29 april 2008

Jag vill läsa

Jag är inne i en dålig läsperiod. Jag får ingen läsro och börjar i en massa olika böcker utan att avsluta dem... Samtidigt växer högarna.

På nattduksbordet ligger en imponerande hög nya romaner som jag verkligen vill läsa: Farfar upp i graven av Sasa Stanisic som jag börjat på och gillar även om jag är lite orolig att den ska spåra ur helt i Svart katt, vit katt-skröna. Bära bud av Håkan Bravinger som äntligen(?) skrivit en roman och som annars skrivit väldigt fin poesi. Kicki och Lasse av Peter Kihlgård har jag redan försökt läsa en gång men då kom jag aldrig in i den och var tvungen att lämna tillbaka den innan jag han läsa ut. Den här historien av Alessandro Baricco har jag läst ett kapitel av men sedan började jag på någon annan bok. Tyckte mycket om hans roman Silke så jag har höga förväntningar på den här. Min stora favorit Margaret Atwoods senaste novellsamling har översatts till svenska; Leva i synd och andra berättelser. Den sparar jag som en liten karamell... Och så Dagen efter av Lionel Shriver som det ska bli roligt att läsa efter allt ståhej kring hennes förra roman, Vi måste prata om Kevin.

Frågan är om jag hinner läsa alla böckerna innan de ska lämnas tillbaka och lånas ut till snabbare läsare som väntar i kö. Dessutom har pocket-bytet ynglat av sig i ett antal små böcker som står på en hylla ovanför sängen och väntar: Saknad av Karin Alvtegen, Harens år av Arto Paasilinna, Drottningens chirurg av Agneta Pleijel, Tätt intill dagarna av Mustafa Can och Hell's angels av Hunter S Thompson.

För att inte tala om vår bokcirkels-bok, Jenny Diskis Främling på tåg som snart ska vara utläst, vilket påminner mig om att jag verkligen måste skriva om de tidigare böckerna i cirkeln, och det snarast innan jag glömmer bort vad vi diskuterat...

Något jag däremot har läst är Hassan Loo Saatarvandis roman Still (2008) som handlar om vanmakt och instängdhet i förortsmiljö. Huvudpersonen Nemo och hans kompisar står verkligen stilla och författaren lyckas skapa ett suggestivt språk med drag av stream-of-consciousness som verkligen speglar stilleståndet. Scener upprepas, allt återkommer och förblir. Jag tycker att något saknas, jag kan inte känna med huvudpersonen och jag tycker inte att skildringen av Nemo blir riktigt trovärdig. Han beskrivs som avdomnad och frustrerad, han slåss och knarkar och gör allt för att slippa tänka. Ändå är det han som för historien framåt och som ibland beskriver världen med poetiska bilder och djupa iakttagelser. Jag har svårt att få det att gå ihop. I stället känner jag att det borde ha varit Saladin, kompisen som en gång kom iväg och som läser böcker och tänker, som borde vara berättaren.

23 april 2008

bra böcker, vilken grej!

Nu har jag haft turen att stöta på hela tre böcker i rad som jag på olika sätt tyckte så himla mycket om. Känner mig lite snurrig och uppfylld av motstridiga känslor och upplevelser och det är bara fint, det är ju därför böcker är det bästa!

