30 januari 2008

Det femte barnet - Doris Lessing

Det femte barnet är Ben, snarare ett urtidsdjur än barn, omöjligt att ha bland levande, omöjligt att släppa ifrån sig. Ben föds som femte barnet i en lycklig familj, en familj med visioner och utstakade vägar. De vill alla ha släktsammankomster i det stora huset och allt ska som skimra och värma. Men Ben omöjliggör det här och vad gör man då? När en blir ett hinder för många? Vilka handlingar är ett val?

Jag har läst någonstans att Lessing menar att man inte alls behöver läsa Det femte barnet som en realistisk historia, man kan läsa Ben som en symbol för problem i en familj och det försvårade läsningen för mig. Jag läste boken just som en riktig händelse och funderade en del på hur Ben kan vara en symbol. Och isåfall symbol för vad? Jag hade nog läst med större behållning om jag inte hade läst något om den före men lätt att vara efterklok.

Jag tyckte om boken, jag tycker om skildringen av en familj som är splittrad och som inte riktigt kan göra något åt det. Det framstår precis som så svårt det kan vara. Att inte göra val för att det inte går att välja mellan t.ex sina barn men att det valet ändå sker fast inte utsagt. Hur svårt det är att vilja göra rätt men sedan blir det fel ändå. Det är moderskärlek utan biologistiskt mumbojumbo och det är en bedrift då Lessing beskriver just en familj där alla utom mamman klarar av att släppa taget och rädda sig själva.

Många har läst Det femte barnet tillsammans med Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver och det ska jag också försöka göra. Tror det kan vara en intressant jämförelse. Och sedan kan man läsa Nineteen minutes av Jodi Picoult (svensk översättning?) som the girl least likely gjort och jag anar att man kan fortsätta nästan hur länge som helst. Det är något med barn och ondska i kombination som gör bra historier.

/ida

27 januari 2008

Franska kyssar och en riktig tjej

Så var årets filmfestival igång. I år har jag ansträngt mig lite mer än förra året (ynka en film såg jag då) och både köpt och prickat för ett gäng filmer jag vill se. Även om man kan tycka att biljettpriserna har blivit lite väl dyra (35 för festivalpass och 65 för film, alt. 40 på dagen för arbetslösa och studenter), så tycker jag ändå att det är en upplevelse man inte vill missa. Inte minst för stämningen som blir i salongerna. Inget pratande och prasslande här inte. Sen kan man tycka vad man vill om applåderandet efter filmen. Men det hör ju också till. Det finns fortfarande många biljetter kvar, speciellt för de som har möjlighet att gå på dagtid. Så skynda fynda och frossa i film!

En av festivalens första filmer var Lars and the real girl en amerikansk dramakomedi i regi av debutanten Craig Gillespie. För manus står Nancy Oliver, som också skrivit manus till den populära och i min mening helt suveräna tv-serien Six feet under . I centrum står den blyge och smått socialtfobiske Lars. Han bor i garaget tillhörande huset som han och hans bror fått ärva efter föräldrarnas bortgång. I huset bor brodern och hans rara flickvän, som gör allt för att nå fram till Lars. En dag händer något som kommer att förändra deras liv. Lars introducerar Bianca, hans stora kärlek, för familjen och den lilla staden där han bor. Bianca är söt som en docka. Och ja, hon är en docka. Ni hör ju, det är som upplagt för förvecklingar och komik. Men detta är inte en dussinförvecklings-komedi, utan en film med värme och mänsklighet. Ryan Gosling, från bl.a. Half Nelson, är fenomenal som den blyge Lars och Patricia Clarkson är som alltid formidabel. Kanske förlorade filmen en del mot slutet, då den tappade i tempo och det blev en del upprepningar. Men på det stora hela är det en charmig film, och scenen där Lars gör mun-mot-mun metoden på sin kompis nalle är obetalbar.

Småcharmig är även den franska komedin Shall we kiss? (Fr. Un baiser s'il vous plaît?) i regi av Emmanuel Mouret. Här kände jag igen den mörkhåriga och franskvackra skådespelerskan Virginie Ledoyen. Efter lite research visade det sig att jag sett henne i filmen The Beach med Leonardo DiCaprio. Men hon har också gjort en massa andra, framförallt franska filmer. Ledoyen, och flera av de andra skådespelarna, gör ett bra jobb i denna relationskomedi med starka drag av Woody Allen. Särskilt bra är också regissören själv i rollen som Nicolas och hans spel mot Ledoyen (Judith) tillhör filmens höjdpunkter. Filmen har även en bakomliggande historia där en man och en kvinna fattar tycke för varandra. Då båda är upptagna på andra håll börjar de diskutera faran i en kyss. Ramhistorien leder oss till den centrala historien och berättelsen om Nicolas och Judith. Jag tyckte att ramhistorien kändes lite överflödig, som det ofta kan bli i den här sortens filmer. Till slut bryr man sig inte om berättarna utan vill bara se den nya "egentliga" historien. Det går inte att säga särskilt mycket om filmen utan att avslöja handlingen, men jag kan berätta så mycket som att ibland förändras allting med en kyss.

Tips på andra bra filmer med biljetter kvar i nuläget:
Familjen Savage: Drama om två vuxna neurotiska syskon med bl.a. Philip Seymour Hoffman
Funny Games: Michael Hanekes amerikanska re-make av sin egen film med Naomi Watts och Tim Roth som det psykade paret.
The Trap: Serbiskt thrillerdrama med moral och etik som teman. Serbiens Oscarskandidat.
Donkey in Lahore: Australisk dockteaterarbetande goth-rockare möter tio år yngre pakistanska. Kulturkrockar och kärlek.
Blue eyelids: Mexikansk kärlekshistoria där två ensamma människor möts. "En riktig charmchock- lyrisk, ömsint, sorglig, och, inte minst rolig", står det i filmfestivalens program.

/elin

16 januari 2008

bokfemman v.3

Temat på årets första bokfemma är "senaste" och jag har valt att helt enkelt ta mina senaste lästa böcker eftersom de ligger här runt datorn och skräpar.

  • Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson (2007)
Jag har bara läst Benkes på-stan-krönikor tidigare och jag tror att jag skulle tänka på ett släktskap även om jag inte visste att det var samma person och trots att det handlar om så olika textformat. Boken handlar om Karen som efter att ha blivit lämnad av sin sambo bestämmer sig för att inte låta några män få rota runt i hennes inre mer. Det är väl vad jag visste om den innan jag började läsa och det är så den har marknadsförts. Det är lite tråkigt för den är så mycket mer och vad är det egentligen att lyfta fram, att boken innehåller en avsaknad av något? Är det för att vi liksom inte kan greppa att Mr Darcy inte kommer på slutet? Att vi behöver förberedas på det redan i baksidestexten? Boken klarar sig på egna ben tycker jag, det är inte ett vackert språk men det är mitt-i-prick många gånger och det sätter fokus på mycket av det där som vi bara gör/känner/är utan att vi själva vet varför på. Bara lyssna på det här (som gjorde att jag faktiskt hundörade en biblioteksbok, bara det!)

"Hon har ännu inte pratat med Rita. Bara kortfattade mail. Hon börjar tycka att det finns något sökt över deras tystnad. Hon tänker att det har med Ritas ungdom att göra. När man är ung är det lättare att bli förtjust i sånt som är okonventionellt. Till slut har man famnen full. Förr eller senare måste man börja släppa ifrån sig det ena okonventionella fyndet efter det andra, och ofta tycker man att det är så skönt att man inte slutar förrän man har släppt ifrån sig allting."

  • Förbindelse av Åsa Ericsdotter (2007)
När jag gick på gymnasiet älskade jag Oskyld, Ericsdotters debutbok, och kanske får det räcka så. Jag finner mig synnerligen irriterad på huvudpersonen som fortfarande jamsar omkring och spinner sockervaddsdrömmar, lyssnar på tystnaden istället för orden, bara försvinner iväg och känner så sjukt mycket. Det gick bra när vi båda gick på gymnasiet men nu orkar jag inte mer. Nej, tyvärr. Tror att boken skulle synas, läsas och älskas mer om den inte stod på poesi utan i ungdomsrummet. Det kanske den gör på andra bibliotek? Har för mig att hennes debut stod under unga vuxna åtminstone.

  • Fettpaniken av Marie Carlsson (2007)
Marie Carlsson är journalist och går här igenom vad som skrivits om vår tids tydligen största hälsoproblem, fetmaepidemin. Hon går igenom det som har skrivits på båda sidorna och åtminstone för mig introducerar hon den sidan som kritiserar alla alarmerande rapporter om vad övervikt gör med oss. Och tar upp det faktum att när alla undersökningar skriker ut att vi blivit fetare så grundar de sig på BMI-uträkningar där själva BMI:et för fetma har flyttat ner fyra punkter sedan det introducerades. Från 29 till 25. Då är det inte konstigt att fler av en population ses som feta oavsett om vi har gått upp eller inte. Det är mycket intressant som tas upp, bland annat vad bantning gör med oss och att det rent välmåendemässigt är bättre att gå upp typ 10 kg än att tappa 5 kg genom bantning. Har aldrig sett sådan forskning tidigare så det är klart intressant. Och jag ville verkligen tycka om den här boken och kunna rekommendera den. Men tyvärr är den dåligt redigerad, pladdrig, förvirrande och lägger inte fokus på det som jag tycker ändå är dess styrka. Det jag finner relevant i diskussionen är de forskningsrön som går helt emot vad vi får lära oss om vikt och hälsa. Om författaren hade avgränsat till detta så tror jag att det blivit en mycket bättre bok. Dessutom tror jag att en läsare av idag behöver det för jag märker själv hur jag i slutet av boken har svårt att smälta det hon skriver, det känns otroligt och överdrivet att det verkligen är så som hon säger. För hennes teser går verkligen på tvärs mot det mesta man får läsa idag och vikt och bantning. Boken spretar den för mycket, den vill ta upp medicin, sociologi, psykologi och allt från ett väldigt tydligt lekmanna-perspektiv. Tråkigt på något som är så välbehövligt som en sådan här bok.

  • Mig äger ingen av Åsa Linderborg (2007)
Såklart helt fantastisk. Tyvärr tror jag att ett halvt år av ständiga reservationer och diskussioner med låntagare om just denna bok har urvattnat mina känslor lite. Jag brukar sällan tycka att något så här populärt är riktigt bra så jag känner mig lite handfallen nu när det händer. Trist, jag ska jobba på det. (men hur?)

Roligt är dock alla roliga förslag på vad boken egentligen heter, mina favoriter är: 1. äger jag en båt? 2. äger någon mig? 3. jag äger dig. ;)

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Mig äger ingen av Åsa Linderborg
  • Duck City av Lena Andersson (2006)
Inte helt utläst än men eftersom det är omläsning och jag måste ha läst ut den till cirkeln imorgon så får den komma med ändå. Jag har inte läst många satirer, brukar inte riktigt gilla komik i böcker även om den är i svartaste laget som här. Men Lena Andersson gillar jag ju himla mycket. Första gången jag läste den här blev jag besviken, för min del skulle hon få upprepa Var det bra så? tusen gånger utan att jag skulle tröttna. Men för att inte vara Var det bra så? är ju Duck City himla bra i sin genre. Jag tycker särskilt om att inte ens de goda får vara helt igenom bra utan att Kajsa och Harold Bell (Harold Bloom I Guess...) får stå där i sin elitism och oförmåga att närma sig dem de vill rädda.

bland monster, skuggor och almandrar.

Nu har jag läst lite Hcg-Hcf-böcker vilket var behövligt. Så svårt att rekommendera när man egentligen bara chansar och går på vad andra sagt.

