Nya och gamla dikter. Del 3

Efter att ha sett och hört Ulf Karl Olov Nilsson, eller UKON som han kallar sig, läsa sina dikter på bokens dag i höstas, var jag väldigt nyfiken på diktsamlingen Synopsis (2007) . Han läser sina dikter på ett speciellt sätt, ofta med musik till, och i boken finns även en CD med några av dikterna inlästa. Det blir också dessa första dikter som gör störst intryck på mig. Inläsningen av dem är fantastisk med olika röster, bakgrundsljud och musik. Humorn och det ironiska anslaget i dikterna blir tydligare med författarens egen röst och betoning. Dikterna är enkla i grunden, de baseras på vardagliga tankar och känslor som man kan känna igen sig i. Den första dikten som är uppbyggd som ett operalibretto behandlar jagets känsla av otillräcklighet som gör att han misstar bekräftelse för kärlek, och hur den låga självkänslan till slut går ut över den som bryr sig om det här ynkliga och självdestruktiva jaget. Många av dikterna är formade som ett slags listor eller uppräkningar. Jag tröttnar faktiskt på de senare dikterna och lyssnar i stället på inspeningen igen. UKON är en poet som helst ska höras!

Skildring av åldrandet

Kaneltimmen, Jane Morén (2007)

Poetiska små ögonblicksbilder. För dem (som jag) som jobbat i hemtjänsten är det en trovärdig igenkänningsbok. För er andra, en inblick i ett åldrande och en vardag för dem som är beroende av hjälp. Medicindosetter, beniga fastklamrande händer, barndomsfyllda ögon, kaffedoft, väntan, skrynklig hud som duschas, ensamhet, trappuppgångar, ömhet och berättelser. En bok för en stund på tåget.

Nya och gamla dikter. Del 2

Jag fick Anne-Marie Berglunds bok Breven till mamma (2005) i födelsedagspresent när jag fyllde 25 år. Sedan dess har jag läst mycket av de dikter och romaner som Berglund har skrivit och nu senast även hennes diktsamling Jag vill stå träd nu (2000). I diktsamlingen finns samma stämning som fick mig att fastna för Breven till mamma. Precis som titeln antyder så handlar det om brev, skickade av Berglund till sin mamma under många många år. I boken framträder bilden av en blivande författare som i tjugoårsåldern bryter upp från föräldrahemmet i den tysta skogen och ger sig ut på resor, resor som aldrig tar slut. Hon klarar aldrig av att komma tillbaka till Sverige under längre perioder utan mår bäst någon annanstans, på väg till Paris, eller i ett av sina hyrda rum, ensam med skrivmaskinen. Just ensamheten är så påtaglig, men också självvald, något som återkommer starkt i dikterna i Jag vill stå träd nu. Hos Berglund finns en stark längtan efter sin mamma men också en tydlig närhet till henne, trots avståndet. Mamman som sitter i det ensliga huset och väntar på dottern är en återkommande bild. Skuldkämslor, ångest och övergivenhet. Men också frihet och närhet till den egna personen.

Jag trodde jag var ett skåp
sen upptäckte jag att jag var ett bord,
Men just som jag vant mig vid tanken
blev jag en stol.
Det passade bra, tänkte jag för jag
ville egentligen helst av allt sitta:
sitta av mitt liv, orörlig.
Orubbad på sin stol både föddes hon
och dog.
Men hur skulle jag kunna sitta på den
stol som var jag själv.
Jag var ämnad till att andra skulle sitta
på mig.
Då föll jag sönder med ett brak.
Jag var en söndrad stol i en i övrigt
tom lägenhet.

Ur: Jag vill stå träd nu, s. 36

Babel tillbaka med Brögger och Atwood!

Idag börjar Babel sin nya säsong, 21.30 på SVT2, med inga mindre än Suzanne Brögger (tyvärr inga danska ö:n på min dator...) och en av mina favoritförfattare the lovely Margaret Atwood! Programmet som fortsätter att fascinera och som med fyndet Daniel Sjölin i programledarrollen är det en riktig fullträff. Inte bara har man fått med intressanta gäster, utan man lyckas göra ett program som vågar ta litteraturen på allvar. För allvar behöver inte betyda stelt och tråkigt, utan tvärtom lustfyllt och med en äkta känsla av engagemang. Daniel Sjölin som programledare imponerade redan från första början. Kanske är det så när en person brinner för och vet vad han talar om. Det lyser igenom. Det faktum att Sjölin själv är författare spelar självklart en viktig roll. Men framförallt ställer han de rätta frågorna, lyssnar och får fram det där vi vill veta om författarna och deras författarskap. I Babel Special visade han speciellt på denna kvalité i mötena med Åsa Lindeborg, Jens Lapidus och Kristina Lugn.