först läste jag Hey Dolly av Amanda Svensson. Svensson är 20 år, debutant på Norstedt och har fått strålande recensioner. Allt det gör mig lite avvaktande, åldersnoja, avundsjuka och missunsamhet i en härlig blandning. (och en tveksamhet inför prosalyrik och skrivskolespråk) MEN DET HÄR ÄR SÅ BRA! Blir alldeles uppfylld när jag läser och jag önskar att någon hade gett mig den här boken på gymnasiet. Hey Dolly handlar om Dolly som är postgymnasiet och för stor för denna världen. åtminstone för stor för Malmö, hon är ju egentligen en bortbyting från kalifornien som borde stå i diamanter och dricka cocktails. Men Malmö och Dollys liv är en tråkig men trygg pojkvän, vänner som mår dåligt och en bästis med egna psykologiska metoder. Och det går ju inte riktigt att andas så där stort som Dolly ska göra. Det här är grundstoryn men det som jag verkligen gillar med boken är att den tar en historia jag läst många gånger förr och gör den ny, skriver om historien. Amanda Svensson är en historierevionist på allra bästa sätt. Hon tar alla klyschor och använder dem, hon behärskar dem fullständigt och skrattar mitt blaserade jag rakt upp i ansiktet. Och jag älskar verkligen scenen där rockstjärnan ballar ur på vernissagen, fantastiskt! och språket! bästa tonråsprosan jag har läst och det vill inte säga lite. OH!

de två andra får jag skriva om imorgon för nu måste jag sova. men läs Hey Dolly, gör det!

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Hey Dolly av Amanda Svensson

20 april 2008

Tillbaka till naturen

Det var länge sen jag såg en film som stannade kvar så länge efteråt. Som jag återkom till och berättade om för andra. Det är inte den bästa film jag har sett. Inte alls. Men det var något med den som skakade om och berörde mig. Filmen heter Into the wild, och i och med den är Sean Penn tillbaka i regissörstolen. (Se dessutom hans Indianrunner!). Filmen bygger på den bästsäljande romanen med samma namn, av författaren Jon Krakauer, och berättar den sanna historien om Chris McCandless.

Chris McCandless är filmens huvudperson. Han är toppstudenten som har hela livet framför sig. Efter college lämnar han allt, han klipper sina kreditkort, han bränner sina pengar (bokstavligen bränner upp dem) och ger sig ut i vildmarken för att möta, kanske sig själv eller något sannare, något renare än det konsumtionssamhälle vi lever i. Jag upplevde filmen som just detta, en resa i ens inre, en resa bort. Vem har inte tänkt tanken hur det skulle vara att lämna allt? Att man ibland kan känna sig fast i det samhälle vi lever i. Ni vet jobba, äta, sova, betala räkningar, allt det där som måste göras för att vara en fullvärdig samhällsmedborgare. Men jag har förstått att en del andra, recensenter och vänner, retat sig på Chris och hans självupptagenhet. Det här att han lämnar allt och inte tänker på sina närmaste som naturligtvis lider och är utom sig av oro. Men jag stör mig inte på Chris på det sättet, utan tycker att, som också framkommer i filmens tillbakaglimtar, han kanske hade sina skäl.
Nu är jag sugen på att läsa boken. Filmen rekommenderar jag också för det vackra fotot, skådespelarinsatserna med en lysande DiCaprio-liknande Emile Hirsh och den fantastiska filmmusiken signerad Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder, gör inte heller filmen sämre.

Leva och dö

Innan jag dör, Jenny Downham (2008)

Första delen av den här väldigt fina och gripane boken utspelas i episoder som påminner mig om tv-serien Mitt så kallade liv (My so called life) från 1994 med Claire Danes i huvudrollen. I serien finns en scen där Angela och Rayanne springer omkring på stan och "gör bort sig" för främmande människor för att sedan skratta tills de ligger på marken och vrider sig. Samma behov av att stiga ut ur sin egen identitet finns hos Tessa i Innan jag dör när hon betar av punkt för punkt på sin lista. Nummer två listan är att säga ja till allt en hel dag, vilket slutar med att hon badar i en smutsig damm mitt i stan tillsammans med en påtänd man med guldtänder. Dessa partier av boken känns filmiska och som gjorda för just en tonårsserie på tv. Men Tessas tonårsfrustration är så mycket mer komplicerad eftersom hon också är döende i leukemi. Med döden inom räckhåll måste hon snabbt bestämma sig för hur hon vill tillbringa sin sista tid. Hon gör alltså en lista med tio saker att göra innan hon dör. Efterhand revideras listan i takt med att Tessa själv kommer till insikt om många saker. Det som börjar i en barnslig och desperat önskan att förlora oskulden slutar i en smärtsam men verklig upplevelse av riktig kärlek och medmänsklighet. Den andra delen av boken blir mycket tyngre allteftersom Tessa tvingas acceptera att hon ska dö och hon måste ta itu med det liv hon har kvar. Jenny Downham lyckas behålla tonåringens naivitet hos sin 16-åriga huvudkaraktär och ger därmed framställningen extra tyngd och befriande avsaknad från vuxen moralitet. Det här är en berättelse som griper tag om hjärtat och som påminner om allt som gör livet värt att leva. Trots allt.