  • Den försvunna staden och Silveramuletten (almandrarnas återkomst, del I och II) av Jo Salmson och Peter Bergting.
Rian är människopojke och bor med sin farfar i Skråbergen. Där får han berättat för sig om almandrarna som levde i skråbergen för flera hundra år sedan men försvann mystiskt då de använde sin trollkraft till att skydda jorden mot de onda varelser som de ständigt kämpade emot. Almandrarna är trots detta inte gott sedda, barnen varnas för dem och det sägs att om man ser en almandrer i ögonen är man hjälplöst förlorad till dem och man ska aldrig be en almandrer att komma in för då är man också förlorad och de har en i sitt våld. Ber en almandrer att komma in är precis vad Rian gör men han lär sig snabbt att almandrar inte är de hemska odjur som han trott utan goda varelser som kämpar för att kunna komma tillbaka till jorden. det är nämligen så att när de räddade jorden från de onda varelserna så blev de själva instängda i skuggornas värld, en värld så hopplös att den suger ur dig all kraft och lämnar dig i en värld där du inte kan känna alls, varken smärta eller glädje. Den försvunna staden är första delen där Rian träffar en almander för första gången och ställs inför ett problem bara han kan lösa. I del II blir han återigen kontaktad av almandrarna och även nu måste han visa stort mod för att hjälpa dem ännu en gång. Som bihistoria löper berättelsen om Rian och farfar som har det extremt fattigt och besvärligt men som har en fin relation och kämpar för att kunna bo kvar på Skråberget och inte behöva flytta in till staden i Skråbergets närhet.

Jag är ju inget större fan av fantasy, jag har knappt läst något alls, någon Eddingbok slank nog ner i gymnasiet man annars inte alls. Så det är lite svårt att veta om det är genren eller just de här böckerna som jag inte gillar. (kom gärna med kommentarer!) Det går inte att skaka av sig känslan att den här fantasyserien mest vill rida på ett nyväckt fantasyintresse och annars inte hade blivit skrivna. Personerna är platta och handlingen är enklast tänkbara. Öppning-problem-lösning-avslut. Det känns som en pappersprodukt där alla karaktärer, händelser, väsen och platser är tagna någonannanstans ifrån. Dock kan de säkert fungera som bladvändare för barn som inte är storläsare, de är väldigt spännande på det sättet och det är ju någonstans en klassisk saga mellan ont och gott och sådana har väl sin publik?

  • Habib -meningen med livet av Douglas Foley.
Nu till något helt annat: första boken i succéböckerna om Habib. Habib går i femman, bor i Alby, har två syskon -en jobbig storebror och en söt lillasyster och han är kär i Paris i parallellklassen. Och nu måste han skriva dagbok för hans fröken tvingar honom! Dagboken är alltså den text vi får läsa, en text som Habib snabbt bestämmer inte ska få läsas av hans föräldrar, bara av fröken. Habibs liv är fullt av innehåll, han spelar fotboll, spanar på Paris, äter pizza hos sin kompis pappa, får godis av hans andra kompis pappa som har kiosk, och så får han en hund, en liten chihuahua som hans bror egentligen får men inte vill ha då han önskade sig en pitbull.

Det är ett smart drag som fungerar att texten får vara i dagboksform. Foley lyckas skickligt bredda och fördjupa texten genom att bara antyda saker som Habib tolkar på ett sätt men som en vuxen läsare förmodligen ser på ett annat sätt. som Habibs storebror som enligt Habib är värsta stora lögnaren när han sitter på sitt rum och dagdrömmer om något annat och önskar sig en pitbull för att få respekt medan vi kanske ser något annat, något skörare än vad en elvaårig lillebor kan uppfatta och se. Det är fina teckningar av förorten, hur praktiskt det är för Habib att de flesta vuxna i hans och hans vänners verklighet är pizzabagare, kioskägare och annat man kan ha nytta av som barn. Och hur irriterande det är med tanter på tunnelbanan som inte nöjer sig med att han kommer från Alby och är född på Huddingesjukhus. Jag förstår verkligen att Habib har blivit en succé och det känns lite som att det gått en kollektiv bibliotekarie-lättnad-suck när Habib först kom. (Lite som när snabba cash kom och det plötsligt var enklare att rekommendera en bok till ickeläsande yngre män.) Det är så himla skönt att det finns bra böcker som berättar något som är intressant för en grupp som annars är svår att nå. Jag har kanske letat dåligt men jag kan inte komma på mycket som riktar sig till barn som behandlar förorten och nysvenskar (ge mig ett annat ord!) på ett icke problemorienterat sätt. Kan nog inte komma på någon problemorienterad bok heller för den delen. Det kommer ju in i ungdomsböckerna men för dem under finns det inte mycket. Det är tråkigt, böcker handlar ju om idenifikation också. Habib rekommenderas varmt iallafall. alltid något.

  • Betty och skuggorna av Carina Wilke
Betty har ett vanligt liv med skola och vänner (hon verkar gå i mellanstadiet men mer definierat är det inte vad jag minns) men sakta börjar något förändras i klassen. Bettys klasskamrater börjar alltmer rätta sig efter vad en säger, den elaka och dominanta Katja och den som är mest utsatt för Katjas elakheter är Tove som trots att hon är ett offer inte enligt Betty beter sig som ett. Samtidigt träffar Betty på de mest fantastiska gröna ögon som visar sig sitta på hennes parallellklasskompis Hampus. En konstnär som ska lära dem att teckna porträtt får en viktig roll då han visar på saker som hänt i klassen som de själva inte kan se.

