31 december 2007

Bäst 2007


Jag tänkte lista de bästa böckerna som givits ut 2007 nu när det nya året står för dörren. Men listan består då naturligtvis endast av sådant som jag läst och det visade sig vara betydligt mindre än jag trott när jag gjorde en genomgång. Här är i alla fall listan:
  1. Klas Östergren - Orkanpartyt
  2. Mirja Unge - Brorsan är mätt
  3. Edward P. Jones - Den kända världen
  4. Jonas Karlsson - Det andra målet
  5. Maria Sveland - Bitterfittan
  6. Carl-Henning Wijkmark - Stundande natten
  7. Rajaa Alsanea - Flickorna från Riyadh
  8. Tatiana de Rosnay - Sarahs nyckel
Några ord om de tre översta böckerna på listan: Klas Östergrens roman är en gränslös blandning av forntida myt och framtidsvision. Miljön är suggestiv och skrämmande, berättelsens kärna är en beskrivning av en fars kärlek till sin son. Mirja Unge är en av mina absoluta favoritförfattare med sitt originella språk som liksom letar sig in i huvudet och blir ett med ens egna tankar. Amerikanen Edward P. Jones skriver om en bortglömd eller okänd del av slaveriets historia. I hans bok köper en svart slav sig själv fri, och skaffar sig sedan egna slavar. Om ägande och mänsklig grymhet, men framför allt frihet, handlar denna vackra roman.

Jag vill också passa på att nämna några andra stora läsupplevelser från året som gått men som inte platsade på listan eftersom de skrevs innan 2007. Ninni Holmqvists roman Enhet (2006) är en av de bästa böcker jag någonsin läst och jag kommer ständigt tillbaka till den i tankarna. Jag är kluven till Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin (2006) men vill ändå lyfta fram den boken eftersom man obönhörligt berörs och upprörs av den. Eva-Marie Liffners bok Drömmaren och sorgen (2006) är en vacker och drömsk berättelse om minnen och känslor så starka att de lever kvar långt efter sin egen tid och färgar av sig i framtiden. Och slutligen Jonathan Safran Foer och framför allt hans andra roman Extremt högt och otroligt nära (2006) som är en fantastisk lek med romanens möjligheter samtidigt som den är en stark skildring av sorg och kärlek.

Med hopp om fantastiska läsningar även nästa år. Gott nytt år!

/moa

30 december 2007

Guldkompassen: bok och film


Nyligen såg jag filmatiseringen av Philip Pullmans bok Guldkompassen på bio. Jag läste Pullmans trilogi Den mörka materian förra vintern och var fullkomligt förtrollad. Böckerna är några av mina klara favoriter när det kommer till ungdomsfantasy och fantasylitteratur i stort. Guldkompassen är alltså första delen och kanske den bästa av böckerna. Den kom första gången ut på svenska 1997. Det är här man möter bokens magiska Oxford och träffar huvudpersonen Lyra för första gången. Mysteriet kring "stoft" är ännu nytt och den demoniska Mrs Coulter mystisk och skrämmande.

Filmatiseringen förlorade i djup och mystik trots att den var välgjord och storslagen. En av de saker som fångade mig i boken är beskrivningen av barnens levande och ständigt skiftande själar, som när man blir vuxen får en bestämd form. Pullman kan med hjälp av dessa själar beskriva barnens känsloliv på ett nyanserat sätt men utan att använda något annat grepp än att exempelvis låta Lyras daimon (själ) ta formen av en liten skogsmus när hon är rädd, eller en vildkatt när hon är arg och modig. Man har lyckats med detta i filmen också, men det finns ingen tid för den fördjupade förståelse man får i boken. I boken får man en helt annan insikt i den smärta det skulle innebära för människorna att skiljas från sin egen själ, något som har en central roll i hela berättelsen, där de vuxna försöker fånga barnets oskuldsfullhet genom att separera människan från själen innan man blir vuxen. Det fullkomligt groteska och naturvidriga i detta tyckte jag bara kom fram i boken. I filmen kunde jag känna att de ondas motiv förblev dunkla och oklara.

/moa

28 december 2007

Den ultimata julklappsboken

Och så var julen över och julklappsbekymmren likaså. Upptäckte att de flesta av mina julklappar till andra, surprise, surprise, bestod av böcker. Ganska väl valda böcker. I vanliga fall brukar jag nämligen välja mycket väl när det gäller böcker, … också. Lite för väl för mitt eget bästa. Böcker är nästan det roligaste att köpa, samtidigt som det kan vara det jobbigaste. För man vill ju ge bort den bästa boken. Den där som verkligen passar den person man köper till. Det ultimata är ju en bok man själv har läst och kan rekommendera av hela sitt hjärta. Och mest fantastiskt om mottagaren känner likadant och kanske hör av sig och tackar för boken och den fantastiska läsupplevelsen.

Har ett svagt minne av att jag förra året sprang runt svettig och letade julklappsböcker de sista dagarna innan jul. Tankarna malde och huvudvärken var nära. 4 pocketböcker till priset av tre läste jag på skylten. Ok, ok, nu har jag tre böcker, måste hitta en fjärde. Den kanske kan passa syrran, eller kanske inte… För vem vill ha en bok som heter Gravidchock! och dessutom har en gigantisk mage på framsidan, även om man nyss fått barn och den säkert vimlar av igenkänningskomik? Och hur ska man veta att det blir bra och verkligen passar?

