Barnbok av Johanna Nilsson

Landet med de tusen namnen, Johanna Nilsson (2007)

Egentligen älskar jag själva historien: Flickan Kim är adopterad och har alltid känt sig utanför. Hon brukar sitta i vildapeln och undra var hon hör hemma. Så börjar saker hända. Hon ser en mystisk mörkklädd man med sorgsna ögon som betraktar henne på skolgården, men det är bara hon som kan se honom. Och så träffar hon ängeln Sandro som sökt upp henne för att han känt hennes ensamma tankar. Sandro stoppar tiden på jorden och tar med Kim till Landet med de tusen namnen där änglarna bor. Och där bor också Kims riktiga föräldrar och syskon som hon känner igen så fort hon ser dem. Nu måste hon välja var hon ska stanna, och inom sig känner hon att hon hör hemma hos änglarna. Det är när hon flyger tillsammans med sin biologiska mamma ner till jorden för att ta farväl av sin jordiska familj som det blir klart att hon faktiskt är död och att själva den här resan som hon och Sandro gjort gått ut på att få henne att acceptera sin egen död. Den mörke mannen som hon såg vid skolan är en av de mörka änglarna, de fallna. Även i himlen finns alltså gott och ont och det påminner inte så lite om Bröderna Lejonhjärta och Nangiala. Man anar att Kim kommer att uppleva äventyr i sitt nya himmelska land.

Men jag gillar alltså inte boken något vidare. Det är något med språket som inte helt tilltalar mig. Så den fina och fantasifulla berättelsen till trots fastnar inte boken.

Ryssland i framtiden

I det heliga Rysslands tjänst, Vladimir Sorokin (2008)

I framtiden, 2027, har Ryssland blivit en sluten diktatur där Härskaren och Härskarinnan dyrkas och alla oliktänkande förföljs, torteras, förödmjukas och avrättas. Vi får följa Komjaga, anställd av staten att tillsammans med sina "bröder" upprätthålla ordning och utdela straff, under en arbetsdag. Hans vardag är fylld av droger, våld och sex. Inslagen av nationalism och isolering från västvärlden utgör en extrem bild av dagens Ryssland och boken blir en skrämmande framtidsvision av vad som skulle kunna hända och vad som på många sätt redan sker. Boken är lättläst men våldsam, trots en intressant betraktelse lämnar den inga djupare avtryck hos mig. Kanske beror det på att huvudpersonen är så hård och osympatisk att jag distanserar mig från texten. Jag vet inte. Det blir mest de bisarra och äckliga inslagen som stannar hos mig; orgier och våldtäkter, allt i ett svindlande drogrus.

allt är bara bra, tack av Moa Herngren

recension, varning spoilers!

Lea flyttar till Paris i sitt sökande efter något annat än vad hennes arbetsnarkomanliv med kasst självförtroende i Sverige kan ge henne. Väl där träffar hon Michel, den spännande levnadskonstnären som är allt annat än sverige. och alldeles för vacker för henne. Men han vill ha henne och Lea beslutar sig för att aldrig släppa honom, hon ska vara den han vill att hon ska vara, hon ska aldrig nåonsin mer vara ensam och oälskad. Michel visar sig vara en prins med skavanker, han dricker kontientalt (alkholist), han lever för konsten (luspank, lever på andra), han har ett rikt känsloliv (narcissist och egoist) och han älskar Lea (när hon gör som han vill, försörjer honom, skyddar honom och ger honom allt han vill) Men Lea uthärdar, hon blir gravid och de flyttar tillbaka till Sverige. Michel går in i en depression och Lea har ett dibarn, en deprimerad man som varken jobbar eller uppskattar konkurrensen från babyn och jobar natt för att klara hyran och alla Michels utgifter. Det är storyn och jag tror inte att jag berättat för mycket nu, det är en snabb bok och man ser rätt snart vart den ska hamna. och det var med konstant ont i magen jag läste den, som en helvetesvandring som verkligen skulle köras i botten. Vidrigt att läsa Leas bortförklaringar, hennes naiva tro på kärleken som något heligt och hennes obefintliga självkänsla. För man sku ju göra allt för varandra, eller hur? och henner familj har alla tomtebolyckan och det är bra orättvist att hon inte får den! Ajaj gör det i hjärtat och hjärnan. Och samtidigt tänker jag på den feministiska kampen som ändå måste ha räddat många i hennes situation. Att det åtminstone i mig är så inpräntat att gå innan första slaget kommer, att det finns saker som inte är okej oavsett vilka förklaringarna är.
Det är lite här jag tycker boken har sina svagheter, jag tror helt på den till en början men när beskrivningen av när slagen verkligen kommer och vad som händer efteråt känns det lite...fattigt? tunt och inte allt så inkännande som resten känns. Som om det inte riktigt hade suttit ihop med tiden innan slagen, att det inte var en kedja som ofrånkomligt ledde fram till slagen. Och det kan ju förklaras med att Lea själv inte vill se sambanden, att hon fortsätter att vara mer än lovligt naiv och bara vill väl. men boken tappar mig lite där, och att den slutar för hastigt, som att det bara ska fadas ut lite snabbt och sen slutt. Känns lite snöpligt på något sätt.
Men en helt ok bok, inte fantastisk och inte dålig.