Så missa inte kvällens avsnitt där Anders Lundgren träffar Suzanne Brögger i hennes hem, en ombyggd skola utanför Köpenhamn. Hon kommer bl.a. att berätta om sin senaste roman Sölve- en plats i Danmark. Och sist men inte minst ser jag, och jag tror jag talar för fler på bloggen, fram emot att veta mer om Margaret Atwood. Ämnet för kvällen är klimatförändringarna i litteraturen, något som jag tror Atwood, trogen miljökämpe, har ett och annat att säga om. För er som inte kan få nog av Margaret Atwood kommer här en bra länk http://www.owtoad.com/. Men framförallt läs, läs, läs hennes böcker!

Ful

Ful, Scott Westerfeld (2008)

Människorna har slutligen lyckats förstöra jorden och allt som existerar är artificiellt. Världen som människorna bor i befolkas av piller, svävarbrädor och fester. Dagen då man fyller 16 år får man genomgå den stora operationen och lämna ”fulstaden” för att göra entré som en barbie-manga-figur i ”snyggingstan”. Tally drömmer om dagen som närmar sig. Men så träffar hon Shay som planerar att rymma till ”fulingar” som lever ett primitivt liv på flykt i ruinstäder utanför storstaden. Där har de bildat en motståndsrörelse som försöker rekrytera folk från storstaden för att kämpa mot diktaturens skönhetsideal och manipulation. Shay rymmer och för att Tally ska kunna få genomgå sin operation tvingas hon iväg för att avslöja rebellerna och förråda sin vän. Detta är den första delen i en trilogi som består av böckerna Ful, Vacker och Speciell. Det är äventyr med lögner, svek, hjärntvätt, skönhetsideal, miljöförstöring, politiskt engagemang och motståndsrörelser, samt en stor portion civilisationskritik och kärlek. Kanske en aning för tydlig i sitt ställningstagande, men diskussionsfrågor finns det gott om efter att ha läst boken och äventyret är stort.

Uppslukas av Den hemliga historien

Eftersom de böcker jag har läst/läser redan har skrivits om här, som Hennes mjukaste röst, Tusen strålande solar och Flyga drake, så vill jag uppmärksamma en av mina all time favourites. Nämligen Den hemliga historien av Donna Tartt. För hur kan man motstå en bok som börjar med meningen:

"Det här är den enda historia jag någonsin kommer att kunna berätta."

Redan där hade Donna Tartt mig fast. "You had me at hello", (Renée Zellweger till Tom Cruise i Jerry Maguire). Jag var fast i de dammiga universitetsmiljöerna, med mystiska professorer och lummiga lundar. Fast i ett suggestivt språk och kulturella referenser. Perfekt för oss som gillar det humanistiskt akademiska. (Boken har bl.a. omskrivits som "humaniora-porr"...)

Men framförallt var jag fast sammanbunden med karaktärerna. I de tre-fyra dagar som jag läste boken levde jag bokstavligen med Richard, Bunny, Henry, Francis och tvillingarna Charles och Camilla. Eftersom boken berättas ur Richards jag-perspektiv, blir man som läsare på något sätt ett med honom. Jag blev kalifornien-bon Richard Papen som kommer till New Hampden college i Vermont för att studera. Jag fängslades av den lilla grupp som studerar grekiska för den karismatiske och flärdfulle läraren Julian. Jag vill bli som dem, de av Julian speciellt utvalda. För att bli det, offrar Richard sina tänkta studier, och det visar sig inte vara det enda uppoffring han gör för att studera skönheten och den grekiska konsten.

Flera andra som läst boken har upplevt samma sak, och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som framkallar denna totala inlevelse med karaktärerna. En del har läst boken i 18-års åldern och känt detta uppslukande, men jag läste den nu i 30-års åldern, och på mig hade den precis samma effekt. Jag kom på mig själv med att referera till karaktärerna dagligen, "vad skulle Richard gjort i den här situationen" och "det där skulle nog Henry tyckt om", osv. Jag gjorde också en filmatisering och rollbesättning i huvudet. Inte sedan "bokslukaråldern" har jag känt en sådan läslust. Ni vet en sån när man vill ta med boken till matbordet, eller halvt panikslagen går runt och skriker "Har du sett min bok???", för att i nästa stund hitta den i kylskåpet. Visst händer det ofta att man blir uppslukad av en bok, men det är inte ofta det sker på detta totala lite halvgalna sätt. När det känns uppriktigt sorgligt att lämna den värld man har fått inträde i.

