hopplöst-fall-suckar över hans axel, och i huvudet irrar tankarna runt. Enkla små missförstånd förvandlas till en svarthet, explosion och att han ofta hamnar i slagsmål och konflikter. Så drar en utredning igång. Hans mamma som kämpat mot skolan får äntligen sin vilja igenom men Daniel känner sig kluven, rädd för att bli stämplad som ett bokstavsbarn. Han är rätt ensam, då alla drar sig undan, tills Emma fladdrar förbi i korridoren med ett leende och en kvinna hjälper honom med en blodig näsa. Boken försöker skildra hur det känns att ha adhd. Det är en god tanke men tyvärr är innehållet rätt platt. Det är en lättläst text som inte förklarar eller väntar in. Det finns mycket i boken som bara passeras. Parallellhistorier som exempelvis Daniels dröm om ett cirkusliv, kvinnans hemlighet och våldsamma expojkvän, Emmas historia, det blir liksom inte riktigt något djup i handlingen. Boken känns genomhastad och lämnar inte kvar ett särskilt starkt intryck efter sig. Däremot tror jag den funkar just för den tänkta målgruppen, om det nu är högstadiekillar som ogärna läser.

Boken är utgiven på förlaget Tiden, ett mycket bra förlag som ofta ger ut snygga, bra ungdomsböcker. Så här skriver de bland annat själva ”Böcker som är kul och spännande, lite kaxigare. Böcker som är angelägna och viktiga men inte nödvändigtvis politiskt korrekta”.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag har läst boken i anslutning tillo en specialpedagogik kurs och tyckte det kunde vara intressant med en ungdomsbok. Och jag håller med, som riktad till killar som inte gärna läser kan den vara bra, och säkert att diskutera utifrån oxå. Men mycket blir platt, eller oproblematiskt. Vissa saker blir konflikt från ingenting, medan andra situationer som borde kunna orsaka oro och kaos bara passerar och fungerar. ADHD problemet känns som något som bara används i skolsituationen och så kan det väl förvisso vara till en del i "det verkliga livet" att det är i den situationen som "mn inte passar in" som någon med ADHD.
Känner också att ADHD problematiken endast tar sig uttryck i att han inte orkar på lektioner eller bråkar på raster. Hur är det utanför den schablonbilden. Det skulle jag vilja veta...