Drömmare och gröna prinsessor

Hemligt ansikte, Inger Edelfeldt (2007)

Astrid är tretton och ett halvt och har fått vattkoppor. För att inte smitta sin bror som måste plugga får hon flytta till sin moster Malin i två veckor tills hon blir frisk. Malin är författare och lever ett helt annat sorts liv än Astrids föräldrar och alla andra vuxna som hon känner. Tillsammans hittar Malin och Astrid på en saga för att fördriva tiden eftersom Malin varken har tv eller internet. Varannat kapitel handlar om Astrids tankar och upplevelser; alltifrån kärleken till Filip i klassen, bråk med kompisen Emma till diskussioner med moster Mailn kring identitet, kärlek och sex. Och varannat kapitel utspelar sig i den sagovärld som Astrid och Malin tillsammans fantiserar ihop. Huvudpersonen är en prinsessa som föds grön och därför tvingas bära en mask. Jag gillar mest just de här delarna, kanske för att jag har en förkärlek för fantasivärldar. Sagopartierna är också mer befriade från den vuxna rösten som vill nå fram till läsaren (troligtvis en flicka i tio-elva-årsåldern) och förklara och guida. I kapitlen om Astrid är det väl många ord som "shit", "coolt", "messa", "fet chans", osv som lite för tydligt avslöjar författarens vilja att tala barnets/tonåringens språk. Det bästa med boken är kanske budskapet att det är okej att vara en sådan som mest gillar att drömma och fantisera, och tron på att det ordnar sig till slut. Ett plus för Edelfeldts egna fina illustrationer!

Förortsfrustration

Ge dom fingret, Martha Montoya (2007)

Utanförskap, samhällsförakt och en trasig familj med en kuvad mamma utan språk och en pappa med en flaska och slag i ett stockholmskt miljonprogram. Det är istället av gänget som Shafiq får sin uppfostran, värderingar och formas. Gänget blir hans liv och familj. Och livet är våldsamt med ett ihärdigt berusat tillstånd och knogar som blöder. Andra recensenter menar att det är en cynisk och desillusionerad framställning av invandrare. Så tänkte inte jag, däremot vet jag inte om den är bra eller mindre bra, boken lämnar en kluven eftersmak. Ännu mer kluven blir jag inför faktum att Martha Montoya är en pseudonym. Den unga författarinnan med utländsk bakgrund, som jag hade föreställt mig och under läsningen faktiskt tänkte var intressant just för att boken är skriven ur ett ”okvinnligt perspektiv”, visade sig så vara en svensk man. Odd Runeberg skriver själv att skälet till att ta ett fiktivt namn var för att boken blev refuserad tills han bytte namn då plötsligt erbjudanden trillade in. Snopet eller inte, en författares uppgift är väl just att kunna träda in i olika perspektiv. Boken är utgiven av Debutantförlaget, ett förlag som bygger på samarbete mellan författare, redaktörer, formgivare, fotografer med flera i projektform, där varje bok betraktas som delägt av förlaget och de direkt medverkande. Är som sagt kluven till boken, men gillar omslaget starkt.

att avtäcka gamla älsklingar

påsklov! fyra dagar av choklad och läsning! (ja, alltså choklad och läsning är väl vad jag ägnar mig åt annars också men nu kommer jag undan med det!)


