Bokomslag

Vilket fint bokomslag du valt Moa. Och vilken titel: Slottet det vita, inte Det vita slottet, som hade vairit mycket torftigare. Har en favoritbok i sommarstugan som var mammas bok när hon var liten. Man dras till den med någon slags skräckförtjusning. Tre flickor i rödvitprickiga klänningar med såna där läskiga ögon som barnbilder kan ha från 40-talet. Ska försöka scanna in omslaget. Här kommer ett annat sånt där fantastiskt sagoboksomslag. En ren klassiker så att säga.

Mmmm...me I like mucho.

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet, Ida Säll (2008).

Det är en liten finstämd historia med spridda minnesbilder och fragment från en barndom. Korta små nedslag ur ett barns perspektiv, där små detaljer blir knivskarpa analyser av en värld som man ska passa in i mellan vardag och fantasi. Om hamstrar, kondomsamlingar, neonöverstrykningspennor, kanotklassresa, storebröder, cp-barnen i matsalen, kissdoft, leguaner, döden och Kennet Andersson.
Briljant helt enkelt. Har redan läst om den några gånger fram och tillbaka.

Märkligt är att jag läste den som ur en pojkes perspektiv. Vet inte varför. Det finns ingen logik i det hela. Det slog mig bara när jag kom till kapitel 39 om ett omklädningsrum att det var en liten flicka som den handlar om (ja, den lilla flickan på omslaget vilket borde ha slagit mig på en gång). Det var bara en liten märklig detalj, hur man liksom läser in en bokfigur.

Björn lindansare

Björn lindansare, Monica Zak (2008)

Monica Zak har varit med mig sedan jag var liten och jag tycker mycket om hennes författarskap. För något år sedan skrev jag en artikel om hennes böcker om Centralamerika och hennes engagemang som barnboksförfattare. Hennes senaste bok handlar, som de flesta av hennes böcker, om ett sviket barn, eller om ett starkt barn om man vill det. Många av hennes böcker är halvt dokumentära. 14-åriga Björn bor med sin trassliga familj i det gamla epidemisjukhuset. Hans far är ökänd som Groggen i 50-talets Nora, suparkompisarna är många och bråken hårda. Björn drömmer om att bli cirkusartist och övar sig att gå på lina. En dag så försvinner mamma, höggravid med en ny karl, med lillasyster till ett nytt liv där Björn inte får plats. Hans pappa flyttar hem till farmor där han fortsätter att supa och bråka. Björn blir ensam kvar i huset. Med hjälp från sin farmor överlever han knapphändigt. Men han är envis och bestämmer sig för att slå rekord på lina. Samtidigt drömmer han om Nancy, den fina flickan han aldrig kan få. Eller som han tror att han aldrig kan få. För plötsligt så sitter hon i hans kök och första kärleken spirar. Men Nancys familj är givetvis inte lika glada och Nancy skickas iväg. Det är en bok om kamp och mod, om att inte ge upp, om övergivenhet och utsatthet, och om kärlek. Boken bygger till stor del på Björn-Åke Fredriksson, eller Tony Rix som han kallade sig, som år 1959 slog världsrekord som femtonåring i att gå på lina. Monica som då jobbade på Nerikes Allehanda i Nora fick ett tips om en Norakille som höll på att slå världsrekord. Det och några möten till resulterade så småningom i denna ungdomsbok. Det är en fint och enkelt berättad historia om en pojke som bestämmer sig för att tro på sig själv. Tänker att den locka högstadieelever just för att den bygger på en sann historia, precis som många av hennes andra böcker fångar läsarna med gripande öden. Det är så tacksamt att sätta till exempel Felix gatubarn (utkom 1997)i händerna på främst pojkar som inte vill läsa någonting. På bokmässan så berättade Monica tillsammans med Björn-Åke om boken. Tony Rix hade tydligen med sig sjungande dockor också. Missade tyvärr det hela.

Min vackraste bok

Min vackraste bok: Tormod Haugens Det vita slottet (på svenska 1982). Fick den i present av min storebror när jag fyllde tolv. Tummad och läst om och om igen av både mig och mina kompisar. Vilken är din vackraste bok?

Fransk saga

Susie Morgensterns Hemliga brev (på svenska 2007) är en barnbok som handlar om modet att våga leva och älska, trots risken att bli sårad. Det är en fantastiskt fin liten bok, vacker och full av djupa känslor och tankar och härliga karaktärer.
Ernests mor är död och fadern lämnade honom när han bara var tre dagar gammal. Hans farmor, som redan mist sin egen far i första världskriget och sin man i det andra, och nu också blir övergiven av sin son, får ta hand om Ernest. Han växer upp i ett hem som står stilla. Ingenting händer, ingenting förändras. Samma soppa serveras till lunch, samma äpple till mellanmål. Av rädsla för livets obarmhärtiga gång, har farmodern stannat sitt liv och fängslar sitt barnbarn i en långsam regelbunden rytm av rutiner som upprepas. Tills Victoire, den nya flickan i klassen stiger in i Ernests liv. Hon kommer från en mycket annorlunda familj med tolv syskon. Hon är gränslös, planerar deras framtida bröllop om exakt tolv år (de är tio år gamla), drar med Ernest ut i världen och tvingar honom att uppleva livet. Långsamt öppnas hans ögon, och även farmoderns. Gamla sorger stiger upp till ytan och spricker som bubblor. Livet och kärleken letar sig in i karaktärerna och precis som i en klassisk saga slutar allting gott.
Det är en bok med många nivåer. Den är enkelt berättad men behandlar svåra ämnen, språket är lättläst men bjuder på poetiska inslag. En liten läsfröjd.

Briljanta Bruno

Man kan aldrig få för mycket av Bruno K Öijer, så jag spinner vidare på Moas inlägg. Här kommer min favoritdikt som för mig personligen för tankarna till när jag bodde i Stockholm -97, och ramlade över diktsamlingen Det förlorade ordet (1995)

du fick aldrig veta
att när du rest dig satt jag kvar
vid avtrycken i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej
det var som om ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mig vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på varaktig kärlek