Vad handlar det egentligen om? Att jag är yrkesskadad (bibliotekarie) och måste bli bekräftad även på fritiden, att jag vill framstå som en sådan fantastisk människokännare, att jag verkligen bryr mig om och anstränger mig för att det ska passa, eller är det jag som ska bli glad och tillfredställd?

När det gällde mig själv trodde jag inte det spelade lika stor roll. Inte bryr jag mig särskilt mycket om att jag i flera års tid fått en massa deckare av diverse släktingar. Och flera chick-lit romaner, bara för att jag en gång sa till vederbörande att jag hade läst Bridget Jones och att den var kul. Men jag har nog ändå blivit lite besviken. Liksom fått en känsla av att personen inte har ansträngt sig. Inte känner mig, hur jag egentligen är, vad jag tycker om. Lite sårad över denna obetänksamhet. Så förra året ”råkade” jag nämna, liksom i förbifarten, att jag inte är så förtjust i böcker av denna mordrelaterade sort. (Vilket kan bli en mycket intressant diskussion i sig, eftersom ALLA gillar ju deckare. Jag sa inte heller att jag aldrig läser deckare, men det kanske inte är det jag föredrar. Men det får bli en annan diskussion.)

Men man behöver inte, och bör nog inte, tänka sig sönder och samman för att få till den ultimata julklappsboken. Gå hem och läsa recensioner för att sen springa och byta, försöka intervjua vederbörande om dess läsvanor, tänka efter vad de har för böcker i sin bokhylla, hur de är som personer… Det kan ju bli bra ändå. Så i år blev det Jonas Karlsson Det andra målet till svågern, som helst läser deckare annars. Syrran fick Berlinerpopplarna, som jag bara hört ska vara bra, och alltså inte har läst själv och inte kan rekommendera av hela mitt hjärta. Men lite jobbigt var det ändå när syrran tittade på mig och förhoppningsfullt frågade ”Har du läst den? Är den bra?”. Je ne sais pas…

/elin

26 december 2007

Latinamerikanska frestelser

Den latinamerikanska litteraturen är rik på mustiga små pärlor. Personligen är jag stormförtjust i dessa myllrande blandningar av social upprorsstämning och magisk realism. För att få en överblick över litteraturfältet är www.macondo.nu mycket bra. Här är några av mina favoriter:

I João Ubaldo Ribeiros bok Ödlans leende (2002) möts man av salt hav och doft av fiskares svettiga kroppar i en cajunhet dallrande kärlekshistoria. Denna syrligt samhällskritiska vetenskapsthriller i erotisk tappning är en fascinerande historia vilken utspelar sig på en ö i Bahia i nordöstra Brasilien. Den lätt alkoholiserade och filosofiska fiskaren João Pedroso, en gång en lovande biolog, och den olyckliga överklassfrun Ana Clara, gift med den korrupte rasistiske och homofobiske hälsoministern Ãngelo Marcos Barreto, inleder en hemlig kärleksaffär. Samtidigt börjar skrämmande saker att ske på ön; flera personer insjuknar, en pojke dör och några infödda kvinnor ses med barn som tycks vara en blandning av människa och schimpans. Det är en intrikat historia om trånande kärlek, klasskillnader, maktspel och människoexperiment.

Roberto Drummonds roman Hilda Furacão (2002) är en svulstig historia över Brasiliens historia. Det doftar jasmin och tårgas i ett tidigt brasilianskt 60-tal, där kärlek, kamp och bossa nova trängs, där några kämpar för frihet och andra mot synden som pågår i rum 304. Överklassflickan Hilda lämnar tennisklubbens salonger i Belo Horizonte för att bli glädjeflicka på Hotel Marvellous. De fromma katolikerna försöker bekämpa djävulssynden med Helgonet i spetsen medan männen som köar utanför rummet blir som galna av åtrå. Samtidigt strävar de unga idealistiska reportrarna efter sanningen, militären konspirerar och den kommunistiska gerillan mobiliserar sig. Historien väver sig fram i en pulserande metaforisk djungel av människor, viljor, längtan och avsikter där alla till slut drabbas samman.

Två kvinnliga författare som båda har koppling till den karibiske delen är Shani Mootoo, kanadensisk författare, född i Dublin men uppvuxen på Trinidad, och Maryse Condé, som delat sitt liv mellan Guadeloupe, Frankrike, Västafrika och USA. Condé skriver om ras, kön, klass, relationer och migrationer som ofta är sprungna ur en historisk utgångspunkt, och problematiserar dessa begrepp på ett mycket skickligt sätt. Hennes bok Färden genom mangroven (2007) utspelar sig i den lilla byn Rivière au Sel där man håller likvaka över Francis Sancher. Utbölingen Francis, som kommer till den lilla byn och möts med stor misstänksamhet av byinvånarna, hittas i början av boken död med huvudet i en lerpöl. Han var lika hatad som älskad och under nattens likvaka berättar människor i hans närhet sin version över den döde. Den är mästerligt uppbyggd och boken lyckas kombinera deckargenre med historisk och kulturell inblick i den karibiska kulturen. Varje kapitel blir en miniatyr över människorna och fungerar som pusselbitar i mysteriet, och så träder historien om den hemlighetsfulle Francis Sancher sakteligen fram.