Börjat lite smått med att fortsätta läsa Gerda Antti. Nu Det är mycket med det jordiska (mitt favoritcitat när jag var fjorton, det är skönt att tiden läker alla lillgamla sår) som jag börjar irritera mig grovt på. Jag tror inte att den här kärleken höll för granskning. Jag håller just nu på att bli gaaalen av allt gnäll, av den snusförnuftiga Ulla som hittar fel precis överallt och främst verkar det vara UTVECKLINGEN som skrämmer. Hu vad hemskt att det finns piller som ska ta bort den onda i själen, att människor inte möts längre och att allt FÖRÄNDRAS. HU! Och det är så tråkigt, jag gillar ju somligt väldigt mycket. Jag tycker om hur Antti skriver om sorg och om knepiga saker, relationer när de inte är lätta, varken att identifiera eller förändra. Det är just utvecklingshatet som jag blir nipprig av. det är kanske åldersskillnaden, att jag numera har en gnutta mer framtidstro än Anttis huvudpersoner?
Innan läste jag Jag reder mig nog och den gillade jag mycket mer även om dragen jag ogillar i det är mycket med det jordiska fanns där också. Kanske läser jag böckerna för tätt inpå? J, inte vet jag men som är det är nu så tror jag att den tioåriga lovestoryn mellan mig och Antti är över, det går inte att leva på gamla bravader hur länge som helst. Men det var fina år, det var det.

Tankeväckande barnböcker

Flickan som älskade potatis, Rose Lagercrantz (2007)

Den här boken handlar om syskonen Charlotta och Viorica som klarar sig från koncentrationslägren under andra världskriget. Den handlar om hela deras liv, och ganska många andra människors liv också. Språket är lättläst, rakt och avskalat. Innehållet stundtals riktigt otäckt. Som när deras bror går med i motståndsrörelsen och de tillsammans gillrar ett bakhåll för att "skjuta varsin nazist". Men den är bra. Gripande.

Jävla Lucia, Mårten Melin (2007)

Martin är kär i klassens snyggaste tjej men tillhör själv töntarna och åtrår därför sitt kärleksobjekt på avstånd. En dag kommer en ny flicka till klassen, Lucia med eldrött hår, och allt börjar förändras. Hon säger att Martin är hennes uppdrag och att hon ska hjälpa honom. Ganska snart börjar också snyggaste tjejen att intressera sig för Martin. Men var kärleken kanske ändå bäst på avstånd? Och vem är egentligen den här Lucia? Om ont och gott, kärlek på avstånd och skolgårdens hierarkier. Eller om att vara bli kär i djävulens dotter och de komplikationer det medför!

Lilis bok, Valérie Dayne (2007)

Lilis föräldrar behöver vara för sig själva under semestern, och "hitta tillbaka" till varandra. Så de lämnar sin dotter på en rastplats vid en motorväg. Hon förstår vad de ska göra för hon har just sett en annan familj göra precis samma sak mot sin hund. Så hon gör det enkelt för sina föräldrar och vänder sig helt enkelt om och går utan att se sig om. Och föräldrarna kör förstås därifrån fortare än kvickt. Lili och den övergivna hunden tillbringar sommarlovet där vid motorvägen. Berättelsen skildras i dagboksform, men hur pålitlig är egentligen berättaren? Historien utmynnar i en diskussion om att skriva och att leva. (Franska titeln är rolig och låter som ett läroprogram i franska från UR: C'est la vie, Lili!)

Omstridd tabuhistoria

Nu heter jag Nirak, Peter Pohl (2007)

Har nu läst Peter Pohls senaste bok. När den kom blev den omdebatterad, nedskriven, kallad för gubbsjuk pedofilhistoria med motbjudande detaljerade sexbeskrivningar, och på nätet florerar inlägg om frånstötande perversa lolita-fantasier och varningar för att ingen under femton år bör läsa boken. Det är en obehaglig historia, och det är väl också hela poängen med tanke på den berättelse som förs fram, (Pohl säger själv att den bygger på en sann historia), om en trettonårig flicka som inleder ett förhållande med sin mammas nye pojkvän. Eller rättare sagt, han inleder ett förhållande med henne. Hon är ung, upptäcker just sin sexualitet, är inte särskilt psykiskt stabil, och hennes tillvaro är komplex med en låtsassyster som styr hennes vardag och två föräldrar som båda är distanserade. Historian är mycket komplex med tabun, gränser, utsatthet, manipulation, skuld, identifikation och maktbegrepp. Men så är heller inte verkligheten svartvit. Det blir ibland lite rörigt med alla de plan boken rör sig på, men kritiken tycker jag är missvisande. Visst är det en provocerande bok men förstår inte all moralpanik. Läs och döm själva.

Jag föll också

Ok, den var så bra som alla säger. Hur bra kan den vara, tänkte jag först, som man tänker lite skeptiskt om en bok som ligger på topplistor och som alla läser. Hur bra kan den vara den där, vad den nu heter, Tusen solars strålar, Tusen strålars… Kunde inte ens lära mig namnet på den där boken som skulle vara så bra, så bra.