Mer sagoväsen för ungdomar

Mer än ögat ser, Melissa Marr (2008)
Det är svårt att låta bli att jämföra boken med Stephenie Meyers böcker, eller åtminstone likna de två. På flera bloggar och hemsidor står det ”för dig som har läst Twilight-serien”. Fast det här är bättre får jag lov att säga. Det som inte kändes bra i böckerna om Bella och Edward känns bättre här. Huvudpersonen Aislinn är till exempel mycket starkare, hon blir inte räddad ideligen, hon tar sina egna beslut och växer som person genom boken. Den här gången är det inte vampyrer utan oknytt som det handlar om. De finns överallt men är osynliga för människor. Sjuttonåriga Aislinn kan däremot se dem och hon har levt med vetskapen om dessa väsen hela sitt liv. Hennes mormor som hon bor hos kan också se dem och hennes döda mamma hade även hon förmågan. I början är det lite rörigt men man sveps snart in i historien med undran om hur det ska gå. Aislinn känner som sagt till oknyttens existens men hon har lyckats hålla sig undan hittills och följt reglerna. Tills en dag då ett av oknytten bryter det hon är van vid och uppträder som vanlig och försöker förföra henne. Det visar sig att oknyttet är Keenan, sommarkungen, som är på jakt efter sin sommardrottning. Han har bestämt sig för att Aislinn kan vara den rätta, och därmed den enda som kan rädda allt från evig vinter, och han tänker därför inte ge upp i första taget. Keenan skriver in sig som elev på hennes skola och komplicerar Aislinns tillvaro. Hon kan inte säga att hon vet vad han är för något av rädsla för vad som ska hända om hon avslöjar sin hemlighet. Hon kämpar för att övervinna hans skönhet och intensiva tjusningskraft. Ingen flicka har tidigare kunnat stå emot vilket förbryllar kungen och hovet, men fascinerar Keenan ännu mer. Hon kan heller inte berätta för sin mormor eftersom hon är rädd att förlora sin frihet, om hon får veta att Aislinn är jagad av oknyttens kung. Samtidigt börjar hennes vänskap med Seth, kallad den dödlige, (som är fylld med piercingar och bor i ett metalltåg, vilket hittills varit Aislinns fristad eftersom oknytt inte tål metall) att utvecklas till något mer än vänskap och den erotiska laddningen eskalerar genom boken. Han är den enda som får veta och han bestämmer sig för att hjälpa henne. Seth visar allt mer tydligt att det är Aislinn han vill ha och att han är beredd att vänta på henne. Hon tvekar nämligen att ta steget längre eftersom hon är nervös att det ska äventyra deras vänskap, och hon är inte helt säker på att det betyder lika mycket för honom som det gör för henne. Så, mellan den verkliga världen och den osynliga är Aislinn fångad, mellan den oemotståndlige sommarkungen Keenan och den dödliga kärleken Seth. Och Aislinn tvingas till ödesdigra beslut. Det är en spännande modern saga med vinterdrottningar med kalla hjärtan, magi, maktspel, tragiska kärleksväntandes vinterflickor, örter, osynliga oknytt som pratar i mobiler och starka flickor.

Men varför detta oskuldstema? Och så klart är det bara Aislinn som är oskuld och går runt och väntar på det stora ögonblicket med den rätte. Sommarkungen Keenan och Seth har båda haft, vad det framgår, nästan enorma mängder av ytligt sex. Det har ju senaste åren varit en våg av unga som vill vänta med sex till efter äktenskapet och går runt med ringar som symboliserar detta. Är det en avspegling av detta eller är Marr liksom Meyer mormon? Jag har alltså inget emot själva oskuldstemat, det är ju ett viktigt tema och en stor tanke under tonårstiden, men varför är det så onyanserat? Varför är det alltid tjejer som vill spara sig till den rätte? Om det handlar om killar i ungdomsböcker så handlar det nästan alltid om funderingar kring hur de snabbast ska bli av med sin oskuld. I alla fall det verkar som att det ska bli en fortsättning på boken. Än så länge har en fortsättning efter Wicked lovely kommit och det är Ink exchange, och nästa år ska Fragile eternity komma. Ink exchange är inte en direkt uppföljning i serien men handlar om några av karaktärerna från den första boken, vad jag förstår det som.
Nyfiken? Kolla in Melissa Marr´s myspace eller
denna sida som är startad av hennes fans .

utanmyr av Sofia Nordin

Ibland råkar man hamna på en bänk bredvid en tom plaskdamm i Majorna och man läser en bok som man vill ska ta slut för man har plötsligt insett att det nog är kall höst nu tillslut men samtidigt är det helt galet bra så man vill inte att boken någonsin ska ta slut oavsett hur kyrpande läskig den än är, så är det ibland, om man har tur.

Så, jag har alltså läst en bra bok (så dåligt uttryck men jag kommer inte på något jag gillar bättre ju st nu, jag menar inte bra bok som i tråkig kvalitetsstämpel utan som i helt fjantigt uppslukande suggestion, ba så ni vet)

Utanmyr av Sofia Nordin.

Utanmyr handlar om Johanna som följer den vackra susanna tillbaka till kollektivet Utanmyr där Johanna snart uppslukas helt av kollektivet och den norrländska naturen. Men något står inte rätt till, den öppna stämningen når inte alla vrår, Johanna upptäcker snart att det är saker man inte pratar om eller ens nämner med en blick. Men vad? och varför? och vad händer när man måste ta beslut som går emot ens övertygelse? Hur lätt är det att leva i otakt med det samhälle man trots geografiskt avstånd är en del av?

Utanmyr är krypande spännande och så vackert vardaglig att jag nitar fast blicken vid pappret och intek an slita den därifrån, jag ryggar tillbaka för jag gillar ju inte att bli skrämd men kan itne låta bli och efteråt är jag alldeles upprörd och lite sorgsen.

Känner att jag inte riktigt kan förklara storheten i den här boken, varför jag tyckte väldigt mycket om den, det är svårt och ska vara svårt att sätta ord på en stämning, Helena på Bokhora lyckades nog bättre, läs hennes recension här (och lägg märke till att hon också kallar den en bra bok! är övertygad om att det är på mitt sätt hon menar, hehe)

Vackra Vinterträdgården

Jag hade inte läst något av Christine Falkenland tidigare. Nu är jag glad att jag har gjort det. Vinterträdgården handlar om 40-åriga Laura, dagisfröken med författardrömmar, fortfarande hemmaboende hos sin pappa. Hela tiden finns en längtan till hennes döda mamma som hon hade ett komplicerat förhållande till. Skrivandet går trögt. Hon går en skrivarkurs men känner sig mest konstig och gammal. De andra på kursen verkar så unga och självklara. Hon känner sig ful och tycker inte om sin kropp. Knölen i bröstet växer. Hon har inga barn. Så en dag träffar hon persiska Sharhzad. Vackra, söta, nätta lilla Sharhzad. Hon är allt som inte Laura är. Och hon faller handlöst. Men Sharhzad är gift, och hennes son går på dagiset där Laura jobbar.