18 april 2008

Böckerna om Spiderwick


När jag läst den första boken blev jag glad. Äntligen spännande och underhållande fantasy för lite mindre barn. Lätta att läsa själv, fina bilder, "snälla" monster... Tony DiTerlizzis illustrationer är välgjorda och roliga att titta på. Man har lagt ner energi på att få detaljer i boken att verka autentiska så att man som barn ska kunna tänka sig att detta är verkliga dokument. Det handlar överhuvud taget mycket om verklighet kontra påhitt. Barnen i böckerna hittar en fälthandbok med övernaturliga väsen som en släkting en gång skapat. Först måste de övertyga sig själva om att det som sedan händer är på riktigt och därefter omvärlden som tappat förmågan att se alla oknytt som härjar kring barnen. Här skapar textförfattaren Holly Black en konflikt som gör böckerna intressanta. Huvudpersonen Jared har problem med att tygla sin ilska efter det att deras pappa lämnat dem. Han har redan klassats som bråkstake i skolan och när oförklarliga saker börjar hända omkring honom får han genast skulden för allt. Hans ilska och frustration växer hela tiden och jag (som vuxen läsare) börjar strunta i monster och vättar för att i stället undra hur Jareds kris ska sluta. Till slut får han verkligen konfrontera sin pappa men det hela slutar i något av ett antiklimax när pappan visar sig vara ärkemonstret i förklädnad. Den riktiga uppgörelsen uteblir alltså och i stället för att bli rentvådd får Jared byta skola. Snopet, tyckte jag.

16 april 2008

Dysfunktionella och döda mammor och starka tjejer


Trender och Tendenser i 2007 års utgivning.

Var på bokprovning i veckan där bl.a. Svenska barnboksinstitutet (Sbi) pratade om trender och tendenser i 2007 års barn- och ungdomslitteratur. Varje år kartlägger de fältet och förra årets tydligaste trend heter: Smarta barn och Vilsna vuxna. 1680 barn- och ungdomsböcker gavs ut i Sverige förra året, vilket är en ökning från tidigare år. I barnlitteraturen är det betydligt värre att förlora sin mamma än sin pappa. Och just detta står i fokus i 2007 års utgivning, de vuxnas, och då främst mammornas, oförmåga eller ovilja att ta hand om sina barn. I böckerna visas de trasiga eller döda mödrarna upp, främst i böckerna för äldre. Andra tydliga trender är att de senaste årens stora mangautgivning har halverats, vilket lett till att engelskan helt dominerar de översatta böckerna. Serieutgivningen bestod mest av återutgivna klassiker och få svenska serietitlar utkom. Läser/lånas inte serier längre? Man hade ju kanske förväntat sig att miljö skulle varit det stora temat för året men det har inte visat sig i barnlitteraturen, kanske kommer det i år istället? Däremot har miljön som den lokala omgivningen och lokal förankring varit tydlig med riktiga namngivna platser, där landsbygden tagit stor plats, bland annat har Skåne framträtt på barnbokskartan. Afrika har avspeglats som tema i böckerna, både för små och stora barn, (En evighet i Tanger (seriebok), Svart elfenben, Mannen från utlandet, Flickan som var vacker i onödan, Eldens vrede, Sprickor och honungslim, Där Joliba gör en krök, Den vita giraffen). Ett annat tema var trafikolyckor där främst mammorna omkom (Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg, Inte bara tennis). I ungdomslitteraturen har ungdomarna blivit äldre och består mest av gymnasieelever, (kan det bero på de stora gymnasiekullarna?).
Vad blir 2008 års trend? Samhället avspeglar sig ju i litteraturen så miljön borde som sagt träda in, men vad mer? Återstår att se.
För att läsa Sbi:s bokprovning årgång 2007:

www.sbi.kb.se/Trender_statistik_2007.pdf

Böcker för små barn: tänkande pojkar och tuffa tjejer


Genusmedvetenhet har varit en stark trend under året i barnlitteraturen. Under 2007 startades två nya förlag Olika och Vilda, som båda satsar på medvetenhet vad gäller andra perspektiv och vill verka för demokrati och jämställdhet. Något annat som syntes var att det mångkulturella samhället och invandrarbarnens vardag lyftes fram utan att huvudfokus låg på hudfärg och utanförskap (Den andra mamman, Josefs resa, Godis till Aisha, Var är Lizzy?).
Under året ökade utgivningen av de textlösa böckerna, något vi är mer ovana vid i Sverige än i många andra länder. Ökade gjorde även de taktila böckerna. Det var också tydligt att många böcker gavs ut med lockande omslag som hologram, glitter, med små presenter och utvikbara delar. Kommer det kommer fler sådana under 2008? Möjligen har formgivningen på böcker påverkats av alla serietidningar som lockar med små extra tillbehör, eller att allt överlag ska vara något utöver det vanliga i vårt upplevelsesamhälle. De senaste årens utveckling (i alla fall mer än vad som synts tidigare) med inkännande, funderande pojkar och vilda, riviga tjejer verkar i alla fall hålla i sig.

Kapitelböcker: relationer och magisk realism


Fokus i kapitelböckerna låg på relationer och familj med skilsmässor och nya familjemedlemmar. Det var främst flickorna som figurerarade i böckerna om skilsmässor. Pojkarna blev istället vänner med pensionärer (kanske är det dags för den generation av män som missade sina barns uppväxter att träda in?). Utgångspunkten för många böcker var således ännu kärnfamiljen eller dess upplösning. Det var också populärt med fantasy och älvor för de mindre barnen, något som inte var tydligt året innan (Almandrarnas återkomst, Tanarogen yxkämpen, Alvin: eldpojken, Älvriket, Älvan Rosalill, Regnbågsön). För de lite äldre barnen var det magi och realism som präglade läsningen (Elfrid och Milas riktiga jul, Dårarnas ö, Fågelprinsen, Spökskeppet Vallona, Jävla Lucia, Vargbröder). Deckartrenden höll i sig med trevliga små barn som lyckas göra polisens arbete (Kalle Skavank) . En annan trend i kapitelböckerna var historiska böcker (Truls och silverskatten, Rosenborgens hemlighet, Kameleontpojken, Månflickan och främlingen).

13 april 2008

Böcker för ungdomar: bristande vuxenskap


Det är inte lätt att vara ung och det brukar det inte vara i böckernas värld heller. I årets böcker var det dock inte de unga själva som hade missbruks- och depressionsproblem, utan de vuxna i deras närhet, och dom små var även tvungna att fixa ett vuxenskap utöver tonårsskapet. Kraven på dagens kvinnor är tuffa och kräver sina offer i litteraturen. De vilsna vuxna, och i synnerhet mammorna, visas som desorienterade och otillräckliga. Det bristande vuxen(mamma)skapet var tydligt och böckerna var många under året (Nu heter jag Nirak, Din dumme djävul, Odjuret, Isdraken, Ska vi rymma, Bryta om, En annan chans, För bra för att dö, Tillsammans, Anna d´Arc, Stjärnkikaren, Tracy Beaker). Mammans svek tycks vara det slutgiltiga och absolut värsta sveket för barnen. Sedan länge har papporna visats upp som disträ, själviska och supandes, men när mammorna inte orkar längre, klev de in från periferin, om än motvilligt, och uppfattades som hjältar. Det var helt klart det starkaste temat under året. Andra teman i ungdomslitteraturen var musik, där drömmen om att få bli känd framhölls och om att få stå på scen. I böckerna var det främst flickornas dröm som syntes (Ghetto girls, Bellas drömmar, Hannah Montana, Topaz, Starlight, Patti är här). Ett annat tydligt tema i årets böcker var Odödlighet och Vampyrer (Damen under isen, När jag hör din röst, Skulduggery Pleasant, Parasit). Väntar med spänning på vårens ungdomsboksflod som är på ingång.