Det finns mycket man kan säga om Den hemliga historien. Åtskilliga hemsidor vittnar om detta. Många har också gjort jämförelser med Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl, som tidigare skrivits om här. Jämförelser har en tendens att göra en besviken, men den här bådar ändå gott. Och jag är lite avundsjuk på er som ännu inte har svepts in i Den hemliga historien.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Secret History av Donna Tartt

boktips!

lite allmänna boktips från senaste veckornas läsning:

• Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

Det finns inte så mycket att säga om den här boken egentligen. Läs den, den är fin. Fin och sorglig. Det är väl allt. Men man får ont i magen, det får man. och det är bra.

• Jamen förlåt då av Anneli Furmark

Jamen förlåt då är Anneli Furumarks senaste seriealbum och det är himla bra. Det består av ett antal korta serienoveller som alla utspelar sig i Norrland och som alla är realistiska med relationer i centrum. Och det är fint och roligt och jag som sällan känner något när jag läser sierier sitter och småsnyftar på spårvagnen för det är så bitterljuvt att leva. Tarvligt och skönt på samma gång. Och det får Furumark fram på ett väldigt bra sätt

• Hon var ingen Florence Nightingale av Åsa Moberg

En väl genomförd biografi som är tydlig i sin källhänvisning och lyckas visa på hur historieskrivning drar ifrån, förändrar och lägger till. Hur en stark, bestäm och lurig kvinna blir till en sval hand på soldatens panna. Väldigt intressant. Enda negativa är Mobergs vilja att lägga in vad Nightingale måste ha känt hela tiden. Det suddar bort lite av glansen på det massiva arbete Moberg har lagt ner genom att läsa, forska och läsa lite till.

• Kicki och Lasse av Peter Kihlgård

Det är bara att kapitualera, det här var en himla bra bok! Det är en fröjd att läsa en författare som behärskar sina tekniker och har något att förmedla. Speciellt scenen hemma hos Kickis mamma är genial och den är gjord på ett så smart sätt, plötsligt sitter jag och skrattar och inser att det är fars jag läser för några sidor. Väldigt förvånande och väldigt bra.

• Ingen i världen av Hisham Matar

Först har jag svårt att komma in i den här romanen meplötsligt BANG! vänder det och jag läser varje sida med spänning och hjärtat i halsgropen. Det gör så ont att läsa om hur nioårige Suleiman kämpar för att förstå och handla rätt i ett totalitärt samhälle där ingen berättar vad som egentligen händer för honom.

Nya och gamla dikter. Del 1

Jag har läst dikter. För att komma i form började jag med min stora favorit Inger Christensen som föddes 1935 i Danmark. Hon skriver ofta sina dikter i en strikt form som följer ett bestämt mönster. Hennes Diktsamling Alfabet (1981) är ett exempel på detta. Hon skriver själv i avslutande noterna att de "enskilda avsnittens längd i samlingen styrs av matematikern Leonardo Fibonaccis [...] talserie, där de två första är 0 och 1 och varje tal i fortsättningen är summan av de två föregående." Inom denna ram följer dikterna även alfabetet och inleds med ett ord på varje bokstav så långt det går. I den svenska översättningen har detta frångåtts för att få bättre känsla i språket. Dikterna handlar om livet och tingen och leder från en stilla förundran över det enskilda lilla livets existens, över till konstaterandet att även atombomben finns med i detta sammanhang. Att allt finns samtidigt. I dikterna finns också en påtaglig kärlek till språket och orden:

bräkenväxterna finns; och björnbär, björnbär
och bromsalt finns; och vätet, vätet

cikadorna finns; cikoria, krom
och citronträd finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellum

Christensens diktsamling Fjärilsdalen kom i svensk översättning 1996 och är en samling sonetter. Dikterna står på danska på vänster sida och i svensk översättning på höger. När jag läser dikterna tänker jag på och hör, den ljudupptagning av författarens egen inläsning av just dessa dikter, som vi fick lyssna på när jag läste litteraturvetenskap. Språkets melodi och författarens betoningar förstärkte stämningen i dikterna som liknar fjärilar vid döda själar som stiger upp från dödsriket och betraktar oss under ljusa sommarnätter:

Och sommarsyner av försvunna döda,
hagtornshäckens fjärilar, som svävar
i vita skyar och med stänk av röda
blomspår, morgonljusets lätta vävar,

min farmor i den rika trädgårdsfamnen
där lackviol, lövkoja sjöng i kör,
min far som lärde mig de första namnen
på allt som lär sig krypa, innan det dör,

går med mig in i sommarfjärilsdalen
där allting blott finns till på denna sida
och även döda hör på näktergalen,

dess sånger har en märkligt sorgsen svingning
från inget lidande till just: att lida,
mitt öra svarar med sin döda ringning.

