13 februari 2017

Att skriva ett liv



Jag läser Per Olov Enquists bok Ett annat liv och funderar över det här med att skriva om sitt eget liv. En knepig genre detta. Boken är klassad som roman men handlar uttalat om POs eget liv. Och det är bitvis berättat just på det sättet, med kronologi, årtal, namn och tidsangivelser. Viktiga händelser i hans eget liv men också i världen, politiska skeenden osv. På så vis följer läsaren inte bara ett liv utan också tidens gång, det politiska spelet, framväxten av en ny tid för författare och journalister.
Och så är det passagerna som är bara PO Enquistska: meningar, frågor, bilder. Språket som blir dialekt, blir talspråk, upprepar sig självt, uppfinner sig självt. Tolkningen av vad som har hänt, så här upplevde jag det, så här kändes det. Vad de andra tyckte eller kände eller tänkte kan vi aldrig veta. Och då blir det en roman, i det att berättaren intar ett perspektiv, fyller i och fyller på med det vi inte vet, går tillbaka och tar om, kryddar med bilder och liknelser, låter romanerna som varit en del av hans liv, bli en del av texten i den bok som nu skrivs.

Helt tagen efter läsningen och överväldigad, tänker jag på hur det hade varit om någon annan hade skrivit den här boken om hans liv. Vad hade vi missat? Framför allt pojken, tänker jag, barndomsminnen och sådant vi aldrig annars kan komma ifatt. Och insikten om hur romanerna och böckerna som han har skrivit, påverkats av hans liv och påverkat den framtida utgången av hans liv. Det hade inte någon annan kunnat återge på samma sätt.

Det är intressant hur som helst att fundera över hur blicken och förförståelsen påverkar det vi ser. Som när Erik Wijk ska skriva om sin mamma i Bara de riktiga orden och man inser under läsningen (kanske inser även författaren det) att han som son är alldeles för känslomässigt engagerad i den här gåtan som är hans mamma. Hans tolkningar blir för långsökta, eller för välvilliga, eller för hämndlystna. Men också det skapar en bok med ett perspektiv som ingen annan skulle kunna skriva.

För det är väl i slutändan det där med sanning som det handlar om. Vem äger sanningen? Vem ser den och vem berättar den? Om varje liv måste det finnas tusen sanningar beroende på ur vilken vinkel vi tittar. Och så fort vi utelämnar en detalj till förmån för en annan har vi gjort en tolkning. I Kärlek och kärnfysik av Hedvig Hedqvist är det bara den ena partens brev vi får läsa i brevväxlingen mellan Lise Meitner och Eva von Bahr. Den andra parten blir en tyst mottagare när hon i själva verket måste ha varit lika aktiv brevskrivare som Lise. Men här saknas just de breven, de har inte blivit bevarade till eftervärlden. Och författaren av biografin väljer att kontinuerligt gissa och försöka föreställa sig den andra rösten. Vad kan hon ha sagt som gjort att Lise svarar så här? Också ett mycket intressant sätt att berätta, tolka, nyansera någon annans liv.

Och i PO Enquists fall så har författaren kanske samma roll, i och med att han under bokens gång blir någon annan och måste berätta om ett annat liv.

Mare Kandre

Just nu pågår en utställning om Mare Kandre på stadsbiblioteket i Göteborg.
Läs mer här:

1 september 2015

Bibliotekbokstema (Gammalt inlägg blir nytt)

Hittade ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerade när det begav sig. Det är mer än två år gammalt men nu är det liksom plötsligt dags igen! Att snart börja jobba efter en mammaledighet. Så det passade liksom bra ändå! Det blev dock aldrig riktigt färdigt. Så det blir ett halvt inlägg. Men ändå!

"När jag kom ut från biblioteket för ett tag sedan så hade jag med mig fyra böcker på temat bibliotek med mig. Möjligen handlade det om någon slags undermedveten längtan efter att börja jobba igen efter en lång mammaledighet eller så var det ödesbestämt vilka böcker som skulle falla mig i händerna när jag gick in eller så var det faktiskt bara helt slumpmässigt det föll sig så. De trillade nämligen mer eller mindre ner i mina händer, liksom ropade lite efter mig i hyllorna där de stod skyltade på olika platser.  I alla fall:

Handlingen av Sara Mannheimer
Kropp och bildning. Att må bra. Fysiskt och mentalt. Och att hitta tröst i litteraturen. Det är så jag läser boken. Egentligen förstår jag den inte. Halva boken läser jag den som en psykos. Efter hand börjar det klarna för mig att det handlar om en kvinnas vardag. Personer och miljöer blir tydligare. Jag vet inte om det är uppbyggt på det viset eller om det bara är jag som läser texten så. Det handlar om en kvinna som har en massa böcker som hon tänker att hon måste läsa. Det låter så banalt men är mycket skickligt uppbyggt och texten rymmer så många metaforer att man behöver läsa in varje mening. Jag tycker mycket om boken. Och efter att ha läst recensioner känner jag att jag förstår den lite mer. För boken tilldelades 2012 Sara Mannheimer EU:s litterära pris EUPL, European Union Prize for Literature.
I en intervju av Nina Brisman säger Sara Mannheimer "För mig är böcker trygghet".
Det är fint tycker jag.