Jag har förstått att moderslängtan och bekräftelsebehov är teman som tidigare funnits hos Falkenland. Att hon skrivit poesi märks och insprängt finns små poesistycken. Detta suggestiva språk blandar hon med vardagliga situationer på dagiset, där kärleken till Sharhzad får stå som en poetisk kontrast. Det är något med språket som gör att det känns så färdigt. Det kan nästan inte sägas på ett annat sätt. Det är inte svårläst, men ändå så snyggt på-pricken-gjort. Det finns igenkänning också. Särskilt roligt tycker jag det blir när hon är på skrivarkurs och inte vill läsa upp sin text, ivrigt påhejad av en käck skrivarkursledare. Hur hon plötsligt tycker att hennes text känns så fel. Själva skrivandet, som blir ett bispår i berättelsen, hade jag gärna läst mer om.

Men det är bara en parentes för jag tycker Vinterträdgården (vacker titel förresten) är en oerhört vacker berättelse som skildrar en värld som man inte ser gestaltas så ofta. Det är snyggt och det är modigt gjort.

Bok som skaver ordentligt

Gömmarna, Cannie Möller (2008)
Jaha, nu har jag läst ytterligare en ungdomsbok som jag inte vet hur jag ska hantera. Eller tycka om. Cannie Möllers senaste bok Gömmarna är en hård och dyster bok. Tre barn gömmer sig i skogen. De är alla utsatt offer av olika anledningar och bakgrunder. Joel är inte som andra, någon slags diagnos är överhängande med vredesutbrott och instängdhet, men vad får man inte veta. Hans föräldrar propsar på att han ska gå i en vanlig klass och klasskamraterna trakasserar och mobbar honom. Det elaka spelet driver honom på flykt till skogen när han en dag helt enkelt får nog. I skogen finns också Jessi, en flicka som har rymt från ett behandlingshem, från ett trassligt liv och tvångsmatningar. Den tredje figuren är Derek, en ensam flyktingpojke. De tre möts där i någon slags flykt och överlevnadskamp och tyr sig till varandra, mest utan ord. De har lite olika relationer till varandra. Joel som inte är van att kunna hantera människor och närhet blir störd av Jessis framfusighet. Jessi å andra sidan kräver närhet i sin desperata utsatthet. Joel trivs bättre med Dereks kompakta tysthet. Jessi gör som hon gjort tidigare av utanförskapsrädsla. Hon eldar för att få uppmärksamhet men det brinner lite för mycket. Skogen flammar upp och i släckningsarbetet hittas Derek och placeras på ett hem. Hela tiden är Joels föräldrar, polisen och skolan på jakt efter honom. Den enda som faktiskt vet var han håller sig gömd är Anja, en klasskamrat till Joel som också var med i trakasserierna, hon blev pushad att var grym och mår dåligt över att hon inte vågade stå emot. Hennes röst dyker upp emellanåt och hennes berättelse förs framåt parallellt med skogsgömmarna. Hon väljer först att inte berätta för polisen vad hon vet och sett. Andra bifigurer som ges röster är kioskdamen som alla barnen på ett eller annat sätt kommer till, Joels föräldrar som irrar runt i ett kaossorgligt sökande och en man som plötsligt blir en del av Dereks liv. Det är mycket man inte riktigt får kläm på i berättelsen, bland annat Joels föräldrar, på om hur de resonerar och agerar, om hr Anja tänker och reagerar. Det är något väldigt kallt och hårt över hela berättelsen. Och det är klart att det inte kan vara något annat när det handlar om tre utsatta barn. Men det vilar också en mycket obehaglig ton i boken som gör att det skaver lite i magen när man läser den. Det är en stark och grym bok om utanförskap. Stark för att den sitter kvar länge. Grym för att det är en bok om osedda barn, där tragedier hade kunnat stoppas med hjälp av synlighet. Och det är väl så det oftast är i verkligheten.

The revival of the Kulturtanten

De dyker upp lite då och då i media. Omtalas. Omskrivs. Omnämns. Kulturtanterna. Jag var för någon vecka sedan på utdelningen av kulturpassen i konserthuset i Göteborg. (I Göteborg finns ett unikt nätverk kring barn- och ungdomskulturen i form av KULF (kultur i förskolan) och KULIS (kultur i skolan). Kulturombuden ska verka för ett positivt kulturklimat i Göteborg, som det heter så fint. Vilket går ut på att man ska sprida information, t.ex. ta upp kulturfrågor på sin arbetsplats, förmedla kontakter mellan exempelvis skolorna och kulturlivet). I alla fall, i år var passen en slags hyllning till ”kulturtanten”. Häftets omslag är prytt med en prickig kulturtant och i texten låter det så här: ” Ofta är dessa "kulturtanter" alltför osynliga, men de är en ytterst viktig kugge i arbetet med att stödja det lokala kulturlivet”. Så öppnar jag senaste numret av DIK forum idag och i kommande nummer ska det visst handla om just Kulturtanten med artikel om ”Tanten har blivit kult” och dessutom ska man få ”Den ultimata guiden till kulturtanten” med tecknen som avslöjar om man är en kulturtant eller inte. Är jag på väg att bli en kulturtant? Har jag redan blivit en? Eller har jag alltid varit en sådan? Jag sållar mig i alla fall gärna till den behövda kulturtantsskaran. Vi får se efter nästa nummer av DIK.

Rymdäventyr

Larklight eller de vita spindlarnas hämnd eller till Saturnus och tillbaka av Philip Reeve (2008)

Den här berättelsen tar sin början 1889 någonstans i vintergatan. Ombord på eterskeppet Larklight bor Art och Myrtle Mumby tillsammans med sin pappa som forskar kring olika livsformer i rymden. Den värld vi befinner oss i är vår egen värld, så som författaren tänker sig att den skulle ha sett ut om Newton hade upptäckt inte bara gravitationslagen. Människorna har kunnat ta sig till rymden i århundraden, alla planeter är befolkade av diverse varelser och eterskeppen drivs av alkemiska processer. När vi möter våra hjältar blir de just anfallna av de vita spindlarna som är ute efter hämnd. De vita spindlarna kallas även de äldsta och styrde över världsrymderna innan the Big Bang. Nu är de ute efter Larklight och Art och Myrtle måste tillsammans med kapten Hök besegra dem för att rädda världen.
En något rörig berättelse, skriven med humor och uppfinningsrikedom (roligast är de flygande städgrisarna som äter upp skräp och smuts, mycket praktiskt när gravitationen är i olag och smulor börjar flyga omkring). Reeves tidigare serie om de vandrande städerna innehåller mer djup och allvar, men är också riktad till en något äldre läsarkrets. Larklight kan säkert tilltala yngre fantasy-slukare som snart är redo för Liftarens guide till galaxen.

Om Frida Kahlo

Första träffen med bokcirkeln efter sommaren. Vi har läst Till sängs med Frida av Slavenka Drakulic (2007). Boken handlar om konstnären Frida Kahlo och tar sin början i sjuksängen där Frida ligger döende och ser tillbaka på sitt liv. Berättelsen har tre olika former. Frida berättar i jagform från sjuksängen. Berättaren tar vid och berättar om Frida i tredjeperson. Och författaren beskriver Frida Kahlos tavlor, tolkar och drar paralleller till berättelsen i korta stycken.