Christens dikter är för mig bland det vackraste man kan läsa. Dikter återgivna ur Alfabet, s. 8 och 9 samt Fjärilsdalen, s. 27.

Blodbetyngd skuld

Nattens inre, Lèonora Miano (2007)

Lèonora Miano, Kamerunfödd men franskboende, var på bokmässan i höstas. Jag missade henne tyvärr, hade gärna haft hennes bok signerad i samlingen. Hennes debutbok har getts ut på det intressanta nystartade förlaget Sekwa, som har specialiserat sig på yngre kvinnliga franska författare. Nattens inre svindlar sig suggestivt framåt med en mörk och grym historia som berör stora frågor kring skuld, självinsikt och det mänskliga beteendet. Ett fiktivt land på den afrikanska slätten. En fiktiv plats. Umbraröd jord och postkoloniala strukturer som bekläder marken. En kontinents identitetsskapande och försök till att resa sig ur ett förflutet. Ayané återvänder efter flera års tid i Frankrike till sin hemby för att träffa sin mor, som ligger inför döden. Landet plågas av slitningar och ett inbördeskrig är på väg att bryta ut. Uråldriga traditioner styr livet i den lilla isolerade byn, kvinnorna regerar i avsaknad av männen som gett sig iväg för att arbeta. Döttrar fostras som sina mödrar. Liksom Ayanés mor var utstött för att hon gick sin egen väg, anses hon stå utanför gruppen och det gemensamma. En kväll kommer en grupp okända män till byn, Förändringens Styrkor, vars mål är att återupprätta Afrikas heder. Men målet kräver fasansfulla medel och ett övergrepp som fodrar offer. En mycket stark skildring och läsupplevelse.

När litteraturen är verkligare än livet

Fördjupade studier i katastroffysik, Marisha Pessl (2007)

Denna tegelsten är skriven av romandebuterande Marisha Pessl, född 1977, bosatt i New York. Det handlar om flickan Blue som under hela sin uppväxt flyttar runt i USA tillsammans med sin far, universitetsprofessorn som förför alla nattsländor som kommer i hans väg. Blue är en inåtvänd brådmogen tonåring som avgudar sin pappa och i stället för att leva ett "vanligt" tonårsliv, fyller sina dagar och nätter med littarära diskussioner och analyser. Därför blir det just litterära källor hon vänder sig till för att försöka få rätsida på sitt eget liv som tar oväntade vändningar under sista året på high school. Hennes berättelse är som en skoluppsats, fylld med visuella hjälpmedel i form av teckningar, samt noggranna referenser med sidhänvisningar.

Blues far har plötsligt bestämt att de ska stanna i samma stad hela sista läsåret och detta gör att Blue ställs inför människor och sociala konflikter som hon aldrig tidigare behövt bekymra sig om. Hon upptas i en liten exklusiv krets av ungdomar som varje söndag bjuds på middag av den karismatiska och vackra läraren Hannah Schneider. Blue konfronteras med sig själv och måste välja vem hon vill vara i gruppen. Det blir en skildring av grupptryck och utanförskap då Blue i ett försök att lämna rollen som den töntiga och oerfarna, går för långt och tappar bort sig själv på vägen. Kärnan i berättelsen utgörs av en mysrisk och skrämmande mordgåta som utlöser Blues förvandling från flicka till vuxen.

Framför allt läser jag den här boken som en stor hyllning till litteraturen och läsningen och jag känner mig jublande lyclg när jag lägger den ifrån mig. Titta också på den fantastiska hemsidan för boken, calamityphysics.com där den som vill kan få hjälp att knyta ihop alla trådar eller helt enkelt bara få vara kvar i Marisha Pessls underbara värld lite längre.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl

Kärlekssorg

Lämna mig ifred!, Marcelle Sauvageot (2007)

”Ett farväl till kärleken och till livet”, så står det i efterordet av Daniel Pedersen till denna bok. Alla hjärtans dag och en riktigt dyster kärlekshistoria förgyller spårvagnsfärden hem. Lämna mig ifred! är en tunn liten bok som är en kortroman skriven i brevformat, väl värd att läsas flera gånger. Lyckan faller sönder och smulas samman då huvudpersonen blir sviken av sin fästman och lämnar henne sjuk i tuberkulos för en annan kvinna. Den namnlösa kvinnan hostar sig allt närmre döden på ett sanatorium. Breven viskar fram en bitter ton i lugna takter men övergår till en resolut önskan om att bli lämna ifred, och andas tidiga feministiska vingslag. Marcelle Sauvageot dog i TBC vid 34 års ålder. Detta är det enda material hon lämnat efter sig och boken kom ut några månader innan hennes död 1934.