11 april 2008

Myllrande platthet

Nymåne, Diana Abu-Jaber (2006)
Öppnade boken med förväntningar på en färgrik och fyllig historia om exil och lidelsefullt trånande. Baksidestexten utlovar: ”En aktuell roman om invandrade Irakier i dagens LA som gränsar mot Scheherazades berättarkonst.” Önskade mig mustiga maträtter, (och visst är det svulstiga baklavatillredningar, dignande beskrivningar av arabiskt kaffe, saffransdofter, vitlöksskal och russin), bultande kärleksåtrå (och visst det är drabbad oväntad kärlek under stjärnhimmel), och en ingång till arabisk litteraturhistoria (och jo, visst några litterära referenser anges), men det faller ganska platt. Sirine, 39 år, ogift och boendes hos sin farbror, faller handlöst för litteraturläraren Hanif som brottas med svarta minnen från Irak, och en invecklad kärlekshistoria med vilsna personer målas upp. En bestseller för en vecka på stranden absolut, men kan inte förstå det ”strålande mottagandet” som boken fått i USA.

6 april 2008

Fantastiska flickor


Silverhästen och Hermelinen, Lene Kaaberbøl (2006 och 2007)

Kaaberbøls böcker om Skämmerskan och hennes dotter Dina var ju så himla bra, bara det att ha en superkraft som gör att man kan få människor att skämmas för sina synder... Genom sin blick... Och så Dina och hennes utanförskap eftersom ingen vill eller vågar vara med henne. När hon till slut träffar en människa som kan titta henne i ögonen utan att skämmas för sina brister och sin fattigdom, så vinner hon sin första riktiga vän. Allt i en miljö av drakar och hästar och borgar och lönnmördare. Härligt.

Böckerna om Kat är nästan lika bra.
Kaaberbøl är fantastiskt duktig på att teckna inkännande och nära porträtt av flickor i brytningsåldern mellan barn och vuxen. Den här gången är det inte någon magisk kraft som håller den unga hjältinnan tillbaka utan hennes hetsiga temperament som är en produkt av båder gener och långvarig misshandel. Den nedtryckta ger tillbaks på allt och alla hon kommer åt. Men Kat visar sig också ha talang för att bli bredinari, en som kan tämja och rida marhästar. I världen där Kat bor är det kvinnorna som regerar och äger gårdar och mark. Männen lever ett kringflackande liv utan fasta hem tills de svär trohet åt sin Maestra. Enligt legenden måste männen leva så som straff för att de en gång i tiden styrt över och till slut förstört världen genom att bygga skyskrapor och skapa miljöförstöring. Konflikten i den här världen, som Kat naturligtvis blir indragen i, går ut på att några män börjar göra revolt mot systemet och i stället utpressar och förslavar kvinnorna. Lyckligtvis har de inte en chans. Feministfantasy?

varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

Christer Hermansson är en av Sveriges mest kända bibliotekarier och nu har han släppt en pocket där han samlat krönikor, debattartiklar och lite allmänt filosofierande kring yrket. Christer Hermansson har mycket åsikter, senast så angrep han vad som går under benämningen bibliotek 2.0 (typ hur biblioteken kan använda internet interaktivt)och den kommersialisering av biblioteken som han anser är en skadlig utveckling för folkbiblioteken.