Kod 400 av Sophie Divry
I framtiden är det väl tänkt att det svenska SAB systemet ska bytas ut mot Dewey systemet. I den här boken är det senarenämnda systemet en stor del av handlingen. En trött landsortsbibliotekarie hittar en inlåst man på sitt jobb som blivit kvar över natten. I en rasande monolog öser hon ur sig all bitterhet över att ha blivit förpassad till en lågstatusavdelning. Det är bra att boken är kort för jag hade inte orkat mer. Det blir ibland lite väl mycket gråmalerad tantbibliotekarie som har ett jobb som ingen annan vill ha. Men visst finns det glimtvis bra stycken som ironiserar och förkastar det låsta systemet och biblioteksstatussjunkningen.

Den är utgiven hos Sekwa och där står följande om boken: "Sophie Divry är fransyska och bor i Lyon. Hon är i trettioårsåldern och arbetar som journalist. Kod 400 är hennes debutroman. Den var först tänkt som teaterpjäs och sattes också upp som sådan sedan boken kommit ut. Romanen har även översatts till engelska, spanska och italienska".

Deckaren
Vilken menar jag? Författare? Titel? Läste jag den aldrig. Har ett vagt minne av en bok som jag pratade med någon om.

Gustave Flaubert - Bibliomani
Minns inte att jag läste den här heller. Har för mig att jag läst den när jag var ung också. Men minns inte.


Snart är det som sagt dags att börja jobba lite igen:  ha koll på litteraturen och omges med tusentals titlar. Längtar lite.


31 augusti 2015

Nya nättidskriften Bazar Masarin

Hurra!
Två bibliotekarier i Göteborg har startat en alldeles sprillans ny nättidskrift om barn- och ungdomslitteratur.
"Bazar Masarin är en tidskrift för utforskande, oförutsägbara och motsägelsefulla uttryck om barn- och ungdomslitteratur".
Första numret har temat "farligheter". Jag medverkar med en recension om Jandy Nelsons senaste bok  Jag ger dig solen.

Här hittar du den på facebook!
Här kan du läsa första numret: Bazar Masarin 2015:1

Bra initiativ!

19 juli 2015

Den stora besvikelsen eller när jag läste Paula Hawkins

Åh, superhypade böcker är ju livsfarligt. Jag har naturligtvis varit med om detta förut (Den hemliga historien av Donna Tartt var fantastisk men inte så fantastisk som jag förväntat mig vilket gör att den boken alltid kommer att kännas som lite av en besvikelse), jag borde ha lärt mig att skruva ner förväntningarna inför läsningen. Jag borde förresten även ha lärt mig att sluta säga "du måste läsa den här boken, du kommer att älska den", men det säger jag tyvärr hela tiden och förstör därmed möjligheten för, låt oss ta ett exempel, Låt vargarna komma av Carol Rifka Bruntatt bli ännu en läsares favoritbok.

Men alltså, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins var för mig dömd på förhand: på allas läppar, folk reserverade den hej vilt på bibblan, det var intervjuer, artiklar, tv-program... Så jag lånade och läste, dumt nog på baksidan först, också något jag absolut måste sluta göra, och hade helt fel och förvridna förväntningar.

Det står något liknande "hon ser dig men du ser inte henne" på baksidan, och det var också vad allt "försnack" handlade om. Fascinationen i att sitta på tåg och betrakta sina medpassagerare: Vad vet vi om varandra? Hur mycket kan man gissa sig till bara av utseendet? Detta låter ju jättespännande, men det är väl inte vad boken alls handlar om egentligen? Det är ju en bestämd familj som är föremålet för kvinnan på tågets blick, och av en särskild anledning. Sedan handlar det ju inte längre så mycket om tågtittandet utan det hela visar sig bli en ganska ordinär spänningshistoria.

Jag tycker bäst om början av romanen, just detta fantiserande hos kvinnan som är huvudpersonen. Hur hon tycker sig känna en familj som hon passerar varje dag bara för att hon ser dem. Det gillar jag. Sedan tappas detta bort och slutet tycker jag inte alls känns trovärdigt.

Hur som helst tror jag att jag hade uppskattat boken mycket mer om jag hade förväntat mig en underhållande psykologisk thriller utan större djup. Då hade den varit just det, och dessutom varit bra inom sin genre.

13 juli 2015

Omslag som inte säljer

Ibland är det lite extra svårt att låna ut en bok på jobbet (bibblan alltså). Bokomslaget hjälper liksom inte till. Man ser en ny fin bok som det just slutat vara kö på, och den blir bara stående på skylthyllan dag efter dag. Kanske försöker man till och med bokprata om den, lyfta fram innehållet, betona den framstående författaren. Till slut bönfaller man den potentiella låntagaren att lita på bibliotekarien omdöme och bortse från omslaget. Snälla låna boken, den är faktiskt jättebra, den råkar bara vara förklädd till en avhandling i kärnfysik, eller debattbok om mäns våld mot kvinnor,  etc.