Lämna mig ifred! är den första volymen i en ny serie kvalitetslitteratur med utgångspunkt i Europa som ges ut av förlaget H:ström. Det är en fin liten pärla i behaglig rytm och man kan bara vara glad att förlaget har valt att ge ut boken.

Advice is like coleslaw

Är du trött på hjärtlösa experter som sitter med gommen full av mögelost och levererar välmenande söndagsbilagetips om allt ifrån fondväggar, foundation till sexställningar?
Vill du gå och lägga dig när alla dessa COACHER kommer och tar dig? Coacher som ska GUIDA dig genom pastellfärgade online-forum eller i svala rum med fruktbudskorgar och porlande panflöjts-muic?
Hm. Kanske låter lite cynisk här, men det är LÄTT att bli trött. Inte minst för att svaren ofta är så torftigt och förutsägbart formulerade. Hallå, jag har precis erkänt något eller hävt ur mig värsta traumat och vad får jag – en torr liten RIMLIG kommentar. Men okej, råd och respons är viktigt och onekligen skönt att få när livet svider till. Eller när man drabbas av beslutsånget. Åldersnoja. Varuhusfobi. Eller vad det nu kan vara.
& just DÄRFÖR vill jag tipsa om frågespalten SINCE YOU ASKED som finns på salon.com.
Där skriver den amerikanska författaren och kolumnisten Cary Tennis filosofiska mycket litterära svar som ofta refererar till hans liv som nykter alkoholist.
Han utger sig inte för att vara någon expert med lösningar, därför är han också fri att svara som han vill. Så här säger han själv:

” I think what you get in the column is these real intimate, vivid glimpses of what people are really like. And we just don't get that very much in day-to-day life.”

Det är I alla fall mycket inspirerande, tänkvart. Dessutom kul.
Läs bara rubrikerna på några av dubierna som han svarar på:

I´m a brilliant scientist and I fear for the worlds fate

Hellp! I´m an Internet troll!

Some drunken chick is texting my husband while we´re sleeping

Should I move back to Wisconsin because my mother has cancer?

Advice is like coleslaw

äkta fransk gulmetall av Petra Revenue

Det är gull och det är rosa och det är den stora kärleken som drabbar Dora Diamant och den är kanske inte alls som den borde vara men vad gör väl det när Dora har turen att just han kommer in genom dörren och att just han kan få den största, allt större bästa, allt bättre rollen i hennes nya pjäs. Och trots att den här stora största kärleken drabbar Dora måste hon hantera allt annat, med allt värre resultat. tycker allt annat. Det är doras mamma den uppburna författarinnan, det är Franz, Doras nästan make som enligt Dora är praktisk men för snäll, det är teatermäniskorna som inte vill eller förstår exakt hur bra och vacker och underbar Doras nya stjärna är. Eller hur deras kärlek strålar. (Det förstår inte ens den andre partnern ska det visa sig )

först tyckte jag inte alls om men allt eftersom jag läste (något som försvårades av den gräsliga rosa färgen som var vald till boksidorna, horror!) kapitulerade jag undan för undan. För det här var så himla fint, så himla bra och precis vad jag behövde läsa just nu för att orka med februari. För det är en skröna, en mustig sak som skenar på snabbare än vad man nästan hinner med. Och jag gillar det verkligen, för att det är en så välskriven liten bagatell, en så rolig bok och hipp som happ sätter författaren precis pricken på på såna där grejen man kanske tänkt på men aldrig kunnat formulera för någon annan. Och trots att språket och beskrivningarna är fluffiga så skär det inte med den tragiska historia de förmedlar eller det skär, det gör ont som fan men på ett bra sätt. skär på ett bra sätt, inte så att det blir dåligt utan bra, rätt, ont.

väldigt fin, förbisedd liten pärla helt enkelt.