Boken ligger någonstans mellan biografi och roman. Författaren Slavena Drakulic drar aldrig idén tillräckligt långt och låter Kahlos tavlor fungera som någon sorts bevis för hennes skönlitterära framställning, i stället för att verkligen försöka gå in i Frida Kahlo som litterär karaktär och på så sätt försöka känna vad en människa i hennes situation skulle ha känt. Vi tyckte Frida Kahlo reducerades till ett offer för smärta och kärlek. Hennes styrka som kvinna och konstnär hamnar i skymundan. Diego Rivera blir den mittpunkt hon kretsar kring och smärtan likvärdig med henne själv. Vi saknade en mer renodlad biografisk hållning eller modigare fiktivt berättande.

Väl valda ord

Vissa sanningar i livet kan bara sägas med Bruno K Öijers ord, i hans dikter. Hans nya diktsamling Svart som silver (här recenseras den i DN) känns som något jag längtat efter länge. I Babel igår intervjuades han om livet, döden och ensamheten. Och om det amerikanska presidentvalet. Han sade att han inte blir imponerad förrän en homosexuell indian blir president i USA. Precis.

En annan som ofta slår huvudet på spiken är Bodil Malmsten. Det vardagliga och privata får plats i hennes texter. Det nordiska missmodet, den svenska melankolin eller bara det allmänna missnöjet skildrar hon i sitt inlägg En misslyckad fruktsallad på Finistère.se: "Det kunde varit värre, men det var inte ens illa nog."

En favoritdikt ur Öijers Dimman av allt (2001):

när jag vrider om nyckeln
till min lägenhet
känner jag ibland att jag tränger mej på
att jag kommit hem för tidigt
och utan att förvarna
jag står kvar
väntar innan jag öppnar dörren
det främmande osynliga
måste hinna ställa tillbaka stolarna
och plocka undan
ta med sej alla sina saker
innan jag går in
och låtsas att jag ingenting ser
ingenting vet

Slut på kritan

Slut på kritan, Alain Mabanckou, (2008)
Inte en enda punkt. Inte en enda. Och det här borde jag ju älska och det gör jag. Faktiskt det gör jag. Men tålamodet räcker inte just nu till för denna text, även om den är lättläst, trots sina enbart existerande skiljetecken. Så jag gör ett fuskinlägg här av en tredjedelsläst bok. För jag tycker den bör uppmärksammas. Det skrivs på flera ställen att den fransk-språkiga afrikanska litteraturen under de senaste åren har fått höras i Sverige. Jag har tidigare bloggat om bland annat Nattens inre. Mabanckou har flera diktsamlingar och romaner bakom sig. Pointe-Noire, Kongo-Brazzaville: Den afrikanska muntliga traditionen ska printas ner säger Envisa snigeln och ger i uppdrag till Spruckna glaset att samla livshistorierna från människorna i hans bar Slut på kritan. Baren ses som syndens näste av makthavarna. Och det är väl här jag är någonstans, i myllret av personer som beskrivs i ett textflöde där litterära och ironiska referenser gömmer sig och där figurerna gestaltas i en manlig värld av militärer, presidenter, där det andra könet verkar vara horor eller flickvänner. Jag har som sagt inte läst klart men ofta känns ju en bok så där bra genom att bara nosa på den, liksom genom att bara hålla lite i den, sniffa på bokomslaget och läsa de första raderna. Och det här är en sådan bok. Hyllad är den också. Bland annat har den vunnit flera litterära priser och har översatts till ett tiotal språk.

Här kan du kolla in hans hemsida.
Och för dig som kan franska kan läsa hans blogg.

När jag är hos dig

Och nu har jag läst ut min första Linn Ullman! Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, jag blev faktiskt inte besviken på slutet som jag hade befarat, tyckte den blev bättre och bättre. Men det var som något som saknades ändå. Jag hade nog velat att den skulle vara ruggigare tror jag, hade gärna sett ett mer psykologisk-spännings-spår med den knarrige Axel. Det tyckte jag var det mest spännande, att den unga och upptagna Stella hade en vänskap med en gubbe som hon mött via sitt jobb som sjuksköterska, det var något i allt som utelämnades där som jag gillade. och i relationen till Martin, jag hade velat rota lite till i det som utan rotande verkar ligga där under och pyra. Tänkte lite på filmen Little children, jag hade gärna sett en smutsigare bok, något ruffigt. vilken av hennes andra böcker är mest otäck? något tips?

Är pepp på att läsa de två andra böckerna av Ullmann som jag har hemma men det får nog vänta ett tag, finns så mycket i högarna just nu

Jag fortsätter på temat med lika omslag, de här omslagen kom båda 2007 och jag är nog inte den enda som blandat ihop dem?

Att det ena är en svensk utgåva och det andra är en engelsk kan nog spela in enligt en kommentar på bokhora från någon som verkar veta mer. jag tycker det är fascinerande, att man som förlag alltså inte köper världsherrarättigheterna på sina omslag eller löser det på något annat sätt så att man är ensam om bilden.

Jag tror du skulle gilla den här faktiskt

Jag var lite skeptisk till den här boken, som heter Jag tror vi behöver prata faktiskt, av Docenterna-gitarristen Jon Jefferson Klingberg. Dels för att jag trodde att det skulle vara för mycket kändis-referenser. Dels för att det kommer många böcker i den här relationsgenren just nu, och jag trodde den skulle vara en i raden. Visst här finns en del kändisnamn som ibland nämns lite by-the-way och visst det är lite "vi-bor-på- Söder-och-är-mediemänniskor-känsla". Dessutom störde jag mig på användandet av Winamp i ett kapitel. ”Hon slog upp sin Winamp, hon satte på en ny låt på Winampen” osv. (Produktplacering?). Men förutom det så gillar jag den här boken.

Den handlar om en skilsmässa och allt som hör därtill. Uppdelandet av hemmet, vårdanden av barnen, gräl, smärta, otrohet, svartsjuka och sorg. Men framförallt handlar den om att bli dumpad. Bokens berättarjag, Karl Mikael Frejevall, använder själv uttrycket flera gånger. För den ganska ”lugna” skilsmässan som till en början var en slags överenskommelse initierad av hans fru Kristin, utvecklas till ett svartsjukedrama då han får reda på att hon träffat en annan. Han har blivit dumpad. Alla som någon gång blivit lämnade för någon annan vet hur djävulskt det kan kännas. Karl Mikael jämför sig med den nye mannen, tänker ut hämndplaner, pratar, ältar och gråter med sina vänner. Och det här är bokens starka partier. När det blir svart och mörkt. Ångest, ensamhet, mindervärdeskomplex och hat. Allt som hör till att bli lämnad. För någon annan. Någon bättre.