Här är några exempel: 
The First Bad Man av Miranda July. Svart intetsägande omslag.
Den här romanen har visat sig vara mycket svår att låna ut, den som vill läsa den vet redan att hen
kommer att gilla den och beställer helt enkelt boken. Att den dessutom har kvar den engelska titeln tror jag bidrar till svår-stämpeln.
Snyggt och stilrent kanske en kulturtant som jag själv skulle säga, men mig behöver man inte locka med några glassiga omslag. Innanför de svarta pärmarna gömmer sig en absurd historia om en medelålders kvinna med kontrollbehov som ofrivilligt blir sambo med en tjugo år yngre kvinna i behov av lite anger management. Bland de bästa skildringar av få-barn-ångest som jag läst.

Skyddsrum Luxgatan av Jerker Virdborg ser ut som en fackbok. Igen: jättesnygg tycker jag. Men även denna fantastiska dystopiska novellroman stod orörd på nyhyllan...

Nyutgåvan av Marlen Haushofers Väggen är ju jättevacker med de röda kanterna på sidorna och den gammaldags layouten. Men ur säljperspektivet skulle den förmodligen vunnit på att ha ett omslag som berättade mer om innehållet.

13 februari 2014

Främlingsleguanen

När jag under läsningen ler och myser för mig själv och skrattar igenkännande men med något slags ångest i bröstet, (ni vet så där som man kan göra när man läser något riktigt fantastiskt bra och roligt men som samtidigt är väldigt svart och tungt), så ser jag framför mig vilken reaktion jag skulle få om jag presenterade den här romanen för min bokcirkel som jag håller i på jobbet. Ungefär samma som när vi läste Reglerna av Sara Mannheimer, föreställer jag mig. Alltså total oförståelse blandat med lite medlidande. "Tycker du att det här är roligt? Men hon är ju sjuk!" Lite så.

För handlingen i Främlingsleguanen av Martina Montelius är ju absurd och lite sjuk: En femåring säger upp sig från dagis och tillbringar dagarna hemma i lägenheten tillsammans med sin leguan, medan "upphovsmännen" är någon annanstans, frånvarande hur som helst. Barnet tänker och resonerar, lite som Stewie i Family Guy om ni har sett den serien på tv. Alltså ett barns kropp med alla begränsningar det medför, längden till exempel och även att inte hunnit lära sig klockan än. Men i övrigt är hon hur utvecklad och intelligent som helst, analytisk och kritisk mot sin omvärld.

Men här har vi humor, intelligens, samhällskritik och igenkänning i en liten roman som till formen är ett litterärt experiment. Det är så träffande ibland att jag riktigt hajar till för att i nästa sekund drabbas av den där ångesten i bröstet inför barnets, människans totala ensamhet.

14 oktober 2013

På skrivbordet just nu

Jag har sadlat om. Numera kan ni kalla mig vuxen, skön. Jag sysslar alltså  med skönlitteratur för vuxna. Skyltar snurror med skräcklitteratur, tjoar över nobelpris (Alice Munro! Hurra!), går på invigning av Litteraturhus, bloggar och försöker läsa en bråkdel av alla fantastiska verk jag dagligen sätter upp på hyllorna.

Och högarna av böcker bara växer. Just nu ser det ut så här på mitt skrivbord...

Intelligent om kärlek

Två människor möts. En man och en kvinna. Den ena är konstnär, berömd och hyllad. Den andra är poeten som ska skriva om konstnären, fylld av beundran.

Redan från början saknas det jämnvikt i förhållandet mellan Ester och Hugo, något som Ester hela tiden är smärtsamt medveten om, men trots det lika oförmögen att ändra på. Lena Andersson har skrivit en träffsäker och smart roman om att vara så där kär som man bara blir när man vet att kärleken är hopplös och dömd på förhand.

Som skribent är Lena Andersson vass och intelligent, man hisnar ibland över hennes knivskarpa analyser över människohjärtat och hjärnan, som man bara allt för väl känner igen sig i.

9 oktober 2013

Inbjudan till de våghalsiga

Margarete och Fritzi är två systrar som lever i ett nedlagt gruvområde med sin far. De är, tillsammans med några få andra invånare, de enda som är kvar sedan en brand härjade i de underjordiska kolgruvorna. Systrarna fördriver dagarna med att läsa böcker som de hittar och genom att utforska det övergivna landskapet i jakt på den försvunna floden som skulle kunna väcka staden till liv igen och släcka de sista bränderna.
Det här är en kortroman med mycket poesi i språket som speglar systrarnas isolering och drömska tillvaro. Berättelsen tjänar på att läsas i ett svep, för att man som läsare riktigt ska komma in i språket. Författaren Dorothee Elmiger är född 1985 i Schweiz och detta är hennes debutroman som kom på svenska 2011.