Bild: starfalk

Vampyrpassion

Om jag kunde drömma (2006) och När jag hör din röst (2007) ,
Stephenie Meyer

En historia om förbjuden och omöjlig kärlek. För att inte vara i vägen för sin mammas lycka väljer Bella Swan att flytta in hos sin pappa i det lilla bortglömda Forks, i USA:s mest regntäta område. På den nya skolan finns den bleka, gåtfulle och ouppnåeliga Edward Cullen och hans syskon. Det långtråkiga livet som Bella föreställt sig får en snabb vändning. Edward har lyckats hemlighetshålla sin identitet som vampyr men snart blir Bella en del av hans liv, och allt vecklar in sig till en intensivt förförande och livsfarlig kärlekshistoria. Två böcker har hunnit komma på svenska, de två andra delarna ska komma till hösten och en filmatisering är planerad till december 2008. När jag hör din röst låg på New Yorks bästsäljarelista elva veckor i rad, och blev utnämnd till bästa uppföljaren. Edward utsågs till den mest minnesvärda huvudpersonen och ungdomars egna kommentarer är översvallande. Det är sträckläsningsböcker och en känsla av att man vill ha mer av den vanliga Bella och den överjordiskt vackra Edward och deras fingertoppar, blickar och kamp om och med varandra men även mot omgivningen. Det är något med det där begäret, om den drabbande svindlande stora kärleken, om det omöjliga, om den stora hemligheten och hemliga sällskap i kombination med identitet och förhållningssätt till sig själv och spänning och magi som fångar. Och jag erkänner att jag är svag för sådana här böcker. Visst finns det vissa partier som blir upprepande, lite väl svulstiga förklaringar om Edwards skönhet, lite irritationsmoment som att Bella hela tiden skadar sig så att Edward kan rädda henne, om Bellas totala besatthet av Edward och möjligen en förtäckt propaganda för avhållsamhet (Meyer tillhör Mormonkyrkan). Men trots det är det två välskrivna ungdomsböcker, både innehålls- och språkmässigt, och en historia som drivs framåt i en erotiskt laddad och tillspetsad stämning. Böcker att slukas helt enkelt.

Bokfemman v.6

Temat för denna veckas bokfemma var "serier". Kunde i princip bara komma på fantasyserier som jag läst. Så det blir en lista över mina favoriter. Mest barnlitteratur.

• Clive Barkers serie om Abarat (Abarat (2003) och Magiska dagar, gåtfulla nätter (2004)) måste hamna överst eftersom jag ständigt väntar och längtar efter den tredje och avslutande(?) delen som förhoppningsvis kommer snart! Barker är skräckförfattaren (har bl.a. skrivit manus till Hellraiser) som skrivit en fantasyberättelse för alla åldrar om en missförstådd flicka som genom sitt mod kommer till en annan värld, alldeles runt hörnet av vår egen. Denna värld är full av märkliga varelser och skräckfyllda överraskningar. Helt fantastisk! I de inbundna versionerna ingår dessutom vackra illustrationer av författaren själv.

• Susan Cooper har skrivit en serie i fem delar som inleds med Ovan hav, under sten (1983). Syskon i engelskt kustsamhälle, mystiska hus och gåtor som ska lösas. Uppslukande och spännande böcker som fick mig att som barn försvinna in i en annan värld och sluka alla delarna.

• Philip Pullmans trilogi Den mörka materian som jag skrivit mer om i samband med mina tankar kring filmatiseringen av den första boken. När man väl läst den första delen måste man bara läsa de andra två bums!

• Stephen Donaldsons serie om "Thomas Covenant den klentrogna" var bland det första jag läste inom fantasy. Välskrivet och fascinerande med komplexa personporträtt. Fick mig att läsa nästan allt som Donaldson skrivit trots att de tre första böckerna om Thomas Covenant var de bästa.

• C.S. Lewis får också vara med på listan eftersom hans Narnia-serie troligtvis har betytt mycket för det litteraturintresse jag har idag. Häxan och lejonet är den första längre bok jag minns att jag läste själv.

/moa

Senaste tidens läsning

Inget ont som inte för något gott med sig, som man brukar säga. Senaste tidens datorproblem har gett mig mer tid för romanläsning. Att jag dessutom har pinsamt dåliga glasögon gör att jag sällan ser på tv på kvällarna. Alltså ännu mer läsning.

Det bästa jag läst, inte bara på sistone utan även på länge, är Khaled Hosseinis Flyga drake (2004) som Jennie redan har skrivit om här på Textappeal. Jag blev också oerhört gripen av denna vackra och brutala skildring av mänskliga villkor. Vad är vi beredda att offra för att vinna våra föräldrars kärlek? Vad händer med ett barn som inte blir erbjuden villkorslös kärlek utan måste kämpa för den? Och hur hittar man styrkan att våga visa mod och göra det rätta? Innan jag själv började läsa boken hade jag tagit del av recensioner där man ofta ansåg att boken var för melodramatisk. Därför grubblade jag mycket under min läsning över varför jag själv tyckte så mycket om dessa inslag och inte alls fann dem störande. Någon sorts förklaring fick jag i slutet av romanen när Amir, huvudpersonen, beskriver det afghanska folkets inställning till livet. Han menar att de förlikar sig med sin situation, oavsett vilka katastrofer som drabbar dem, i stället för att ta sig förbi hinder, förbättra situationen och komma tillbaka starkare. Det slog mig att romanen Flyga drake är uppbyggd på det senare sättet, som en sorts protest mot liknöjdheten. Boken liknar ett grekiskt drama med slutgiltig katarsis för huvudpersonen när han måste sona sin skuld. Därför blir också alla osannolika sammanträffanden som finns i berättelsen logiska inom romanvärldens ramar.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Flyga drake av Khaled Hosseini