Jag älskar Ich bin ein bibliothekar och hade stora förväntningar på den här boken, att jag skulle humma, hålla med och känna mig lite stärkt och fått nya infallsvinklar. Det gör jag dock inte alls, snarare är jag mest förvirrad. vad vill boken? vad vill christer Hermansson. Kanske är det jag som har svårt att läsa mellan raderna men jag förstår verkligen inte när Christer H. är ironisk och när han är allvarlig. ofta tänker jag att texterna tuffar på bra för att typ mitt i bara vridas om och så fattar jag intenging, var det första delen som var ironisk eller andra? eller är det medvetet att det är tokmotsägelsefullt? och vad är det för viktigt med läderbyxor? varför tjatar han så om läderbyxorna? jag är vegetarian och skulle aldrig ta på mig ett par läderbyxor, jag är dessutom inte medelålders man med rockförflutet så det känns inte riktigt aktuellt. Jag kan bli så trött på den här hetsen som finns inom bibliotekarieyrket, jag har svårt att tänka mig en bransch som är mer besatt av sin egen yta och framträdande än biblioteksbranschen. och det känns ju inte riktigt som en slump att det är en bransch som är dominerad av medelålders kvinnor med dåligt betalt och med kulturintresse. varför får inte vi kulturtanter vara just kulturtanter, varför måste just vi ta hänsyn till att andra människor inte klär oss som oss när vi klär oss för en dag på jobbet? För det är just där jag tycker den springande punkten är, att diskussionen rör sig kring hur vi ska förändras för att locka besökare och där dras inte gränsen vid hur biblioteket ska vara utformat elelr vad som ska finnas där utan där ska även bibliotekarierna synas, granskas och dömas.
jag hade önskat att Christer Hermansson skulle komma med något nytt men det är samma diskussion där, han tycker att bibliotekarier ska bli tuffare och mer världstillvända och det ska ske genom att bjussa på sprit och ha läderbyxor. och om man som jag är ett ungt bibblo som redan som tolvåring passade in i kulturtantstereotypen (och sen har det bara blivit härligare med åren!) så blir man lite trött, för hur jag klär mig har inget med hur jag är som bibliotekarie och det hör inte hit.
men såklart handlar boken om mer än bara bibliotekariers kläder, den handlar om bibliotek, bibliotekspolitik och bibliotekarier på svenska folkbibliotek. och som debattör tycker jag Hermansson fungerar bättre än när han ska vara både tokrolig och allvarlig i sina krönikor. samtidigt tycker jag itne att han som debattör kommer med något egentligen nytt.

Det här blev långt och jag har nog mer att gnälla på egentligen. det enda som återstår är väl helt enkelt att sjäölv skriva den där boken om bibliotekspolitik som jag vill läsa? och tills dess läsa om Ich bin ein bibliothekar som fortfarande är en liten pärla.

4 april 2008

boknörd nr 2



boknördstestet!


Det var väl alldeles lagom?

Tecknad fantasy

The Portent - De dödas rike, Peter Bergting (2007)

Människornas värld har tagits över av döda andar och Mökkurkalven har väckts till liv, ett monster som ska krossa den sista strimman hopp hos de människor som fortfarande vandrar på jorden. Milo, berättelsens manliga hjälte, har dräpt den man som var utvald att rädda välden, och måste nu själv utföra uppdraget. Hans största önskan är att bli en hjälte, men han måste först lära sig vad det egentligen innebär. Vid sin sida har han Lin, ett skogsrå från älvornas rike som behärskar trollformler och magi. Med hjälp av två goda andar och en talande korp ska de trotsa ondskan och skingra skuggorna från jorden. Detta är del ett i en serie. Vackra teckningar och färger, stämningsfullt utformad. I slutet finns författarens (som även är illustratören vilket är ovanligt när det handlar om tecknad fantasy) arbetsskisser - roligt för alla som är intresserade av att teckna! Utgiven av det intressanta förlaget Ersatz. Och gillar man fantasykonst kan man kolla in Bergtings egen sida. Fast jag tycker förstås den typen av måleri gör sig bäst i serieform, eller på bokomslagen.