Ok, jag grät också. Ohämmat faktiskt, från och till under de sista hundra sidorna. Jag vet inte hur han gör det, den där Hosseini, men jag tror att det är något med relationerna, vänskapen mellan kvinnorna och identifikationen med dem. Khaled Hosseini bevisar också, återigen, att det inte alltid ligger i ett snitsigt och speciellt språk utan här är det en rak och enkel prosa som griper tag. En gripande och enkel berättelse, stor traditionell berättarkonst när den är som bäst. För er som inte vet så utspelar sig boken i Afghanistan och beskriver två kvinnors öden. De blir båda bortgifta vid mycket ung ålder med samme äldre man. De lever under förtryck både i hemmet och som kvinnor i talibanernas Afghanistan. Som läsare får vi ta del av deras öden, samtidigt som en samhällsskildring över ett Afghanistan i förändring målas upp.

Boken får mig också att, det må låta klyshigt, tänka på det jag har och det jag kan göra. Skratta, dansa, sminka mig, springa, gå ut på stan, klä mig hur jag vill och ta ett parti poker då och då. Självklara saker som plötsligt står i ett klart ljus. För jag vet ju egentligen att de här sakerna händer. Inte bara i Afghanistan utan världen över förtrycks människor, särskilt kvinnor och barn. Jag har ju sett det här på tv och i tidningar men det går liksom förbi. Så är det inte en av skönlitteraturens fantastiska förmåga, att få upp ögonen för det som finns omkring oss och för det som annars är så självklart. Så vad säger ni, anyone for tennis?

Relationer och komplikationer

De här böckerna lanseras som chicklitt, vilket tydliggörs av de gräsliga omslagen. Men innehållet är så mycket mer än bara "tjejlitteratur". Om Flickornas handbok i jakt och fiske (1999) gjorde vissa anspråk på genren även innehållsmässigt, så har Melissa Bank med uppföljaren Drömstället (2006) lämnat de tankarna för att i stället fördjupa de fina och raka studier i mänskliga relationer och konsten att skapa sig ett liv, som gjorde den första boken läsvärd. Till min stora lättnad slipper man "drömmannen" och liknelserna mellan kärlek och jakt, för att inte tala om det hopplösa lyckliga slutet som förstör läsningen av Flickornas handbok i jakt och fiske. I stället handlar Drömstället om judisk identitet, huvudpersonens möten med kärleksrelationer (främst genom sina bröder och vänner, vilket skapar den distans till det berättade som saknades i den första bokens slutepisoder), och om att lära sig att leva, med sig själv och andra. Båda böckerna är uppbyggda på samma sätt; genom ett antal episoder får man följa en ung kvinnas liv och utveckling. Jag tycker bäst om de båda romanernas första avsnitt där kvinnan ännu är flicka och mer familjemedlem än en egen person. Hennes betraktelser av vuxenvärlden är skarpa och ironiska, men också varmt insiktsfulla.

Pocket-byte

Nu har jag fått min första bok från pocket-bytet (man får ett mail av en vän, skickar en läst pocket till första namnet på en lista, mailar sex av sina egna vänner och väntar tills man får pocketböcker från deras vänner... nåt sånt). Jag fick Karin Alvtegens Saknad, som jag faktiskt inte har läst men ser fram mot att läsa... Vad jag vet finns inte någon uppföljning av böckerna som skickas så vi kan ju åtminstone läsa och skriva om dem vi fått här. Själv skickade jag Björn Ranelids Påfågelns längtan, en bok som jag känner mig väldigt kluven inför. Språket är vackert som alltid med Ranelid, men själva historien kändes krystad och lite märklig. Nåväl, jag väntar och ser vad som mer dimper ner i brevlådan!

Skrik om du brinner

Skrik om du brinner, Navid Modiri (2007)

En liten tunn sak med ett ganska halvt gräsligt omslag. Det är Navid Modiris debutbok (han som är överallt nu, programledare för Filmkrönikan och med det egna bandet Modiri & Gudarna) och är en berättelse i diktform. Små minnesnedslag. Ögonblick som andas tid. Patruller, förbjudna klackar, bomber, bränder, höghus, krigsdoft och flykt, höghus och ny tillvaro, litterära referenser, längtan, om att få förklara och kanske också om att försöka förstå och bli förstådd. Förordet är skrivet av poeten Johannes Anyuru. Tycker den är fin. Läs den.