Visst det här kanske inte är en bok som kommer att gå till historien. Och jag tycker kanske att det är orättvist att jämföra den här debutboken med exempelvis P-O Enquists senaste, som jag sett göras någonstans. För trots allt så är det här är en bok man sträckläser. Och han gör det riktigt bra Jon Jefferson Klingberg. För, undantaget kändisarna, så vill man ju veta hur det ska gå för den stackars kraken. Och det är sannerligen inte alla böcker man känner så inför.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg

jag visar min och du visar din?

Jag vill tipsa om en sida som verkar helt fantastisk om man som jag är bokälskare med vissa organiserings/kontrollbehov. på http://www.bokhyllan.com/ kan du nämligen lägga in din bokhylla virtuellt och titta på vad andra har i sina. Visst låter det helt fantastiskt! Jag har bara hunnit registrera mig än så länge men om ni vill bli kompis heter jag ida-maria. Förutom att du får lägga upp din bokhylla till allas beskådan så kan du även sätta betyg på böcker, recensera, se snittbetyg, se vad andra läser och diskutera böcker.
Nu längtar jag efter en rejäl semester så att jag kan sätta igång och organisera!

Konstigt

Det här hade kunnat bli bra. Det vilar en obehaglig och mystisk Stephen King-känsla över Jonathan Carrolls Skrattets rike som kom på svenska 1980. Det handlar om litteraturens makt över verkligheten, författarens makt över läsaren. Hur livet kan förändras av en bok och ur besatthet kan leda till - ja vad egentligen? Galenskap? Eller att verklighetens gränser suddas ut när fiktionen blir viktigare än allt annat? Jag vet inte riktigt, för den här boken håller inte riktigt vad den lovar. Jag väntade mig mycket mer; spännande upplösningar, fantastiska inslag. Men allt blir lite halvhjärtat och trött. Och slutet är under all kritik. Det är precis lika illa som det välkända "och så var det bara en dröm"-slutet som tas till när historian har blivit alltför invecklad, och som faktiskt diskuteras i boken!
Det finns en anledning till varför jag läste den här boken. Jag hade nämligen fått för mig att jag skulle älska den. Den sattes en gång fram på en tipshylla från låntagare och när jag läste på baksidan blev jag väldigt intresserad. Det handlar om Thomas som är fullständigt betagen och besatt av en författare, Marshall France, och dennes verk. Han bestämmer sig för att skriva en biografi om honom och reser till författarens hemstad. efter ett tag börjar konstiga saker hända. Invånarna verkar på förhand veta vad som händer, de kan förutsäga de mest märkliga saker och verkar dölja något. När Thomas råkar höra en bullterrier tala i sömnen, rasar verkligheten fullständigt samman och stadens invånare visar sig vara den berömde författaren Marshall Frances skapelser. Sedan författarens död har deras förutbestämda liv börjat vackla, men Thomas i egenskap av biografiförfattaren, har makten att ställa allt till rätta.
Det dåliga språket, kryddat med alltför många "hon hade en läcker häck", hade kanske kunnat accepteras om själva berättelsen hade blivit så spännande och fantastisk som författaren antyder. Men jag sitter besviken och skakar förbryllat på huvudet när jag läst färdigt. Lite samma känsla som man får av en miniserie på tv baserad på någon av Stephen Kings böcker. Det blir mest konstigt.

Tre tjejer löser brott

Petter Lidbeck har (hittills) skrivit sex böcker i deckarserien Tre tjejer. Jag har läst de tre senaste; Den hemliga koden (2007), Den döde sonen (2008) och Den vita kameleonten (2008).

Jag imponeras av Lidbeck. Han tar verkligen barn på allvar och väjer inte för svåra ämnen. Allt man som barn (och människa) konfronteras med idag genom media och andra intryck, får plats i hans böcker. De tre tjejerna, berättaren Pella och hennes bästisar, tvillingarna Tyra och Siri, som ibland leker detektiver, befrias från allt typiskt "flickigt". Men Lidbeck gör dem inte därför till pojkflickor. De är helt enkelt barn. Barn som går i skolan, går ut med grannens hund, går på stan och äter glass, går på bio, myser med mamma i soffan, surfar på Internet och funderar på massor av saker. Som vänskap, kärlek, utseende men även krig, våld och ondska. Och de tillåts också vara barn när de löser brotten. För de missförstår ofta, luras av elaka människor som utger sig för att vara snälla, vill väl men gör fel ibland. Och allt detta diskuteras förstås i böckerna; hur man kan bli galen av sorg, att ensamma människor kan bli lite konstiga och att vissa människor kan göra onda handlingar, helt utan anledning eller pågrund av sin egen osäkerhet osv. Samtidigt är böckerna spännande och överraskande. Vänskapen mellan tjejerna är roligt och varmt skildrad, likaså Pellas förhållande till sin mamma som lever ensam med Pella sedan skilsmässan. Och spänningsfaktorn är alltså dessutom hög, morden otäcka och mysterierna många. Man behöver inte vara barn för att roas av Lidbecks böcker.

A´ la Rydberg

Såg Babel special igår med Carina Rydberg. Vilken kvinna! Inte visste jag att hon var så kul och slagfärdig. Sympatisk, även om hon själv sa att hon alltid är arg. "Jag är född arg. Det var det första mina föräldrar sa, "Vad arg du är!"". Befriande med någon som står för sina aggressioner. Hon sa också att hon inte skulle skriva någon deckare förrän hon kom på en "bra snut", d.v.s. inte en sån som alla andra, alkoholiserad och nergången.

Det var länge sedan jag läste Den högsta kasten och då var det en sån stor hype att det var svårt att tycka nåt själv. Lite sugen på att läsa om den eller Den som vässar vargars tänder. Eller varför inte den hon skriver nu, en fantasyroman...
För er som missade programmet finns det på att se på SVTs hemsida.

Inom en snar framtid?

Det här är nog min favoritgenre. Dystopiska framtidsvisioner där dagens värld förvrängs bara en liten aning, men ändå känns så totalt avlägsen. Eller är det bara för att man fruktar att det kan bli sanning en dag? I Kazuo Ishiguros roman Never let me go som kom på svenska 2005, är det kloning av människor som drivs till sin spets. Och det på ett utsökt, förvillande vackert sätt. Med ett klart språk som får den otäcka berättelsen att verka naturlig och självklar.

Kathy, Thomas och Ruth växer upp på Hailsham, ett slags internat där de undervisas i olika ämnen (speciellt skapande konst, poesi, målning osv eftersom utövande av konst bevisar att man även som klon har en själ). Barnen blir varandras familj eftersom de är kloner och därmed föräldralösa. De vet hela tiden vilket deras öde kommer att bli, de har en klar väg att följa. De ska nämligen donera sina organ till de "riktiga" människorna ute i världen. Först arbetar de som vårdare åt andra donatorer och sedan donerar de organ efter organ tills de "fullbordar", dvs dör.