Boken brukar efterfrågas av lärare och jag har länge varit nyfiken på den då jag från en annan bibliotekarie hört att den inte alls är bra. Först förstår jag ingenting men när jag tillslut läser baksidan förstår jag mer. Böckerna om Betty är tre till antalet och de tar alla upp tre olika dimensioner av begeppet mobbning. Betty och skuggorna som jag har läst handlar om åskådarna och medlöparna. Det förklarar varför både mobbaren och den mobbade är i skymundan och att ingenting förklaras av deras beteende. Utan den vetskapen blir det helt obegripligt. Först tyckte jag väldigt illa om språket, det kändes platt, tråkigt och mycket som att en vuxen skriver för någon som förstår mindre, ett barn. Efter ett tag blev handlingen såpass relevant och intressant att jag kunde bortse från språket, boken skildrar visserligen övertydligt men dock bra hur goda intentioner kan samsas med handlingar som är avskyvärda. Vad det är för mekanismer som gör folk till medlöpare trots att de hela tiden vet att det är fel att göra det. Det är svårt för mig att bedöma hur väl de här böckerna fungerar i en klass men de kan säkert vara ett bra sätt att närma sig något så svårt som det här. Trots att jag inte gillar språket och att boken är så förenklad på vissa ställen så lyckas den komplicera och fördjupa bilden av det som är bokens syfte, att skildra hur någon som vill göra rätt ändå gör fel. Och det är ju bra. Men absolut inget jag skulle rekommendera som okynnesläsning.

  • Monsterakademin av Martin Widmark
Nelly Rapp och hennes vän hunden London tvingas med på tråkig familjemiddag hos Nellys farbror Hannibal. Familjemiddagen blir inte alls som Nelly tänkt och i slutet av kvällen är allt förändrat för Nelly på det mest fantastiska sätt.

Detta är första boken i Martin Widmarks serie om Nelly Rapp- Monsteragent och här blir vi bekanta med de figurer som förmodligen (har ju faktiskt inte läst fortsättningen än!) kommer dyka upp genom serien. Martin Widmark måste vara en av Sveriges absolut mest produktiva författare (jag får det till 27 titlar sedan 2000) och serien om Nelly Rapp påbörjade han 2003, hittills har det kommit ut 6 titlar i serien och jag tror att jag kan rekommendera alla varmt. åtminstone den här första var jättebra, spännande, inte för enkel och rolig och oväntad också. Bra läsa-lättbok och det känns inte som ett hastverk, trots produktiviteten.

Storasyster och lillasyster har planerat noga och är ruskigt nervösa, mamma ska fylla år och för första gången ska hon vara en födelsedagsmamma som inte gör sin frukost själv utan det ska de två systrarna göra. Allt planeras minutiöst och lillasyster lovar att försöka att sova i egen säng tillochmed så att inget ska gå fel. Såklart går det fel ändå fast inte som man kanske kan tro. roligt blir det tillslut iallafall och en födelsedag de sent ska glömma.

Jag tyckte väldigt mycket om Katarina Kieris ungdomsroman Majas morsas kompis sambo- och andra noveller och kanske hade jag för stor förväntningar på den här. Det är en bok för barn precis över bilderboksstadiet (om nu det är ett stadie men men ni förstår, skulle säga kanske 5-7 år) och Hey det är ju kanske inte nobelpriset man ska tänka på. En helt okej bagatell, fin skildring av ett vardagsäventyr. och fina teckningar. Hade fungerat som bilderbok också.

14 januari 2008

Ungdom på glid med magiska krafter






Anthony Horowitz
har skrivit en serie böcker för ungdomar som kallas De fem utvalda. Det ska bli fem böcker och tre finns hittills på svenska. Jag har läst de två första i serien.

Matt Freeman är en fjortonårig kille med trasslig bakgrund. Hans föräldrar dör i en bilolycka när han är liten och han får sedan växa upp med misshandel och elände hos sin moster Glenda. I Korpens port (2005) gör Matt tillsammans med en kompis inbrott i en lagerlokal, blir tagen av polisen och skickas till fosterfamilj. Men Matt inser snart att varken hans nya fostermor eller byn där hon bor är riktigt normal. Mystiska saker händer om nätterna, Matt ser ett ljussken från skogen och när han försöker lämna byn så leder vägarna bara tillbaka till där han börjat. Så småningom upptäcker Matt att han inte hamnat i byn av en slump. Han är en av de utvalda och stora saker börjar snart hända. En urgammal ond kraft, De gamla, vill ta sig in i vår värld genom ett antal portar som finns på olika platser i världen. En av dem ligger just i skogen där Matt befinner sig. I den andra boken, Ondskans stjärna (2006), åker Matt till Peru för att hitta den andra porten. Han träffar Pedro, en av de fem utvalda och de båda pojkarna får hjälp av inkafolket som lever gömda i sina urgamla städer.

De här böckerna kallas för ungdomsfantasy men jag tycker de ligger närmre genrer som action och skräck. Berättelsen har ett snabbt tempo, språket är lättläst och rakt, och böckerna är fyllda av spänningsladdade moment som tagna ur en actionfilm; biljakter, jakter till fots, jakter i helikopter, skottlossningar, mystiska gömda tunnlar och labyrinter, samt goda personer som visar sig vara onda i sista stunden. Böckerna är pedagogiskt upplagda för att uppmuntra till vidare läsning. Varje bok innehåller en "detta har hänt"-sida där föregående boks/böckers handling sammanfattas och läsaren leds på ett enkelt sätt rakt in i handlingen i nästa bok. Fantasyinslagen är inte så starka, det rör sig mest om övernaturliga krafter, vålnader och förkroppsligad ondska, ett slags Stephen King-fantasy med rituella sekter och människor besatta av onda andar.

Förutom thriller- och skräckinslag finns en realistiskt målad bakgrund som inbjuder till identifikation för unga läsare. Huvudpersonen Matt har problem i skolan med mobbing och grupptryck, problem hemma med fosterfamiljen, och omges ständigt av en känsla av utanförskap. I böckerna blir Matts utvaldhet och magiska krafter till ett slags handikapp som för alltid skiljer honom från mängden. Jag tror böckerna kan passa bra för ovana läsare med sin spänningsladdade form. Det finns också en fin skildring av vänskap mellan två ensamma och utfrysta barn. Matt och Pedro som han träffar i Peru, finner i varandra för första gången en vän att dela alla problem med. Och trots att de inte talar samma språk så förstår de intuitivt varandra och träffas i sina drömmar där de kan tala med och förstå varandra.