Ida skrev tidigare om Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson (2007). Till skillnad från Ida tycker jag att romanens vackra språk är en av de största behållningarna hos boken. Däremot har jag svårt att känna någon samhörighet med eller sympati för Karen, romanens huvudperson. Jag tycker att hon är gnällig och långrandig. Inte förrän mot slutet lyfter berättelsen från sin långsamma och ensidiga form och genom möten med andra karaktärer blir plötsligt huvudpersonerna synliga och levande. Jag hade gärna läst en hel roman bara om Rita och hennes familj i den kanadensiska utmarkerna.

Jag har även läst norska Anne B Ragdes båda romaner Berlinerpopplarna (2006) och uppföljaren Eremitkräftorna (2007). Den avslutande delen i trilogin har utkommit på norska men är ännu inte översatt till svenska. Ärlig talat vet jag inte om jag orkar läsa den tredje delen. Böckerna frossar i klichéer och stereotyper, både vad gäller karaktärer (den fjolliga bögen som hoppar av glädje inför julpyntet på Tivoli och den manlige hundslädsföraren med homofobi) och handling (tre bröder möts vid moderns dödsbädd för att göra upp med sitt förflutna och därefter rullar det på med fler oväntade möten, sexuella missförstånd samt en hel del slap stick-komik). Böckerna är som en trevlig och lättsmält tv-serie utan fördjupning eller svårare frågeställningar. Allra mest störde jag mig nog ändå på alla pedagogiskt övertydliga återblickar i den andra romanen. Där hann inte handlingen komma så långt eftersom författaren i var och varannan mening återknöt till händelser i den första boken och förklarade sammanhanget i fall någon av en händelse skulle ha glömt bort vad de läst.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Eremitkräftorna av Anne B. Ragde

En sorts kärlek - Ray Kluun

En sorts kärlek (2007) är berättelsen om vad som händer när cancer drabbar ett lyckligt, lyckat övremedelklasspar där en är extremt utlevande och notoriskt otrogen och den andra, ja det är inte riktigt klart. Troligen monogam iallafall. Berättelsen berättas i jag-form av en av huvudpersonerna, Sten. Sten kan inte få nog av att tänka på och njuta av tjejer, fotboll och droger. I den ordningen. Detta har fungerat hittills i hans och Carmens sjuåriga relation. Men när Carmen får cancer förändras då allt, eller gör det det? Sten väljer att stötta sin fru samtidigt som han inleder en seriös relation med en älskarinna, något han hittills aldrig har gjort trots sina otaliga snedsteg. Boken är lanserad som skönlitteratur och skriven under pseudonym men efter vad jag förstått är det i princip en självbiografi över författaren.

Det är svårt att ens referera lite snabbt utan att bli raljerande så jag slutar med det nu. (Men raljera kommer jag göra, det är oundvikligt.)

Det verkar som om det finns två läger kring den här boken, antingen har man sympati med huvudpersonen, förstår honom eller så tycker man att han är ett själviskt svin som inte borde vara i en relation över huvudtaget. Jag känner varken eller, mest för att jag inte känner något alls när jag läser boken, jag får varken sympati eller antipati. Med tanke på ämnet så är det ett rätt dåligt betyg för Ray Kluun. Jag stör mig däremot extremt mycket på det sätt boken är skriven på, det är det som inte kan sluta få mig att raljera. Författande är ett hantverk och som i alla hantverk har du verktyg. Och om det ska bli bra måste du kunna hantera dina verktyg, även om du så bara vill spränga, gorma och låta allt brinna, måste du veta hur du ska göra och med vad. Säga vad man vill om Nick Hornby men han kan sin teknik med att namedroppa rätt fotbollslag/popstjärna. Hans namedroppande för historierna framåt och skapar en autenticitet, det är ändå nördar han beskriver och de kan sina saker. Ray Kluun använder samma teknik men har inget syfte med den. Inte mer än att det ska vara som en liten krydda kan jag tänka mig, något som preciserar att det är han och ingen annan som har hållit i pennan (hållit i pennan?! knapprat på tangentbordet?) Det blir fruktansvärt irriterande. Jag blir tokig. I var och varannan mening slänger han in något gammalt matchresultat från den holländska ligan/landslaget och för att göra det ännu värre lägger han in små asterixer med tillhörande ordförklaring! Det är som att Ray Kluun skriver för dem som aldrig ens läst en tidning. Det är inte elitism det här, det är faktiskt inte det, det är bara känslan av att Kluun inte alls respekterar eller tror på sina läsare. En annan sak är hans val av vad han kallar "wrample" som enligt honom är samma som "sample" fast med texter istället för ljud. Alltså när han gör det som alla författare i någon mån gör när de vill visa sin kontext, sätta in verket i ett större sammanhang och lägger in en hänvisning, en blinkning, förändrar ett citat och lägger in i texten fast utan citattecken så gör Kluun detta men kallar det att wrampla. För mig är det att grymt underskatta både eventuella läsare OCH sin egen text. Han litar inte på att texten håller utan att man förstår alla referenser (främst till fotboll och popmusik) och han litar inte på att man som läsare förstår ens de enklaste, mest kända citatförvrängningarna.