I Motoos bok Hon simmade i havet vid Guanagaspar (2006) träder en hierarkisk värld fram som styckar vänskap och kärlek. På den prunkande karibiska ön Guanagaspar växer Harry och Rose upp bland havssura dofter, guavaträd, fiskmarknader, starka mödrar och välputsade fasader. Harrys mamma arbetar som hembiträde åt Roses välbärgade familj, men trots de starka klasskillnaderna är de som barn oskiljaktiga, ända tills de brutalt och hastigt skiljs åt den dagen under andra världskriget som amerikanska trupper invaderar ön. Flera år senare korsas deras vägar igen i Kanada. Harry, som jobbar som landskapsarkitekt och Rose, olyckligt gift med öns statsåklagare, inleder ett hemligt och riskabelt förhållande som får oanade konsekvenser. Boken hoppar mellan den koloristiska karibiska ön och de svalkande kanadensiska bergstopparna i olika tidsperspektiv, och genom hela berättelsen ringlar vattnet som en metafor för livet och döden. Originaltiteln He drown she in the sea är väl värd att noteras.

/jennie

19 december 2007

Boktips

Sarahs nyckel (2007) av Tatiana de Rosnay är en både lättläst och angelägen bok som är skriven med en spänningsskapande berättarteknik som gör det allvarliga och på många sätt tunga innehållet tillgängligt. Boken utspelar sig i två tidsplan där man å ena sidan följer den judiska flickan Sarah under andra världskriget och å andra sidan en amerikansk medelålders journalist, Julia, i nutid. Julia ska skriva en artikel om den franska polisens medverkan i deporteringen av judar under andra världskriget och hon snubblar över historien om Sarah.

Boken är gripande och känns som en viktig påminnelse om att människors öden och lidanden inte får glömmas bort. Jag tyckte första hälften av boken var bättre än den senare där berättelsen utspelar sig uteslutande i nutid. Den kärlekshistoria som vävs in känns krystad och kritiken av det konservativa och traditionsbundna Frankrike klichéartat. Men boken var ändå en läsupplevelse för mig och rekommenderas.

/moa

17 december 2007

Porträtt av döden

I Carl-Henning Wijkmarks senaste roman, den nyss augustprisbelönade Stundande natten (2007), spelar döden den centrala rollen. Huvudpersonen är en äldre dödssjuk man som ligger på en sjukhusavdelning där man aldrig blir utskriven. Det finns ett fåtal andra karaktärer i boken, och man skulle kunna säga att döden är en av dem. Den döende mannen läser allt han kommer över om döden för att på så sätt få ett övertag och vara förberedd när ögonblicket väl är inne. Han blickar också tillbaka på sitt liv och återvänder till avgörande stunder, färgade av ånger och skuld. När författaren till slut låter döden inträffa är det i form av en fladdermus med sammetsvingar som med en varm och kärleksfull blick ingjuter lugn hos den gamle mannen och får honom att släppa taget om livet.

Samtidigt som jag läser Wijkmarks bok läser jag även Patient (2006) av Ben Watt. Boken är en skildring av hur författaren, ännu inte trettio år gammal, drabbas av en mycket ovanlig och dödlig sjukdom. På samma sätt som i Stundande natten ägnar sig huvudpersonen åt återblickar i sitt liv. I Patient handlar det främst om familjen och relationer till människor. Den drabbade är här ung och saknar erfarenhet av sjukdom. Själva sjukdomsdetaljerna och smärtan tar också en väldigt stor plats i boken, men även huvudpersonens reflektioner kring hur han förändras av sjukdomen och hur behoven förändras när man står i begrepp att förlora allt. Händelserna i boken är självupplevda och huvudpersonen överlever alltså sin sjukdom.

Dessa två läsupplevelser får mig att tänka på en tredje bok om död och sorg som jag läste i våras; Ett år av magiskt tänkande (2006) av Joan Didion. Didions bok handlar om den efterlevandes sorg efter en närståendes hastiga och oväntade död. Boken är en undersökning av sorg, andras sorg och vetenskapens syn på sorg, medan författaren långsamt själv bearbetar sin personliga förlust och tar sig ur sin kris.

Jag tänker mig att dessa tre böcker intar tre olika perspektiv av döden; ett slags före, under tiden och efter. Kanske lämpar sig den här sortens litteratur faktiskt bäst för den som själv är berörd av döden på ett personligt plan. Jag kan känna en viss distans i min läsning av dessa böcker samtidigt som det är gripande studier i människans villkor. Kanske gjorde ändå den skönlitterära boken, Stundande natten djupast intryck hos mig. I en roman finns det ju utrymme för så mycket annat än själva ämnet för framställningen och för mig skapar detta större möjligheter till identifikation.

/moa