/moa

Slå ett slag för novellen

Jag vet inte varför, men det har inte riktigt blivit av att jag har läst noveller tidigare. Kanske har det känts, på något sätt, som det inte är en ”riktig” bok. Pratade lite med en äldre släkting angående detta och hon menade att det inte skrivs så mycket noveller längre. Hon fick något lite drömmande i blicken och sa att, ”ja, noveller ja, det läste jag mycket när jag var yngre, på 60-talet, då läste många noveller”. Om det ligger något i detta har jag inte undersökt närmre. Till er som ännu inte upptäckt novellen vill jag verkligen rekommendera denna form av läsning. Det kan på många sätt vara en skön omväxling från romanläsandet. Just att läsa något som är avslutat. En novell som räcker lagom till tågresan, eller lagom tills det är dags att släcka lampan. Därför vill jag slå ett slag för novellen och passa på att rekommendera Jonas Karlssons Det andra målet och Mirja Unges Brorsan är mätt. Två noveller som förenas i det vardagliga, men som skiljer sig åt på andra sätt.


Det var lite typiskt ändå att det skulle till en känd och mycket duktig skådespelare för att väcka mitt novellintresse. När Jonas Karlsson gjorde sin skönlitterära debut var jag självklart nyfiken på om han var lika duktig på att skriva som han är på att skådespela. Jag blev inte besviken. Det andra målet är en novellsamling där novellerna hänger ihop med varandra på ett mycket speciellt sätt. Många har gjort (den enligt min mening ganska uttjatade) jämförelsen med filmen Short cuts. Som läsare känner man sig lite som en detektiv, när de olika personerna återkommer i novellerna. Flera scener ger också en Seinfelds-känsla. Lite av komiska ögonblicksbilder från vardagen, där språket är enkelt och avskalat.

Apropå språk så är kanske inte enkelt det första jag kommer att tänka på i samband med Mirja Unge. Eller på ett sätt är det ju det, men kanske mer i bemärkelsen vardagligt. Men ni som har varit i ”Mirja Unge-land” vet vad jag menar. Själv hade jag ingen aning om hennes speciella språk, utan fick läsa om den första sidan kanske tre gånger. Men sen var jag fast. Fast i hennes långa, kluriga meningar och fantastiska formuleringar: ”Där satt hon i mörkret bak i bilen sen med calvadosen och domnade av den och Måns körde och vred på nån musik och hon domnade och somnade och Måns vred upp musiken och sa att nu somnar ni väl inte och Jakob satt ju där fram hon såg hans nacke och håret som klättrade där i en spets och nacken var röd av solen och het hans nacke.”

I Brorsan är mätt hänger novellerna, till skillnad från Det andra målet, inte alls samman. De är helt fristående berättelser, som alla ger en svag obehagskänsla. En känsla av att det är något som inte riktigt är som det ska. Jag tycker, även om mycket skiljer dem åt, att de båda novellsamlingarna förenas i en slags ensamhet och främlingskap mellan människor. Människor som trevar och längtar och inte riktigt når fram till varandra. Jag glad att jag gav mig på novellformen och råkade på dessa pärlor till böcker. För annars hade jag ju missat en fras som denna: ”… och hon ser på honom, hon ser ut genom fönstret på natten, stilla natt och snö som tassar genom den”. (Unge).

/elin

12 januari 2008

JAG MÅSTE TÄNKA MER PÅ KJELL ALINGE

Långa sjok ljudexperiment. Cornflakeskrisp. Blåsinstrument.
Det är visionärt och inspirerande. Kanske lite autistiskt.

Minne: Kjell Alinges röst genom vardagsrummet, genom det suddiga, ljusblå starkt upplysta vardagsrummet med knarrigt parkettgolv. 80-tals skenet. Moln som passerar ultraspeedmotherfuckerglidigt fort över välfransade ryamattor Jag minns inget han sa.
Kjell alltså. Jag minns bara rösten. Jag älskade den. Pappa hatade det.
STÄNG AV DEN DÄR JÄVELN.
Men han kom alltid tillbaka, Kjell.
Så även nu:

En av mina vänner har blivit uppäten. Av en björn.

Blåmärken och bakelser trängs i buskaget

eller

arsenik och gamla spetsar

och

Allt gick fel cirka 1973

Lyssna lyssna torsdagskvällar 22.30 i P2 - Eldorado

/sara

8 januari 2008

Science fantasy

Philip Reeves trilogi om de vandrande städerna kallas i baksidetexten "science fantasy", ett för mig tidigare okänt begrepp, men som väver samman de två genrerna fantasy och science fiction. I den första delen som heter just De vandrande städerna (2006) befinner vi oss flera tusen år fram i tiden. Våra dagars samhälle har utplånats i "sextiominuterskriget" och nu har jordens städer utvecklats till slutna samhällen, hjulförsedda och drivna av motorer. De är i ständig rörelse på jakt efter nya marker och städer att erövra och plundra för att kunna föda sina egna invånare. Jorden har exploaterats och uttömts och kvar finns bara lera och träskmarker. Huvudpersonerna är två barn; en historikerlärling som heter Tom och Hester, en vanställd flicka på jakt efter hämnd. Genom en slump och andra människors ondska träffas de två och blir genom berättelsen vänner. Tillsammans ger de sig ut på en resa för att stoppa en katastrof som kommer att ödelägga jorden.

Berättelsen handlar om att lära av tidigare generationers misstag, om hur drömmen om utveckling och framåtsträvande kan göra oss inskränkta och slutna för andra kulturer och oliktänkande. Tekniken och framtidsskildringen gör den här boken till mer science fiction än fantasy. Världen är fortfarande vår egen och människorna är som vi. Det finns döda som återuppväckts med hjälp av teknik och blivit ett slags människorobotar men även detta känns mer som science fiction. Det som gör att den ändå kan räknas till fantasy är bristen på exakta fakta kring de tekniska uppfinningarna, något som det annars brukar läggas stor vikt vid i science fiction-romaner. Här blir det i stället fantastiska uppfinningar och påhitt som gör att människor kan återuppväckas eller att ett nytt massförstörelsevapen kan uppfinnas. Detta ger mer sagokänsla åt berättelsen.