Man kastas som läsare rakt in i den här världen, utan att få några förklaringar av författaren. Man upptäcker efterhand hur det ligger till, att barnen är klonade och att de ska bli donatorer. eftersom den här situationen inte ifrågasätts av barnen själva så gör heller inte författaren det. Det är först i slutet av boken som Kathy och Thomas börjar göra uppror mot den här världsordningen. De inges hopp om att få uppskov några år för att ägna sig åt sin kärlek. Detta lilla uppskov som man som läsare kan tycka är futtigt, de ska ju ändå bli donatorer efteråt, är för karaktärerna i boken den stora drömmen. Att de inte skulle donera känns för dem otänkbart. Detta tycker jag är skickligt gjort av författaren. Det är ju så man som människa kommer att acceptera orättvisor och fruktansvärda övergrepp; genom att under lång tid intalas att det är det enda sättet. Till slut har det blivit en självklarhet och man ifrågasätter inte längre.

Det handlar också om att välja en annan väg än den som stakats ut åt en i livet, eller att acceptera sitt öde. Hur lever vi egentligen själva? Hur fria är vi att bryta mönster och välja våra liv?

Som hundra historier i en

När det kommer en älskare Mats Wahl (2008)

Efter att ha avslutat läsningen vet jag inte riktigt var jag har den här boken, men jag blir inte av med huvudpersonen Tom från mina tankar. Jag tycker om det lågmälta språket och att handlingen förs framåt långsamt i ett vardagsbetonat lunk. Det är liksom något såsigt sensommar-gräsklippar-geting-slött över hela stämningen. Som ett stillsamt väntande. Man vet ju, eller anar, hur det ska gå med det där vapnet som göms i garderoben, för det är klart att något hemskt ska hända, och man anar att det där knäet mellan mammas polispojkvän och halvsystern i soffan ska bli något mer, men ändå inte, och inte vad. Och det är just det som är så bra i Wahls senaste bok. Tom flyttar med sin mamma och sina två halvsyskon (alla har olika pappor) till landet där de har ärvt sin mormors hus. Tom är en lugn kille som det gått bra för i skolan, till skillnad från Morgan med vredesutbrott, vilket ofta resulterar i näsblod för Tom. Tom börjar klippa gräset hos granngubben Berger som även lär honom att hantera ett gevär för att skjuta av störande katter. Efter bara någon dag meddelar Berger att han är deras morfar och en smått chockerad Tom får i uppgift att berätta detta för sin mamma, som heller inte vet något. I samma veva börjar hans mamma dejta en polisman och den nya skolan börjar. Små missförstånd i de nya korridorerna leder till komplikationer och slutar i ett slagsmål, vilket resulterar i en massa rykten om att Tom är rasist. Polispojkvännen Dick har en dotter i samma skola som ljuger till Toms nackdel. Dick å andra sidan har fullt upp med annat, eller någon annan, och det är inte Toms mamma det handlar om.

Tempot är långsamt i en rasande fart av utvecklingar i historien. Vilket egentligen inte borde gå ihop men det gör det. Slutet är snöpligt och många frågor hänger och dinglar. Det är som att något saknas och jag märker när jag skriver att det är svårt att sortera och bena ut alla parallellhistorier, och försöka förklara bokens handling. Handlar det om ensamhet, som en reflektion kring alla de skjutglada ensamvarelser som aldrig upptäcks förrän skottet redan fallit? Eller är det om saknaden efter pappan, där avsaknaden av identifikation av en fadersgestalt resulterar i att allt konsekvenstänkande upplöses? I så fall köper jag det inte. Eller är det om att små missförstånd lätt kan kompliceras och bli livsavgörande? Det är så himla många trådar som spretar och karaktärerna känns lite ihåliga. Mest för att det är så många viktiga saker som utspelar sig och man undrar varför de gör som de gör. Varför är till exempel Morgan så labil, känns mer som en bakomliggande diagnos? Och varför ges man bara en mycket märklig bild av Annies sexuella erfarenheter, smygavlyssnade av Tom? Det blir en konstig bit i det hela när historien uppenbarar sig. Så många hur och varför, men ändå går det ihop och blir en bra och viktig historia som absolut är läsvärd.

Enligt konstens alla regler

Det var länge sen jag pendlade så i omdömet av en bok som när jag läste Sara Mannheimers Reglerna. Först var jag förtjust, sen konfunderad, sen irriterad, sen road, berörd och slutligen distanserad. Road av de komiska scenerna och igenkänningen, distanserad av det högtravande språket. Jag har fortfarande svårt att ge ett omdöme om boken för att det känns som att den är så mycket. Lite som vi tidigare skrivit om här på bloggen, en sån där bok man som man tänker på efteråt, som inte känns avslutad utan pågår även efter att man har slutat läsa.

Som titeln avslöjar har det med regler att göra. Berättarjaget gör upp regler för hur hon ska leva, äta, skapa, älska och vara i relationer till andra människor. Överhuvudtaget är livet och dessa regler förknippade med mycket ångest. Hon måste agera så att det blir rätt, känns rätt efter de regler hon satt upp. (Någon annan som får associationer till tvångssyndrom?).
Samtidigt känner jag igen mig i vissa situationer. Vi lever ju alla efter vissa regler, såväl medvetet som omedvetet. I ett stycke sitter berättarjaget och läser på en bänk. En man kommer förbi, egentligen vill hon fortsätta läsa men tittar ändå upp och nickar till för ”så gör man ju”. Enligt reglerna. Den dolda agendan vi alla känner till.
Jag kommer också att tänka på alla val individen ställs inför, och kanske vill boken spegla det. Individens vilsenhet. I ett samhälle där vi behöver coacher, självhjälpsböcker, tv-program som hjälper oss att städa, äta, inreda och klä oss rätt. I en sån värld behöver individen kanske egna regler. Eller?