Det är som att Ray Kluun har skirvit en skönlitterär bok utan att för ett ögonblick funderat på vad som gör en text skönlitterär. Och det är ju himla tråkigt. Jag tycker alltså inte ämnet i sig är dåligt eller moraliskt förkastligt men utförandet. Om det är moraliskt förkastliga män som utnyttjar sin ställning ni vill ha så läs hellre Houllebecqs plattform. Den gav åtminstone mig de tankeställarna som det känns som den här boken vill förmedla.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En sorts kärlek av Ray Kluun

Böcker att färdas med

Att resa innebär oftast tid till att sträckläsa: sluka böcker på skumpande bussar, flygplanstrista timmar och i strandpositioner. Tre tips till väskan kommer här:

Lättsmält: I närheten av solen (2005), Hanna Wallsten
Svensk sommar och Moas lilla bokcafé blir en tillflyktsort för fyra ensamma halvt trasiga kvinnor som sakta närmar sig varandra. Moa är mest trasig, hennes familj är i upplösningstillstånd och hon försöker hålla sig över ytan medan hon fäktas med livslögner och psykotiska föräldrar vars tillvaro snart eskalerar till dödshot. På pocketutgåvans baksida finns små citat som "feelgoodroman" (Amelia) och "överraskning för lesbiska läslustar" (QX), vilka jag tycker faller lite platt efter att ha läst ut boken. Wallstens debutroman är visserligen en lättläst historia men en mörk sådan. Boken funkar fint för flygplansläsning eller för en dag på stranden.

Svindlande: Flyga drake (2003), Khaled Hosseini
Sitter på poolkanten och fäller krokodiltårar till en brutalt omskakande historiebeskrivning med svarta hjärtan av skuld och skam, längtan till drakar över molnen och vänskapsband som klipps av genom svek. Om man som jag lyckats missa att läsa Flyga drake bör denna stå överst på packlistan. Det är en bok att läsa utan avbrott för vardagsbekymmer. En bok att helt uppslukas i och låta resten av världen vila. Afghanistan. Tidigt 70-tal. Prunkande trädgårdar och en het sol. Två pojkar som växer upp under samma tak men med helt olika förutsättningar. Amir, son till en framstående karismatisk man och Hassan, son till Amirs fars tjänare tillhörande det förtryckta hzarfolket, är bästa vänner. Oskiljaktiga tills den dagen Amir sviker Hassans totala lojalitet och där sveket blir till en livslögn. Om kärlek mellan fäder och söner, uppoffringar, lojalitet, hemligheter, svek, om ett sammantrasat land i spillror och om lögner som kräver offer. Jag lyckas inte släppa boken och orkar aldrig ta mig an den sista romanen på vägen hem. Ska hugga tag i Tusen strålande solar så snart som möjligt och ser fram emot filmatiseringen av Flyga drake, som förbjudits i Afghanistan, med svensk biopremiär i slutet av mars.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Flyga drake av Khaled Hosseini

Kärleksepos: Den stygga flickans rackartyg (2007), Mario Vargas Llosa
Det är alltid kul att läsa en bok som har koppling till det geografiska området. Denna gång blir det latinamerikansk litteratur som ägnas tid med Mario Vargas Llosas bok Den stygga flickans rackartyg. Politik och erotik under 1900-talets andra hälft och en besynnerlig omöjlig kärlekshistoria som tar avstamp i 50-talets Miraflor, en förort till Lima, och beger sig ut på årtionden av ett plågsamt lidelsefullt kärlekstrånande genom parisiska kvarter. Men det är en envägspassion och den lilla chilenskan som Ricardo är besatt i under hela sitt liv sviker honom gång på gång. I bakgrunden klämtar revolutioner, landsflykt, Perus politiska historia, drömmar, slitningar mellan kontinenter och längtan om kärlek. Även denna en njutbar sträckläsare.

/jennie