För mig är detta den bästa sortens fantasy. Författaren lyckas skapa en stark och trovärdig stämning i den nya värld som man som läsare får möta och man kommer nära huvudpersonerna och blir känslomässigt berörd. Bra fantasy ska för mig visa upp vår egen värld i en förvrängd spegel för att på så sätt skildra mänskliga villkor på ett nytt sätt. Bra fantasy ska vara rolig, ha en glimt av självironi och distans. Ungdomsfantasy brukar enligt mig lyckas bäst med detta och De vandrande städerna är inget undantag.

/moa

7 januari 2008

Ungdomsböcker från 2007



En av höstens stora favoriter är En andra chans, en uppslukande bok om det kontroversiella ämnet barn som mördar barn. Ett svårt tema för frågan kräver så många svar som inte går att finna, och Anne Cassidy slätar inte över, rättfärdigar inte, förklarar heller inte på ett begripligt sätt som man kanske förväntar sig, vilket gör boken befriande. Sakta växer storyn fram genom skiftande tidsperspektiv mellan Alice tonårsliv, inackorderad hos en äldre kvinna, arbetandes på ett fik och ihop med sin pojkvän, och som liten flicka uppväxt med sin opålitliga mamma i en ensam värld. Alice har skyddad identitet och hela hon är en stor hemlighet. Hon har precis blivit utsläppt från ungdomsfängelse och försöker skapa sig ett normalt liv med minnen av något som aldrig kan göras ogjort. De glupska medierna går på hetsjakt och Alice brottas med önskan om att hålla sig gömd och längtan efter att berätta sanningen för dem hon bryr sig om, och så nystas detaljerna upp till en begriplig men ändå helt obegriplig historia.

Joyce Carol Oates
spottar ut böcker på löpande band, både vuxen- och ungdomsböcker. 2007 års bok Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg (After the Wreck, I Picked Myself Up, Spread My Wings, and Flew Away) är en ungdomsroman med lika bra innehåll som titel, alltså lysande. Det blir en sträckläsning om den 15-åriga Jenna som är med om en bilolycka där hennes mamma omkommer. Pappan och hans nya familj som alltid bara funnits i periferin väljs bort som alla andra. Skulden kring olyckan och rädslan för att förlora mer gör att skalet växer sig hårt, och Jenna bestämmer sig för att aldrig lita på någon igen, tills Crow dyker upp. En tårdrypare som inte skvalar av sentimentalitet utan av brutalitet, sorg och om att växa.

Mästarinnan av omöjlig tonårskärlek, Katarina von Bredow, vars böcker sällan syns på bibliotekshyllorna, kom ut med sin bok Som jag vill vara, vilken skiljer sig åt från hennes tidigare och tar upp en angelägen fråga. 15-åriga Jessica går på fest, har sex för första gången smått berusad och blir med barn. För omgivningen, familjen och pojkvännen finns det inga alternativ, men för Jessica är valet med abort inte självklart, och hon väljer att behålla barnet. Det är en viktig bok som jag hade sett fram emot, och vet inte varför jag kände att den inte var lika bra som jag hade tänkt mig. Kanske jag saknade lite av den svulstiga tonårsintrigen, kanske det var den ingående graviditetsbeskrivningen som gjorde att den kändes för förklarande. Men boken är viktig i sig utan att ha för avsikt att vara ett pro- eller kontrainlägg i abortdebatten, utan som ett inlägg i diskussionen kring det fria valet. Bredows styrka är att hon inte höjer moralpinnnarna eller låter sina historier ge vika för den annars så vanliga moralhöjdpunkten i ungdomsböcker.

Vill inte minnas kan inte glömma av Elina Hirvonen är en bok som svävar mellan unga vuxna/vuxenbok och är en stark skildring av barndomsminnen och om att hitta ett hållbart förhållningssätt till ett syskon på psyksjukhus. Sittandes på ett café brottas Anna med minnen som bubblar upp från sin uppväxttid med pappans slag, med broderns uppror, om svek, om att inte räcka till, om att inte orka och om längtan efter ett självständigt liv. Genom sitt kärleksförhållande till Ian, som även han brottas med en motig barndom, övervinner de en uppätande skuld. Jag är svag för historier som genom enbart en plats och tid lyckas fylla upp en historia, en stilart som kräver fingertoppskänsla.

David Levithans bok Ibland bara måste man sprudlar av intensitet, humor, kärlek och queer. Den är befriande och avdramtiserad; det är inte hur det är att vara gay som står i bokens centrum, heller inte problematiken med detta som vanligen brukar skildras, utan är istället en bok om relationer, kärlekstrassel, tonårsfunderingar och relationen föräldrar-barn bland några gayvänner som fokus ligger på, vilket gör den till en lysande ungdomsbok. I USA har boken bland annat tilldelats ALA Best Books for Young Adults.

Twin towers har fallit, propagandan är i full gång, kriget mot Irak ska inledas och jakten på nya soldater har satts igång. Flaggorna hissas och Rob drömmer om att få göra en insats för sitt land, och trots att familjen ställer sig tveksam är längtan efter att ingå i ett sammanhang större. Efter fullgjord värnplikt börjar resan söderut till hettan, till det riktiga kriget. Men kriget är inte som Rob, under smeknamnet Anakin Desertwalker, hade tänkt sig. Peter Agrells bok Desertwalker är en aktuell bok men också en tidlös drabbande berättelse om krig där gråskalorna mellan gott och ont växer.