Metarysare

Tystnadens hus Magnus Nordin (2008)

En av de svenska författarmästarna på spänningsrysare är Magnus Nordin. Hans senaste bok rymmer fler nivåer än bara klassisk rysare. Stella och Gabriel rymmer tillsammans från det hus som flera fosterhemsbarn hamnar i. I huset regerar Fader David och hans gudomliga regler och barnen har ingen kunskap om det som finns utanför de låsta dörrarna. Stella har bott där sedan hon var liten, fast hon vet inte säkert för hon har inga befintliga minnen alls från sin barndom. Med hjälp av Gabriels kompis gömmer de sig i ett tomt övergivet rivningshus. Gabriel jobbar nattskift för att spara ihop pengar för att komma vidare. Stella däremot får inte lämna huset eller prata med någon för att inte bli upptäckta och blir på så vis fånge i ett nytt hus, fast denna gång i ensam tystnad. Men huset är inte så tomt som de först trott, utan det bor också ett annat par på rymmen som Stella finner tröst och en gnutta vänskap hos. I övrigt är huset tyst, alldeles onaturligt tyst, förutom krafsande ljud på nätterna som inte upphör. En dag ser Stella en liten flicka i hissen, men nästa stund är hon borta. Så dyker upp hon plötsligt upp igen och tyr sig till Stella. Det är något som inte stämmer med flickan och Stella dras in i något som hon inte riktigt kan hantera och historien leder fram till mörka källargångar, brända tapeter, en övergiven barndom, hemligheter bakom garderober och klösande fingrar. När hon börjar luska lite visar det sig att det hon befarat är sant, flickan i huset dog för flera år sedan. Eller gjorde hon verkligen det? Förutom rysartemat är boken en stark bok om ensamhet, utanförskap och övergivenhet. Jag snyftade faktiskt till (och det gör nog inte den tänkta målgruppen) över den tragiska historien som uppenbarar sig kring den lilla flickan. Det gjorde lite ont i hjärtat att läsa om hennes kamp att förstå varför pappa beter sig som han gör, om att hålla masken och om den totala rädslan hos ett litet barn. Och så är det rysardelen som naglar fast en på sidorna och handlingen som plötsligt vänder. Och när man till slut lyckas förstå och lista ut hur allt hänger ihop är man framme på den sista sidan. Mästerligt och skickligt skrivet där en rysare får vara formen för så många fler frågor och teman kring svek.

Kärleksfåneribok

Tjej, nästan 16 Kär och desperat Sue Limb (2007)
Fy vad plumpt och fånigt. Boken är knappt värd en recension. Jag som tycker om smaskungdomsböcker emellanåt som Gossip girl och Cabots böcker i lagom doser. Men det här, suck. Jag trugade mig ändå igenom den fåniga historien om Jess som är superduper kär i Fred och som hon har planerat att spendera hela sommaren ihop med. Men så tvingas hon iväg på en arkeologiresa kombinerad med att besöka hennes pappa, tillsammans med mamma och mormor (och nej, Jess vågar inte berätta om Fred för sin mamma). Urfåniga sms:historier följer genom de trista sidorna på färden. Väl framme hos pappa blir det lite tumultartat först, för hej och hå så visar det sig att hennes pappa är homosexuell och inte vågat berätta något, men allting är jättebra och jättefint och pappas nya pojkvän är strålande trevlig och Fred kommer dit som en överraskning och allt blir så fint och glatt och käckt och bra och till och med mamma är glad på slutet. Fortsättningen på Tjej, 15: kul men knäpp och så kommer nästa del Tjej, 16: missförstådd av alla. Bara titlarna…Men jag fattar ju att den inte behöver marknadsföras så hårt, den kommer att plockas från hyllan ändå. Chic lit, smörlitteratur, utan någon substans.

slut och avslut

Det är märkligt. Jag började läsa När jag är hos dig av Linn Ullman och var inte särskilt pepp. Stör mig lite och suckar inte för att det är dåligt utan för att det känns så sökt och störigt liksom. Men ändå kan jag inte låta bli att läsa. Och har insett att jag har två andra av hennes böcker (hon har väl inte skrivit så mycket mer?) och jag tänker bannemig läsa dem också. Mycket märkligt. Men kanske är det något där som kommer växa, bara kommit halvvägs än ju. Jag är inte en sån som ger upp inte. Och tänk, inte kan jag missa ifall nu slutet vore fantastiskt? Nej, jag ska läsa alltihop, så vet jag.
Jag avslutar nästan alltid böcker och om jag inte gör det måste jag konferera med någon annan som har läst eller gett upp och få deras råd. Jag är så himla rädd att missa något viktigt, något brännande och rispande. Så jag vågar inte sluta.
Förra veckan läste jag ut Kajsa Ingemarssons Den ryske vännen just för detta att jag hoppades på slutet. Men slutet var mest som om luften gick ur en ballong och gjorde mig sur sur sur över att jag kämpat på och lagt ner tid. För att jag hoppades så.
Jag tycker slut är viktigt, det är det sista jag läser och då vill jag ha något bra med mig att tänka på. Hellre en rejäl smäll och ouppklarade trådar än när allt löser sig och inget egentligen händer.
Pratade om Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl idag och det är ett riktigt bra slut tycker jag. Klarläggande men ändå med lösa trådar, spännande och förvånande men inte helt ologiskt. Jag älskade det och hatade det på samma gång. Älskade det för att det inte löste sig för enkelt utan att historien tuffade på även efter att jag slagit igen boken och hatade det just därför. För att det inte var ett hollywoodslut som jag kunde lämna på sista sidan. Det är fint tycker jag, när det blir så.

Blandade tankar

Om "Babel Special" med Per Olov Enquist som visades häromkvällen. Jag bara måste läsa hans nya självbiografiska bok Ett annat liv! Jag längtar efter hans omsorgsfulla språk, de utvalda orden, tanken bakom allt. Daniel Sjölin bad honom ha författarskola och visade upp olika meningar som Enquist skulle välja bland. "Vart tog det vägen." Med punkt och inte frågetecken. Eftersom frågan då går inåt i läsaren och inte kräver ett svar. Och som tempus valde han gärna pluskvamperfekt: "Han hade då rest sig och gått". För att ge intryck av att en historisk källa ligger till bakgrund för texten. Så fantastiskt! Jag funderar nu på att läsa om Nedstörtad ängel, som enligt Enquist själv är "smått genial".

Om Vad är så skört att det bryts när du säger dess namn? av Bjorn Sortland som jag läste idag. Jennie skrev om Sortlands bok här.
Jag läste den långsamt, njutningsfullt. Och förstås med en gråtklump i halsen och värkande hjärta. Vad fint det kan vara med luft i en text. Luft mellan raderna, luft i texten, i berättelsen. Så mycket som inte blir sagt eftersom det inte kan sägas. Att tomrum kan vara så talande! Sådant gillar jag.
Jag tänkte på Innan jag dör av Jenny Downham som jag skrev om tidigare här. Skildringar av unga människor som väntar på att dö. Men i Sortlands bok är det ju Markus, han som blir så fruktansvärt förälskad för första gången i sitt liv, som berättar. Om Ingrid, den sjuka och vackra. Downhams bok befinner sig mitt inne i dödsångesten hos den som snart ska dö. Och hur kan man egentligen skildra något sådant? Kanske är det lättare att beskriva döden från den anhörigas perspektiv. För där kan vi känna igen oss. Där kommer vi alla att befinna oss en gång. Ung kärlek beskrivs också i båda böckerna. Men i Downhams bok kan vi aldrig veta vad hennes pojkvän känner. Hur det känns att bli kär i någon som snart ska dö. Och ändå känna att det är värt det.