2 april 2008

Bedövande angelägen

Länkar, Farah Nurrudin (2006)

Det var ett tag sen jag läste den här boken men den har etsat sig fast och dök upp häromdagen på näthinnan.

Mogadishu, Somalia, laglöshet och våld, en av (om inte den) värsta humanitära katastrofen i Afrika, flyktingströmmar, förtryck, förödelse, en osynlig, bortglömd del av världen, (för varför blundas det?) Ah, det gör ont att läsa, men den kryper sig nödvändigt under skinnet med kattuggande och tidsfördrivsskjutande barn, plastpåseätande magra kor, avtrubbade klaner, vapenstinna krigsherrar, maktbegär och girighet, och med ett rasande inbördeskrig lotsar den in läsaren i en verklighet som består av en total overklighet av samhällsupplösning. Jeebleh återvänder till sitt hemland för att ställa i ordning sin mors grav och göra ett försök att hitta sin kidnappade systerdotter. Men han känner inte längre igen sitt land, och han känner inte till spelreglerna, och dras in i en jakt som irrar sig in bland en intrikat konflikt, vilken kräver modifierad sanning, skeptisk tilltro, ställningstagande och frågor som ställs om man kan kräva hämnd utan att själv dras in i en våldspiral? Läsvärt om en del av världen som inte brukar lyftas fram i litteraturen.

rapport pocketbyte

Som den bibliotekarie (med svåra säga-nej-issues) som jag är har jag hamnat i inte mindre än tre pocketbyten. Det ska enligt uträkningarna ge mig 108 pocketböcker. Jag hoppas att uträkningarna inte stämmer men än så länge är det otroligt trevligt att få paket flera gånger i veckan och en dag fick jag två!
än så länge är skörden:

Virginia Woolf- a room of one´s own (har nästan läst ut den på svenska flera gånger men aldrig kommit helt igenom. fick en fin lapp med boken där jag uppmanades att verkligen ta mig igenom så nu ska det ske!)

Helena Henschen - i skuggan av ett brott (påbörjade den här men föll inte riktigt, ska göra ett nytt försök nu, inbillar mig att det lite var den fula pocketen jag inte klarade av förra gången men nu har jag fått en ny fin!)

Henrik Lange - 80 romaner för dig som har bråttom (världens roligaste bok att skicka i ett pocketbyte!)

Karin Fossum - de galnas hus (skulle nog aldrig själv välja Karin Fossum eftersom jag är så räddshågsen av mig men det medföljde en post-it-uppmaning att jag verkligen borde läsa den här boken så då blev jag ju sugen såklart)

Blir alldeles glad och tacksam över att någon annan gör lite läsurval åt mig så jag slipper ibland. Världens bästa idé helt klart. Speciellt att flera skickat med små lappar och en skickade med mailadress så jag kan skriva vad jag tyckte sen om jag vill. det borde jag också ha gjort!

Om livet och USA

Att lära sig själv att leva, Joan Didion (2008)

Joan Didion är journalist och har arbetat på bl.a. Vogue. Hon har även skrivit skönlitteratur. Själv har jag tidigare bara läst hennes självbiografiska bok Ett år av magiskt tänkande. I Att lära sig själv att leva samlas hennes viktigaste texter från sextiotalet fram till idag. Det är essäer och reportage som alla blandar journalistiska fakta och iakttagelser med författarens eget liv. Genom Didions ögon och upplevelser, hennes känslor tankar och intressen, möter man USA och andra delar av världen under olika tidsepoker. Genom en utgångspunkt i det privata utmålas en allmängiltig tidsanda. Det är roliga, känslosamma och intressanta reportage. Särskilt gillade jag "Att skriva dagbok" där Didion beskriver sina anteckningsböcker och analyserar varför de är så totalt obegripliga för alla utom henne själv.