/jennie

5 januari 2008

Böcker som svider – eller om drömmen om att få finnas till


Maersk Dubai 1996. Stort hav. Två män. Stor dröm. Mitt ute på Atlanten en mulen dag i mars upptäcks två utmärglade fripassagerare ombord på ett containerfartyg på väg till Nordamerika. Till besättningens fasa tar den taiwanesiska befälhavaren det ödesdigra beslutet att dumpa männen på en flotte och låta dem oförstådda försvinna i havet. Besättningen skräms till tystnad och fartyget behåller fart och kurs. Den kanadensiske journalisten Robert Hough, som fick sitt genombrott med den kritikerrosade och prisbelönta debutromanen Tigertämjerskans bekännelser, har skrivit Fripassageraren (2006) som bygger på en sann berättelse och vittnar om verkligheten för tusentals flyktingar världen runt. Med global stenhård konkurrens, tidspress och lågavlönad underbemannad besättning har varje sekund ett pris, och priset är högt. Säkerhetskraven i dagens hamnar är extrema, och i praktiken är det omöjligt att sätta iland en dokumentlös fripassagerare i följande hamn som reglerna säger, då kostnaderna för dessa människoliv är skyhöga. De som ändå tar sig ombord låses ibland in för att kanske släppas av i ett land som inte är lika petigt, andra går samma öde som bokens personer. Några veckor senare på Maersk Dubai upptäcker båtsmannen Rodolfo Miguel en ny fripassagerare ombord. Men istället för att lyda order riskerar han sitt liv och gömmer honom. Fripassageraren bygger på stor efterforskning samt intervjuer och är en svidande sanning om flykt från förtryck och förföljelse, om lockelse och förhoppning om frihet, om globaliseringens förlorare- de rättslösa flyktingarna, men också om att våga sätta sig upp mot överheten.

En annan stark skildring om utsatthet och förtryck är Begrav mig stående (1995) om zigenarna och deras historia. Jag läste boken medan jag färdades fram på ett tåg genom rumänska landskap, och det gjorde ont att läsa den och samtidigt blicka in i påtagliga gränser som strukturerar människor efter fördomar. Under flera år reste Isabel Fonseca runt genom det postkommunistiska Östeuropa, där hon bodde tillsammans med zigenare under olika förhållande, och resultatet blev en rasande rapport med en historia om det som ingen vill kännas vid. Boken tar med oss genom romernas historia, en resa genom århundraden av förtryck som saknar motstycke i världens historia och som fortsätter än idag. Myterna kring romerna som exotiska varelser med rastlöshet i blodet, som de främmande nomaderna, som de stjälande långkjolade obehöriga är många och seglivade. Resan genom de nya demokratierna vittnar om våld, hat och utsatthet, om kamp för överlevnad i samhällets ytterkanter, om assimilering och förlust av traditioner och språk, om ett folk som offras, om och om igen. Det är en stark skildring där de personer som möts på vägen får ge röst åt sina berättelser. Jag hisnar över brutaliteten, stannar upp vid bokens fotografier av sotiga leenden, blickar ut genom rutan, passerar de byar som så sent som under 90-talet brändes ned i jakt på zigenarna, på de redan svaga och kuvade, läser vidare och brottas med mina egna fördomar.

/jennie

Tv-tips: Inside the Actors Studio

Har upptäckt det utmärkta intervjuprogrammet Inside the Actors Studio på den lite bortglömda Kanal 9. Programmet sänds från New York och leds av dramaläraren James Lipton från New School University. Lipton, som man kan tycka lite si och så om i rollen som programledare, intervjuar kända, mestadels amerikanska skådespelare om deras karriärer och syn på skådespeleri. Programmet brukar avslutas med att teaterstudenter ställer frågor till skådespelarna.

Suveränt program för oss som är intresserade av skådespeleri och film! Här får man också veta något om just detta deras yrke, istället för det vanliga skvallret om vem som dejtar vem. De flesta av de "stora" skådespelarna verkar ha varit där. Exempelvis sådana som Robert de Niro, Dustin Hoffman och Meryl Streep till yngre såsom Edward Norton och Natalie Portman. Har dock haft svårt att få grepp om när programmet sänds, men det verkar som att det är fredag kvällar klockan 19 som gäller. Så håll utkik i tablån där det brukar stå vilken skådespelare som är näst på tur.

/elin

4 januari 2008

Vänskap och sorg

Jag har länge tänkt läsa Linda Olssons roman Nu vill jag sjunga dig milda sånger (2006) eftersom den fått så stor uppmärksamhet och blivit väldigt efterfrågad. Det är en ganska ovanlig historia om vänskap mellan två kvinnor som befinner sig i varsinn ände av livet, men som har det gemensamt att de båda drabbats av en stor förlust som hindrar dem från att leva sina liv. De hjälper varandra ut ur det förlamande tillståndet av sorg, hat och självförebråelser och finner ny glädje tillsammans.

Bokens handling äger framför allt rum i det förflutna som vi får tillgång till genom kvinnornas berättelser för varandra. I längden upplevde jag att denna ram för framställningen blev lite stel och stod i vägen för känslan. Titeln kommer från en dikt av Karin Boye och lyriken är något som går som en röd tråd genom romanen eftersom varje kapitel inleds med en strof från en dikt. Romanen är vacker och gripande och berättas på ett långsamt sätt som passar berättelsen.

/moa

3 januari 2008

Bästa filmerna 2007

Först när jag tänkte efter kom jag inte på så många bra filmer under året 2007. Kanske bara fyra-fem stycken. Men till slut blev det ändå en lista på tio och några bubblare därtill. Dessutom kom jag på en hel massa jag inte har sett men som jag gärna vill se. Så det blir videobutiken nästa för dem.
Det är alltid svårt att göra listor, men dessa tio är filmer jag berörts av på olika sätt. Alltså spelar ordningen inte så stor roll. De första fem beskrivs lite mer ingående. Håll till godo:

  1. This is England Regi: Shane Meadows. Med bl.a. Thomas Turgoose, Stephen Graham, Jo Hartely. Autentisk och äkta känsla i regissören Shane Meadows (se också hans Dead Man’s shoes!) delvis självbiografiska drama. Skildrar den unge faderlöse Shaun, och hans sökande efter en tillhörighet. Han finner kamratskap och identitet hos ett Skins-gäng. En skildring av en ofta missförstådd subkultur, men framförallt ett tidsdokument av Thatchers England och den stämning som rådde. Se den också för musiken, kläderna och de fantastiska skådespelarna. Vilka karaktärer! Men filmens pärla är och förblir Thomas Turgoose som är en naturbegåvning i rollen som den 12-årige Shaun.
  2. Little Children Regi: Todd Field. Med bl.a. Kate Winslet, Patrick Wilson. En film som har liknats vid American Beauty, vilket inte är en helt tokig jämförelse. Här finns samma amerikanska förortstristess och längtan bort. Filmspråket är magiskt och en alldeles speciell stämning byggs upp i filmen som är byggd på Tom Perrottas roman med samma namn (sv. Som små barn.) Dramat skildrar en desperation och vuxna människor som inte vill vara vuxna. Undertryckta känslor kommer upp till ytan och får konsekvenser för alla inblandade. Vid sidan av dramatiken glimrar filmen till i ett par oförglömligt komiska scener. Kate Winslet är fullkomligt enastående i sitt porträtt av den desperata hemmafrun.
  3. Pan’s Labyrinth Regi: Guillermo del Toro. Med bl.a. Ivana Baquero, Sergi López, Maribel Verdú. En vacker saga som är så mycket mer än så. Det är spanskt 1940-tal och flickan Ofelia flyttar med sin mamma för att bo hos sin nya styvfar, den elake kapten Vidal. Ofelia, som helst uppehåller sig i böckernas värld, dras in i ett verklighetsflyende äventyr. Att filmen, vid sidan av magin och sagan, också skildrar en verklighet tilltalade mig. Realismen, politiken och fascismen vävs samman med magin och verklighetsflykten. Detta gör filmen till något utöver sagofantasy såsom Narnia eller Den oändliga historien. Pan’s Labyrinth är mörk, skrämmande och eftertänksam samtidigt som den är ändlöst vacker och liknar inget jag tidigare sett.
  4. 2 dagar i Paris Regi: Julie Delpy Med bl.a. Julie Delpy, Adam Goldberg. Detta är en film för er som, likt mig, är svag för pratiga relationskomedier à la Woody Allen i hans glansdagar. Och då pratar vi Hannah och hennes systrar, Annie Hall och neurotiska människor. För i den här filmen pratas det. Hela filmen är uppbyggd kring konversation efter huvudrollsinnehavarens Julie Delpys eget manus. Delpy står även som regissör och har castat sina egna franska föräldrar i rollerna som hennes föräldrar i filmen. Kulturkrockarna som Delpy och hennes amerikanske pojkvän, spelad av Adam Goldberg, stöter på, kan ses som lite typiskt klyschigt fransk-amerikanska. Men Delpy lyckas komma runt det och filmen är bara otroligt rolig och charmig. Goldberg, som fått oförtjänt dålig uppmärksamhet senaste tiden, är suverän som Seinfeldskt paranoid och smått hypokondrisk pojkvän. Hans ständigt förvirrade ansiktsuttryck är obetalbart.
  5. Darling Regi: Johan Kling. Med bl.a. Michelle Meadows, Michael Segerström. Enligt min uppfattning den förmodligen bästa svenska filmen det här året. Även en av få svenska filmer som på senare tid beskrivit klasskillnader. För den här filmen handlar om klass och ytlighet. En skildring av ett kallt samhälle där människan glömts bort. Här sker ett otippat möte mellan 20-åriga Eva som hänger runt Stureplan och 60-årige Bernard som är nyskild och uppsagd från jobbet. Ödet för dem samman på ett likartat sätt. Innan dess skildras huvudpersonernas kontrasterande liv, där den gemensamma nämnaren är en isande ensamhet och kontaktlöshet. Men vid sidan om detta skildras en svart komik, ömhet och mänsklighet. Scenen när Bernard och Eva ser varandra och vinkar, hon i den snygga bilen och han på SL-bussen, är bara vacker, så vacker.
  6. Notes on a scandal Regi: Richard Eyre. Med bl.a. Judi Dench, Cate Blanchett. Drama med thrillerkänsla. Vänskap uppstår mellan lärarinnan Barbara Covet (Dench) och den nya vackra lärarinnan Sheba Hart (Blanchett). Med en sådan rolllista förväntas superbt skådespeleri, vilket uppfylls med råge. En spännande och sorglig film om vänskap och ensamhet.
  7. The Departed Regi Martin Scorsese. Med bl.a. Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson. Nervig thriller och magnifikt skådespel av framförallt DiCaprio och Nicholson. Scorseses bästa på länge.
  8. The Queen Regi: Stephen Frears. Med bl.a. Helen Mirren, Michael Sheen, James Cromwell. Oväntat rolig film där man kommer nära “The Queen”.
  9. Blood Diamond Regi: Edward Zwick. Med b.la. Leonardo DiCaprio, Djimon Hounsou, Jennifer Connelly. Både action och drama i detta rafflande äventyr om ett angeläget ämne. Den illegala diamanthandeln och dess konsekvenser, får kritik i denna över två timmar långa film där man sitter som på nålar.
  10. Direktören för det hele Regi: Lars von Trier. Med bl.a Jens Albinus, Peter Gantzler, Iben Hjejle. Ett välanvänt ord som skruvat, tycker jag passar denna Lars von Triers senaste komedi. En konflikträdd chef har uppfunnit en fiktiv chef att gömma sig bakom. Med en skådespelares hjälp ska nu chefen äntligen framträda. Fantastiska förvecklingar och missförstånd uppstår.

Bubblare:

Cassandra’s dream, Sherrybaby, Fur: Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus, Zodiac, Kid Svensk, Den nya människan, Hata Göteborg.

Här är filmer jag skulle vilja se och som kanske också skulle passat in bland de bättre 2007:

Du levande, 4 månader, 3 veckor & 2 dagar, Half Nelson, Children of men, Red road, Eastern Promises, Stardust, Irina Palm, Råttatouille, m.fl.

/elin