Apropå...

... Lena Kjersén Edmans artikel i DN häromdagen. Som handlade om Stephenie Meyers vampyrserie Twilight. Och där artikelförfattaren ställer sig frågan varför hon inte blir kär i Edward Cullen när så många andra läsare tycks bli det.

Jag är personligen mer förtjust i Jacob, varulven. Han är jätterolig. Får utbrott och tvångskysser Bella, den alldagliga flickan som åtrås av alla dessa monster. Jacob surar, är svartsjuk och barnslig, retas och saboterar medvetet Bella och Edwards supertråkiga relation. Tack vare Jacob händer det i alla fall något. Vilket naturligtvis är poängen med att introducera varulvsmomentet i böckerna.

För spänningen, mystiken och den erotiska laddningen försvinner redan i första boken. Så fort Bella och Edward blir ett par så blir det tråkigt. Edward har i början av boken potential att bli en spännande karaktär. Han är hemlig och svår och beter sig underligt. Han vänder sig bort från Bella med avsky (han åtrår hennes blod), han dyker upp utan ett ljud (han rör sig snabbare än fantomen), han räddar henne alltid i sista sekunden trots att de varit mil ifrån varandra (han ser henne i andras tankar) och han stirrar på henne med fascination, hat och nyfikenhet (han kan inte läsa hennes tankar, men alla andras, vilket förbryllar och irriterar honom). Edward är den perfekta fantasin. Med felet att han verkligen är perfekt. Tråkigt. Han gör aldrig fel. Och när man tror att han gjort fel så är det bara för att han genom förnuftigt resonerande kommit fram till att han borde prova att göra fel.

För mig är det självklart fantasin som fattas. Allt är förklarat, utrett och tillrättalagt. Det måste finnas en osäkerhet kvar hos läsaren tycker jag. Jag skulle bli överlycklig om Edward till exempel dödar Bellas pappa i nästa bok (som jag ändå ska läsa) för att demonstrera sin demoniska makt. Eller något liknande. Eller varför inte Jacob. Eller om Bella kunde rycka upp sig och bli en riktig person så man hade någon att identifiera sig med. Då kanske fantasierna och känslorna skulle komma smygande tillbaka. För ibland känner jag såhär: Bra eller dålig litteratur åsido, bara man känner något och blir berörd!

(Bilderna föreställer: Kärleksklotter från ett Edward Cullen-fan (inte jag) samt bild på skådisarna i Twilight-filmen.)

Mr Gaiman och Mr Punch

På Neil Gaimans hemsida är det nedräkning tills han nya bok The Graveyard Book släpps i USA. Tre veckor och fem dagar kvar nu! Det är stort. Jag tycker han är fantastisk, Mr. Gaiman. Min storebror ger mig då och då några av Gaimans verk i present, däribland American Gods och senast första delen av The Sandman. Snacka om nya världar som öppnar sig! För att inte tala om Neverwhere, som egentligen skrevs som en tv-serie, men som nu är en omtumlande bra bok att läsa. Och barnboken Coraline med den parallella världen där hennes dockföräldrar vill sy in knappar istället för hennes ögon, är så bra och skrämmande att man njuter mitt i rysningarna.

Nu har jag läst The Tragical Comedy or Comical Tragedy of Mr. Punch (1994) av Neil Gaiman, en grafisk novell med illustrationer och formgivning av Dave McKean. Det är en fenomenalt vacker bok med teckningar och illustrationer som är som tavlor. McKean har använt massor av olika tekniker; fotografi, collageteknik, målning. Han använder riktiga kasperdockor som han fotograferar av och blandar in mellan bildrutorna med teckningar.

I centrum för berättelsen är en kasperteater, den klassiska "Punch and Judy" som går ut på att Mr. Punch pucklar på sin fru Judy med en käpp tills hon dör, därefter överlistar han bödeln, döden och djävulen. Pojken, berättelsens jag, ser föreställningen både som barn och när han blivit vuxen, och den väcker minnen och familjehemligheter till liv. Den som trär Mr. Punch på sin hand för en föreställning blir aldrig av med honom, och han kan aldrig dö...

återvinning som är så hippt!

Det här med att använda samma bild till olika böcker kan man ju tycka vad man vill om, kostnadseffektivt och rationellt till exempel. Men ibland blir det ju lite fel kan man tycka. Som det här. Samma bild på Matematik för grundläggande vuxenutbildning som på Flickan och skulden, Katarina Wennstams (som Moa skrivit om här) bok om våldtäkt.

Blir alltid lika förvirrad när jag plockar fram matteboken på jobbet till någon förväntanstfylld komvuxelev.

Porrlitteratur i lightversion eller så kallad kiosklitteratur

Han tog henne i sina armar och kysste henne länge och lidelsefullt. - Jag är så lycklig, viskade hon andlöst. Clark älskade henne och hon kände på sig att det inte skulle dröja så länge innan han friade till henne. Det skulle ju bara vara en naturlig uppföljning av det hela liksom... - Du måste gå in nu, sa han och kysste henne på pannan, annars står du och blir förkyld. Hej då Helen...

För någon sommar sedan gjordes ivriga bokfynd på Yngsjö loppmarknad. Med förtjusning roffades en hög åt med fantastiska titlar och omslag. En hög som jag nu plöjt igenom. Böckerna tillhör bland annat den Vita serien, en bokserie bestående av romantiska böcker som utspelar sig i sjukhusmiljö. Serien utgavs av Wennerbergs förlag och mellan 1963-1991 utkom 326 volymer. Det är så brutalt dåligt att man bara inte kan låta bli. Och vad är väl Cityakuten och Grey´s Anatomy mot detta? När jag gick i mellanstadiet fullkomligt plöjde jag igenom Dean R Koontz (och det var inte för att jag gillar övernaturliga rysare) och Flambards (och det var inte för att jag tyckte om hästar), utan enbart för de smarriga kärleksstyckena. Hade jag varit bibliotekarie under "den goda kvalitet"-perioden så hade jag nog blivit lika portad som dessa böcker raskt blev. Idag är ju återlämningshyllan av kiosklitteraturen, eller skräplitteraturen och massmarknadslitteraturen, på jobbet alltid sprängfylld. Och det är ju även flertalet deckare man skulle vilja klämma in där, de där som ändå alltid har samma intrig med action, en hårdhudad kommisarie och så lite lovelilove.

Betänk även dessa kinky titlar som också ingår i den vita serien:
Hennes favoritläkare, Doktor på safari, Varning för doktorn, Doktorns slavinna

Man blir ju nästan generad...