J G Ballard

Skändlighetsutställningen, (The Atrocity Exhibition), J.G Ballard (2007)

Fragment, kommentarer och fotnoter. Ett medialt landskap som breder ut sig med snapshots av människor vilka rör sig mellan våld och begär, mellan reell och fiktiv värld, i ett 60-tal där människor görs till kollektiva symboler. Bilder av fastklämda skådespelarikoner i bilvrak, motorvägar, idoler och perverterad sexualitet, Vietnamförbränd hud, lönnmördare, stjärnbaneret, plastkirurgi, ikoner och kroppsdelar. Våld reducerat till estetik.
Boken består av korta texter, flera av dem publicerade som lösa delar innan boken gavs ut i England 1970. Bland annat ingår ”Crash”, som är grunden till hans bok med samma namn vilken utkom 1973, vilken sedan filmatiserades av Cronenberg, och den skandalomsusade texten ”Varför jag vill knulla Ronald Reagan”. Skändlighetsutställningen har sedan dess utökats, fått förord av William Burroughs och ytterligare kommenterats, och det är denna samling som nu blivit tillgänglig på svenska. Den brittiske författaren Ballard anses vara en av de viktigaste föregångarna till genren cyberpunk, han är också en framstående science-fictionförfattare och hans idéer har påverkat och influerat pophistorien och gör så än. Bland annat inspirerades Bowie av Crash på hans album Low, Joy Division använde sig av hans boktitel The Atrocity Exhibition för att namnge en låt på skivan Closer och nyligen citerade Radiohead honom på sin blogg. För att läsa mer kolla in: http://www.ballardian.com/

Jag ger upp.

I döda filosofers sällskap, Lucy Eyre (2007)

Vanligtvis retar det mig mycket att inte avsluta böcker och tvingas lämna tillbaka dem olästa. Brukar hellre skumma igenom stora textsjok för att komma till slutet. Men det här är inget för mig och jag kommer inte ens halvvägs. Boken handlar om en femtonårig Ben som blir utvald att ingå i ett vad som Sokrates och Wittgenstein har gjort, vilket går ut på att Sokrates måste få Ben att inse att filosofi kan förändra hans liv till det bättre. Han hamnar i idévärlden för att beta av de stora frågorna i livet. Boken har blivit jämförd med Sofies värld, men medan jag minns den boken som en ganska stor tonårsläsning och med behållning av filosofernas idéer, faller den här platt och tung.Trots min vilja att återlära mig om de stora tänkarnas perspektiv är oviljan att läsa vidare större. Minns inte ens varför jag valde den från nyhetshyllan. Varken omslag, titel eller baksidestext lockar egentligen.

Förintelse genom tiderna

Sven Lindqvist - Avsikt att förinta (2008)

Det här är en viktig bok. Inte minst som påminnelse om vad historien har att lära oss. Om det vi inte får glömma. Det vi måste föra vidare och bära med oss in i framtiden för att inte samma "misstag" ska göras om och om igen. Boken sätter också fingret på vårt individuella ansvar. Vi måste själva orka ta till oss informationen och inte blunda trots att det ibland känns enklare. En av de viktigaste synpunkterna gäller vårt ansvar att känna till lagar och regler för att kunna protestera när dessa bryts av den styrande makten. Det är en välskriven och angelägen bok, lättläst tack vare Lindqvists smidiga och lättillgängliga språk, trots det fruktansvärda innehållet som med jämna mellanrum får mig att kippa djupt efter andan.

Att hitta tillbaka till gamla älsklingar.

Jag har ett nytt projekt, det innefattar listor, bokhögar och lite disciplin. Finns ingen mening med att köpa böcker om de inte blir lästa. När känslan av att om jag verkligen vill läsa en bok måste den lånas, inte köpas smyger sig på så måste det styras upp lite i läsandet. Alltså, hälften av månadens böcker måste komma från egen bokhylla (eller rättare sagt- från de bokhögar som är staplade bredvid den riktiga bokhyllan pga utrymmesbrist) detta har hittills lett till att böcker har släptas tillbaka till bibblan och att: jag har upptäckt Gerda Antti -igen. Och det är himla värt. När jag var kanske tretton älskade jag av Gerda Antti. Jag tror att jag tyckte att det var skönt att läsa om problem som inte var tonåringens. Att det var upplyftande att läsa om andra åldrar men ändå i en trygg svenk, småstadskontext. något jag kunde begripa men ändå inte. Iofs, nu när jag omläser så är det kanske svårt att förstå hur en nybliven änka som aldrig har älskat (förutom sin gifta älskare) kunde vara upplyftande för mig som bara längtade efter kärlek och livet skulle vara större än just småstaden. Men det var tröstande och det är det fortfarande. Jag blir fortfarande glad av att läsa Gerda Antti och det är väl det enda viktiga. Gerda Antti, vilken grej.